När jag läser – det vill säga skrollar mig igenom – Stuart Campbells berättelse These Memories Won’t Last från 2015 blir jag påmind om den där oroväckande känslan som kryper fram så fort muspekaren inte lyder minsta förflyttning. Lite som om en arm eller ett ben inte skulle lyda.

Berättelsen är en webcomic, alltså en slags serieroman online som inte består av rutor fördelade över ett antal (fysiska eller virtuella) sidor, utan istället utnyttjar webbens möjligheter. These Memories Won’t Last läses uppifrån och ner, där läsaren följer bilder längs ett rep och texter längs en röd tråd. Det går att förflytta sig fram och tillbaka, alltså uppåt och neråt längs tidsaxeln, men allt eftersom försvinner bilderna och texterna in i glömskans dimma. Skrollandet känns segt ibland, som att muspekaren inte riktigt lyder, och det är inte säkert att bilderna går att få fatt på igen senare. Utan sidor som kan numreras går det inte heller att veta hur långt som är kvar av berättelsen, hur länge bilderna – minnena – ska räcka.

Serien handlar om Campbells egen morfar som drabbas av Alzheimer. Den handlar om de förluster som det förlorade minnet tar med sig, relationen till en dotter och en dotterson som successivt vittrar bort. Så ja, det är väldigt genomtänkt alltihop, där formen gestaltar innehållet. Det gäller på mer än ett plan, då Campbell valt att skriva berättelsen i HTML5 och redan från början sagt att han inte kommer göra några uppdateringar. Därmed kommer det komma en dag när våra webbläsare inte längre kommer kunna läsa den då gamla koden. Då kommer berättelsen inte längre finnas tillgänglig för vem som helst, som den gör idag.

Det är en varm, rolig och samtidigt sorglig berättelse om relationen till en morfar – på sätt och vis lättläst och tillgänglig, men i ett format som kan vara lite ovant. Det kan ta tid att lära sig navigera och till exempel upptäcka att berättelsen har ett ljudspår (designat av Lhasa Mencur), och att få fram det. Det kan också ta en liten stund att ladda ner berättelsen – men vänta inte för länge med att börja läsa när den väl laddats ner, för snart börjar bilderna försvinna in i glömskan.

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte bara om de äldre
• Enkelt och svårt
• Att insjukna i minnessjukdom
• Transaktivist? Javisst!

Den här utsattheten har Smith observerat under lång tid, långt före någon Coronapandemi var varken känd eller spridd. Det gör hans diktsamling om de äldre desto mer träffsäker för vår tid just nu.

Under flera år har Smith arbetat inom äldrevården och i diktsamlingen lånar han ut sin röst till ”alla gamla människor som sitter ensamma på sina rum med krämpor och försöker minnas livet som flugit förbi dem”. Smith är tydlig med att även om boken är baserad på erfarenheter från verkligheten, så är personerna i dikterna påhittade.

Det är en hedervärd uppgift att ge röst åt alla dessa människor. Kanske blir det dock lite förenklat med en så vid ambition. Gruppen ”äldre” är stor och också varierad, vilket inte riktigt får genomslag i dikterna. Där sker ömsom perspektivväxlingar mellan ett ”jag” som återger ett inifrånperspektiv och ett ”du” som betraktar den äldre utifrån. Däremot återspeglas varken en flora av olika perspektiv eller en tydlig förankring i specifika karaktärer eller situationer. Det gör det lite väl generaliserat.

Likväl glimmar det ibland till med oväntade bilder och nyord, som när ”Alzheimereldar flammar upp” eller med ”mikrosekundernas / rangliga / rollatorutsikt”. Andra bildspråk och ordlekar känns betydligt mer utnötta, som ”minnets nedsläckta korridorer” och ”den overkliga verkligheten”.

Allra bäst är Smith när han fångar det kritiska med hjälp av det enkela språket, som i de inledande stroferna av en av de tidiga dikterna i boken:

Jag bor inte här
i ett anonymt
desfinketionsdoftande litet rum
fast jag bott här i tjugo år

Jag bor inte här
fast de främmande människorna
med plasthandskarna
som jag ser varje dag
säger att jag visst bor här

Jag bor inte här

Den sista raden, längst ner på boksidan, står för sig själv och hörs för sig själv – en ensam envishet som är det enda som finns kvar att hålla sig i när allt annat tagits ifrån en, kanske även minnen och personlighet. Som att mitt hem kunde tas ifrån mig, men känslan av förfrämligande kan jag inte tvingas avsäga mig.

Allt är dock inte saknad och sorg, utan här finns även utrymme för ”Snoddas på radion & upp med haklapparna i taket!” följt av en lekfull utformning av rader och ord utkastade över boksidorna. När ord förvandlas till långa rader av samma bokstav påminner det om den humor som kan finnas mitt i den mest utmanande tillvaro.

Det är fint att Smiths diktsamling rymmer alla dessa olika sidor av åldrandets vardag. Det är också fint att han sätter fokus på något så centralt och aktuellt i vårt samhälle idag som de äldre och deras situation. Hur de äldre har det är upp till oss alla och hur vi ser till att det blir för dem säger något om oss alla, oavsett ålder.

Similar Posts:

• En plats i världen kan också vara en plats i poesin
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Scenpoesi på hallmattan
• Poetiska stillbilder om liv och död

Efter att levt som ensamstående med två flickor är Wendy van att vara den som har kontroll, som organiserar. Hon som minns allt och alla. Men de senaste månaderna har något hänt. En trötthet, en glömska kommer smygande och får henne att tappa fokus. Hon genomgår undersökningar. Hon faller igen under sina joggingturer. Något är inte som det ska.

Det visar sig att hon har haft en stroke. Sjukskrivning och undersökningar. Hon repar sig sakta i hemmiljö men det är inte lätt och hon saknar tempot och arbetet mot deadline. Vad kommer framtiden att innebära? Rädsla för att det ska bli värre? Frågorna är många.

Efter en tid är Wendy tillbaka på arbetsplatsen. Dimman i hjärnan är kvar. Hon lever bland post-it-lappar både hemma och på jobbet. Hon börjar lära sig system för att orka och klara av dagarna. Undersökningarna fortsätter. Efter en tid kommer svar om begynnande demens. Hon går igenom beskedet tillsammans med sina vuxna döttrar Gemma och Sarah. Tillvaron blir allt mer komplicerad och vardagen med arbete och bilkörande begränsas. Till sist förstår Wendy att hon inte längre kommer att klara allt som hon tidigare klarat. Allt tar längre tid och kräver mycket planering och energi. Fördröjda reaktioner. Sjukdomen är ett faktum. Det blir pensionering.

Wendy har trots allt en mycket positiv livsinställning. Hon låter sig engageras som ambassadör för minnessjukdomar. Hon är med och spelar in videor där hon berättar om sig själv och sin sjukdom. Hon börjar föreläsa och reser ensam långa sträckor med tåg i England för att besöka olika tillställningar. Många förvånas över hennes energi och engagemang men hon förklarar att sjukdomen börjar någonstans och hon är i dess början. Man kan fortfarande leva ett någorlunda gott liv trots alzheimers. Det finns mycket som underlättar för minnessjuka och Wendy delar med sig av råd och tips. Hon gör sig ett namn och känner mening med sina nya uppgifter. Hon som aldrig egentligen skrivit startare en blogg där hon berättar om vardagen. Hon får nya vänner och möter mycket värme.

Berättelsen går framåt i kronologisk ordning. Med jämna mellanrum kommer kapitel i kursiv stil som är ett samtal som Wendy har med sig själv när hon ser tillbaka på sitt liv och allt vad hon hann med som frisk. Flickorna har varit hennes liv men nu blir hon allt mera beroende av dem. Skulle de inte finnas skulle hon till och med överväga att avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz den dagen när hon inte längre minns vem hon är. Men den sorgen vill hon inte förorsaka dem. De försöker alla tre skapa en tillvaro av ljus och värme – trots demensen.

Självbiografin Hon som var jag liknar egentligen ingen annan bok som jag läst om minnessjukdom. Ofta skriver vuxna barn om demenssjuka föräldrar, till exempel Dippen & jag (2017) av Charlotta von Zweigbergk, men jag har aldrig läst om minnessjukdom ur ett inifrånperspektiv. Jagberättarperspektivet gör att texten kommer mycket nära läsaren. Man känner starkt med Wendy när hon redogör för sin progressiva sjukdom, för sina rädslor och dåliga dagar. Ibland blir det helt tomt: hon glömmer ord, platser, ansikten. Glömmer sina egna minnen. Vem är man då? Hon ler och försöker. Humör och humor gör ändå det mesta något lättare. Och där lämnar Wendy oss, i april 2017. Jag kollar in hennes blogg och visst skriver hon i januari 2020. Julen 2019 har inneburit både glädje och lite lätt ledsamhet (“lull”).

Det här är en viktigt bok. Att läsa Wendy Mitchells bok är en resa i en verklighet som möter oss alla förr eller senare – i en eller annan form.

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Tro, hopp och humor
• Inte bara om de äldre
• Boken som så gärna vill penetrera

Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning

Jaget i Att falla berättar sin historia genom sin farfars och sin fars historia. Farfadern som överlevde Auschwitz, till skillnad från ”farfars bror, och den andre brodern, och den tredje brodern, och fadern och modern, och flickvännen och minst en kusin och en faster, och vem vet hur många vänner och grannar och arbetskamrater och mer eller mindre närstående”. Farfadern som aldrig lämnade Auschwitz, som tog Auschwitz med sig ända till Brasilien. Farfadern som gav Auschwitz till sin son och sonson.

det var inte längre möjligt att den torra knallen (Auschwitz) som kom från arbetsrummet (Auschwitz) dit pappa till sist kom in (Auschwitz) efter att ha använt sig av en kofot (Auschwitz) inte var det min pappa hade föreställt sig (Auschwitz), det som han fick bekräftat när han genom hålet i dörren urskiljde min farfars vita hår och huvud och armarna och bålen och hela kroppen över skrivbordet

Farfadern lämnar anteckningar efter sig, om hur världen borde vara. En sorts encyklopedi över en utopi. I anteckningarna finns ingenting om tiden i lägret, och farfadern talade heller aldrig om sina upplevelser. Fadern blir efter självmordet besatt av minnet av Förintelsen. Han bär med sig Auschwitz och farfaderns självmord och vill vidarebefordra den judiska erfarenheten till sin son. Fadern vill förbereda sonen på ett liv som jude: ”Pappa brukade säga att judar alltid måste ha yrken som de kan utöva under alla möjliga omständigheter […] och du kan inte heller göra dig beroende av ett språk som inte talas någon annanstans”.

Farfaderns självmord och lägervistelse har satt djupa spår i fadern och då han, som gjort allt för att hålla minnet levande, drabbas av alzheimer skriver han likt farfadern anteckningar som han skickar till sin son, anteckningar om hur det var. Sonen tampas i sin tur med alkoholen. Sonen kämpar också med minnet av den fallande pojken, João. Sonen minns Joãos 13-årsfirande då han hade varit tvungen att bjuda in sin klass, trots att de mobbade honom. 13-årsfirandet som slutade med att ingen tog emot João då han hissats i luften för den trettonde gången. Den gången då sonen tog ett steg tillbaka och lät João falla.

Sonen förvaltar sitt arv: Auschwitz, Alzheimer, Anteckningar. Då han väntar barn börjar även han skriva, han vrider och vänder på historien och sig själv: ”det som på något vis alltid definierat det jag är, och som på något vis också bara kan förklaras med ett begrepp – en sanning, en lögn eller både och, det beror på hur du reagerar på en scen som den med min farfar ihopsjunken över skrivbordet”.

Similar Posts:

• Auschwitz och Södertälje
• Inför bokmässan: Brasilien
• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Mystik på den brasilianska landsbygden

Hon hade tagit på sig sin fina rosa mohairkofta och under den en blus med broderad krage. Hon hade sin vackra svarta kjol med silvertrådar, och hon hade gjort i ordning håret och sminkat sig. Vi skulle äta frukost när mamma tittade på mig länge.
”Jag vill att du fotograferar mig, här vid köksbordet”, sa hon plötsligt.
Men jag kunde inte, för mamma hade sminkat sig som en påskkärring. För mycket av allt. Röda blossande kinder, skarpa ögonbryn och blått som blåtiror runt ögonen. Pappa låtsades inte se det. Jag ljög och sa att jag inte hade kamerorna med mig och mamma slog ner blicken. Det var som om hon visste att det var början till slutet, som att hon förstod att här hemma vid köksbordet kunde hon inte längre sitta.

2009 börjar det hända underliga saker med Lenas mamma. Plötsligt glömmer hon bort. Kan inte köra bil längre, minns inte hur man sätter på kaffebryggaren. Det finns en oro som sätter sig i väggarna. Vad ska man göra? Hon blir alltmer svår att känna igen. Lena själv är vuxen, i 40-årsåldern, och lämnade för flera år sedan Trollhättan för Stockholm. Hon har trivts med sitt liv där, har ingen större kontakt med sin familj, sina syskon, som lever så vitt skilda liv från hennes eget. Trollhättan har för henne enbart varit det trångsynta lilla samhället som inte accepterat hennes homosexualitet. Och det har inte funnits anledning att återvända. Förrän nu.

Nu är inte detta främst en bok om att återvända till sina barnhemstrakter. Inte fysiskt. Men under resan som Lena påbörjar följande år, med sin fru Maggan på den klassiska roadtrippen genom USA via route 66, är det mycket som hinner ikapp henne. På traditionellt sätt varvar Sjöström kapitel som utspelar sig i USA med kapitel som utspelar sig i Trollhättan året tidigare. Det är ett tacksamt sätt att berätta en historia på, om än lite väl beprövat. Det enkla språket gör att jag lätt glider vidare i berättelsen. Det finns en ärlighet som tillåter läsaren att komma ordentligt nära, vad det än handlar om. Vare sig det rör moderns insjuknande, som ju är gripande i sig, eller om det handlar om människor Maggan och Lena möter på resans gång. Jag märker hur jag ofta fastnar i olika grimaser när jag läser. Ibland vill jag gråta. Lika ofta fnissar jag till. Sjöström är duktig på att slå an strängarna på känsloregistret, utan att det känns sökt eller sentimentalt.

Det mänskliga psyket rör sig i så underliga irrgångar. En tanke leder till en annan, och det är sällan man helt och fullt hänger med. Det är också något Sjöström tagit fasta på, och låter inte alla Lenas tankar kretsa kring moderns Alzheimers. Snart hamnar vi i självrannsakan. Funderingar kring livets vändningar. Den ständiga svårigheten att vara i nuet, trots alla de upplevelser som route 66 erbjuder. Jag känner igen det där från resor jag har gjort. Hur hjärnan har så svårt att ta in den stora sevärdheten, på avstånd länge inplanerad i kalendern som en av livets stora upplevelser. Sjöström skildrar ambivalensen bra.

Naturen är fortfarande påfallande lik svenska fjällen med barrskogen. Men så känns det som Öland, eller Halland, för sand dyker upp. Trädstammarna blir rödare och torrare och bilkön ringlar fram mot en parkering. Jag anar att sikten är fri längre fram. Att det stora är alldeles i närheten. Jag vevar ner min fönsterruta. Det är fortfarande varmt, men det är klarare luft. Högre och lättare, som svensk sommar. Ljuset är stickigt. Jag tar med mig båda cowboyhattarna. Sätter på mig min. Den andra på Maggan. Hon skiner upp, lägger huvudet på sned och sätter tummarna i jeanshällorna.
”Du är snygg”, säger hon och synar mig uppifrån och ner.
Jag speglar mig i bilens fönster och andas in. Jag är snygg.

Lena och Maggan är härliga reskamrater att ha med sig under läsningen. Jag märker hur jag snabbt betraktar dem som levande människor, som jag gärna ”hänger med”. Det finns en lugn självklarhet i detta förhållande mellan två medelålders kvinnor, som levt ihop länge men utan att passionen dem emellan har gått förlorad. Trots det enkla språket och dess driv märker jag att jag läser ganska långsamt. Kanske är det den vardagliga stämningen som vilar över romanen? Det är inget negativt, det bara förvånar mig lite. Att det kan finnas en sån vardaglighet över att resa på route 66, USAs mest spännande väg? Thelma och Louises sista tillflyktsort, full av spännande stopp och sevärdheter? Fast inte är den en grå vardag. Snarare fungerar det vardagliga som en trygghet, något man känner igen sig i, som förankrar läsaren.

Ibland stressas scener över lite väl snabbt, för att motsäga det jag nyss sa. Jag får backa tillbaka några rader för att hinna med, de pratade väl nyss om att åka dit; och nu är de redan där? Jag hinner inte med och funderar över layouten, varför man inte varit tydligare i redigeringen med att hålla isär scenerna. Eller är det jag som är ouppmärksam?

Sammantaget är detta en fin debut med tydligt målade karaktärer, landskap och känslor. En bok som handlar om det som man lite slarvigt brukar kalla för det ”allmänmänskliga”; hur en människa hanterar sorg, stora förändringar, åldrande, och familjerelationer; och jag rekommenderar gärna denna bok som en varm kompis i vardagen.

Similar Posts:

• Vecka 42 på dagensbok.com Nya tag på redaktionen!
• The Great american novel?
• Myten om resan
• Stämningsfull läsning
• Livet i en amerikansk håla

Alice är professor i psykologi och förstår mycket väl vad hon har att vänta sig. Hennes älskade arbete blir snabbt omöjligt när hon glömmer ord och hela föreläsningar – eller håller dem flera gånger eftersom hon inte minns att hon redan hållit dem. Studenterna börjar klaga och kollegorna drar sig undan, illa berörda. Också familjen, en tillika framgångsrikt forskande make och tre vuxna barn som kanske även de bär på samma genetiska mutation som Alice, har till en början svårt att acceptera hennes diagnos.

En kropp i fin form kan överleva i decennier även om minne och personlighet steg för steg suddas ut, och eftersom det här är USA vet Alice också att hennes sjukdom riskerar att lämna familjen med skyhöga skulder för privata vårdinrättningar. Hon gör upp en självmordsplan för när hon inte längre minns namnet på sina egna barn, men hur ska hon få sitt framtida, dementa jag att genomföra den?

Fortfarande Alice är en sådan där litterär solskenssaga. Ung debutant ger ut på eget förlag, får fina recensioner, plockas upp av ett stort förlag och är i den svenska utgåvans stund såld till 16 länder. Det förtjänar den. Romanen är en finstämd skildring av en demenssjukdom som fungerar precis lika bra som just roman och som ren folkbildning. Den skulle mycket väl kunna användas inom vårdutbildningar av olika slag, inte bara därför att Lisa Genova är uppenbart påläst om sitt ämne utan framför allt därför att den visar det som medicinböckerna inte har plats för, att sjukdomar drabbar konkreta människor med olika förutsättningar, bakgrunder, familjer och reaktioner.

Med enkla medel, utan några litterära krumbukter men med skickligt använt berättarperspektiv ger Genova tillgång till Alices alltmer fragmentiserade upplevelse av världen. Namn och sammanhang försvinner gradvis och läsaren kommer nära Alice utan att för den skull själv förlora sig i texten. Vi vet ju det som gått förlorat för Alice, att hon fick precis samma briljanta uppslag alldeles nyss eller att den okända kvinnan i rött för en liten stund sedan presenterades som hennes doktorands nyblivna hustru och att det är därför stämningen plötsligt blir så konstig.

Fortfarande Alice är en drabbande roman om ett djupt tragiskt sjukdomsförlopp. Ändå lyckas den undgå att bara bli svartsynt och deprimerande. Det finns så många ljuspunkter, så mycket humor och ömsint kärlek att hinna ta vara på när livet plötsligt framstår som ändligt och skört. Varje bra dag, varje igenkännande möte, även när Alices uppfattningsförmåga blir mer känslomässig och instinktiv än intellektuell, är värd så vanvettigt mycket, ställd på sin spets. För hur länge till är Alice fortfarande Alice?

Genova ger inget rakt svar på den frågan, men precis som de Alice tidigare förlorat lever kvar i hennes minne nästan mer intensivt sedan hennes tidsbegrepp upplösts, kommer Alice att leva vidare i människors minnen av henne. Dessutom kommer hon att leva kvar i mitt minne, och förmodligen göra mig en smula mer tolerant nästan gång någon i min närhet uppför sig till synes alldeles tossigt.

Similar Posts:

• På barnets sida
• Thelma & Louise med djup
• Ett liv som står i motsägelse till sig självt
• Språkligt enastående, men alltför surrealistiskt
• Baklängesbekännelser

Den mest påtagliga känslan som de här sex pjäserna förmedlar lästa i en följd är känslan av klaustrofobisk instängdhet. Det beror inte först och främst på att huvudpersonerna i några av pjäserna är inlåsta i loger eller insnöade i alpstugor. De yttre miljöerna (Varenna vid Comosjön, terrass vid Oriental hotell i Bangkok, hotellrum i Dolomiterna) kunde/borde ju tvärtom vara underbara öppna platser att befinna sig på. Nej, det är främst huvudpersonernas avbrända inre landskap som skapar den instängda känslan.

Minnen ifrån det förflutna gör sig ständigt påminda och omöjliggör ett harmoniskt nu, och nuet – med dess skriande avsaknad av ideologier, drömmar och utopier – är allt som finns. Det liv som levs på hotellrummen blir därför även en symbolbild för ett liv på drift i ett samhälleligt och socialt vakuum. Den geografiska, sociala och samhälleliga frikopplingen som skulle kunna innebära frihet ökar i det här fallet tvärtom känslan av instängdhet.

Huvudpersonerna finner sig alltså inmålade i ett hörn oförmögna att ta sig därifrån. Utifrån den trängda positionen talar de med och förbi varann. Det är monotont, självcentrerat och hopplöst. Teman som Sveriges förändring, relationen kvinna – man, det egna skapandet, livet och döden är återkommande i pjäserna. Känsliga ämnen som våldtäkt och demenssjukdomen Alzheimers förekommer också. Även feminism och islamism uttrycks det åsikter om som säkert kan uppfattas obekväma och provocerande.

Den övergripande tematiken i pjäserna – ur vilken de flesta konflikter uppstår – är dock spänningen mellan begreppen verklig och overklig. I bokens första pjäs ”Kejsardyk” där två gamla vänner minns en händelse på två olika sätt, ställer man sig frågan vem av de bådas berättelse som ligger närmast verkligheten. Verkligt och overkligt är även temat i ”Backstage” där det hängivna fanet Tommy och rockartisten Carl har olika uppfattningar om vem Carl egentligen är.

I ”Como” återkommer temat igen, om än mer subtilt. Pjäsen inleds med att Henrik och Clara pratar om kändisvärlden, en värld som inte känns som ”verklig” men som ändå är verklig. Clara snusar nikotinfritt snus, ett snus som inte känns som ”verkligt” snus, men som är verkligt. Clara pratar om sin ”bebis” som inte är en verklig bebis utan en hund. Clara och Henrik är förlovade men kallar det själva för ”travel engagement” och det känns inte som en verklig förlovning. På slutet av första akten får man känslan av att hela deras förhållande inte är ett verkligt förhållande. De lever i en overklig verklighet. Vad pjäserna ofta skildrar är kampen att ta sig ut ur känslan av overklighet.

Huvudpersonerna i de sex pjäserna är påfallande lika varann och de som tidigare läst Ulf Lundells romaner kommer snabbt att känna igen dem. På det sättet påminner Lundell lite grand om den österrikiske författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Om Thomas Bernhard brukar man säga att han alltid skriver samma pjäs och alltid på samma sätt. Alla personer talar på samma sätt; en sorts monologisk talande människa.

I de sex pjäserna finns det ingen avancerat uppbyggd intrig, de är ganska fattiga på symboler, tvetydigheter och undertexter. Språket är varken poetiskt vackert eller övervägt och djupsinnigt. Det är inte litteratur eller dramatik i klassisk mening, det är text som ligger väldigt nära livet och levandet med dess storhet och litenhet. Däri finns både textens kvaliteter och dess brister. Texten lyfter aldrig och förhöjer livskänslan som verkligt stor konst ofta lyckas med. Å andra sidan blir texten heller aldrig förströelse som man kan förhålla sig neutral till, den uttrycker en högst trovärdig känsla av instängdhet och desperation och det känns att den är skriven på liv och död. Man sugs in i en malström som det är väldigt svårt att slita sig ifrån och man hålls kvar där till utmattningens gräns. På gott och ont. För utmattad blir man verkligen av att läsa de sex pjäserna i en följd. Måttfullhet har aldrig varit en dygd i Ulf Lundells konstnärskap, vilket i och för sig är befriande, men jag skulle ändå rekommendera läsaren att göra några veckors uppehåll mellan pjäserna för att få ut maximalt av boken.

Similar Posts:

• Härmapa
• Lundells modus vivendi 
• En vital skildring av ett oförglömligt decennium
• ”inte är han sådär egentligen”
• Dåligt med godis i Arnes kiosk

Världens sista roman är till stor del narcissistisk litteratur som handlar om Daniel, Daniel och Daniel (vem han nu är). Förutom han själv medverkar två andra karaktärer till att komplicera Daniels jag och hans syn på sig själv och världen: hans barndomsvän, ej mera vän; CJ, och Daniels Mamma. Modern lider av Alzheimers och definierar ömsom Daniel som sin morfar, sin far, Staffan Ling, Kjell Lönnå eller någon annan kändis ifrån teve. Svensk damtidning är hennes fotoalbum. Porträttet av modern är lysande. Hennes förhållande till språket och den borttappade förmågan till förståelig kommunikation är både smärtsam och galghumoristiskt rolig.

Världen sista roman är annars en dyster historia, en apokalyps. I rasande tempo raseras jorden av miljögifter, tron på människan som någonting annat än en produkt av arv och genuppsättningar och språkets förmåga till sanning. Allt är bara härmning, hur spädbarnet ler mot sin mamma beror enbart på spatiala spegelneuron. Viljan att skaffa barn är i sig bara en egotripp. Och vem är författaren Daniel Sjölin? Vilken författare är den riktiga?

Ty alla romangestalters tankar är till hundra procent författarens egna. Alla gestalter är författaren själv. Det är sig själv och sin egen förträfflighet författaren undersöker. Allt annat är hyckleri.

Vad är sant och vad är det inte? Vad är fiktion om ändå allting annat i levande livet också går ut på att härma? Vari ligger skillnaden mellan verklighet och dikt? Sjölin undersöker i denna bok gränserna för språket och punkterar fullständigt det vi kallar för realism och även det vi kallar fiktion – det beror på hur man väljer att se det. Världens sista roman utlovar realism, den raka oförtäckta sanningen – men vad händer? Språket räcker helt enkelt inte till för att skriva realistiskt, eller så är språket för rikt, för nyanserat. Det går i vilket fall inte. Som läsare är det omöjligt att tro på att Sjölin verkligen är Sjölin också i fiktionen. Kanske är det istället mamma Sjölins värld, den fragmentariska, röriga och osammanhängande som är så nära realism man kan komma. Om det kan hon inte berätta.

Det finns ett driv och en vardaglig ton i Daniel Sjölins verk, något som gör den lättare att läsa. Det hela påminner faktiskt om Ulf Lundells Jack. Skillnaden är bara att Sjölins roman är oerhört mycket mer raffinerad, ibland på gränsen till överbegåvad. Skickligheten kan i vissa avseenden bli förödande. Skavandet försvinner. Det blir opersonligt och gränsar till feghet. Till viss del är boken också exkluderande, då den kräver att läsaren åtminstone har ett hum om vem Sjölin (den riktiga) är och vad han tidigare skrivit.

Undergångsstämningen i romanen är på många sätt också irriterande, negativismen dränerande – kanske på ett bra sätt. Ska det få sluta så här? Världens sista roman, världens sista värld, världens sämsta varelse – människan. Vill man verkligen sluta låtsas att det ändå finns någonting, någonting meningsfullt, någonting oantastligt. Någonting verkligt sant.

Jag förlåter Daniel Sjölin för allt, men först på sista sidan.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Torrt och akademiskt
• En alldeles egen röst
• Trivsamt