För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor kommer hon i förbindelse med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att detta kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Där bor han medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• En pappabok om skidning
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Edna och styrkan
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

Det är svenskt 70-tal i södra Sverige när föräldrarna träffas och deras liv genomsyras av framtidshopp. Det visar sig att de har svårt att bli gravida och till slut väljer de att adoptera från Sydkorea, först Patrik och senare en liten flicka.

Familjen bor i ett litet hus i Sölvesborg och Patriks mamma jobbar som kontorist. Det är inget extravagant men allt är ändå bra. Birgitta jobbar deltid för att hinna med barn och hus och hem, men hon har också ett samhällsengagemang. Hon är aktiv i adoptionsfrågan och skriver en debattartikel.

Pappan däremot blir alltmer frånvarande, tills han en dag väljer att lämna familjen, och det är då problemen börjar hopa sig. Till en början i form av en något ansträngd ekonomi, men med tiden blir det allt tuffare.

Det är inte bara i Patriks liv som pappan är väldigt frånvarande, han är även frånvarande i boken. Jag läser och undrar vad författaren egentligen har för känslor gentemot pappan. Visst dyker han upp på en och annan födelsedag och det händer att han stöttar Patrik och systern ekonomiskt, men framför allt verkar alla tycka att det där avståndet han håller är rätt så bekvämt. Pappan har gjort sitt val och så är det med det.

Den stora känsla av besvikelse som genomsyrar boken riktar sig istället mot samhället som utvecklats i en sådan riktning att en person som mamman, en ansvarsfull förälder som sköter arbete och hem och barn, långsamt kan brytas ner tills hon inte har något kvar, inte ens sig själv.

Jag är bara några år äldre än Lundberg och känner så väl igen mycket av tiden han beskriver. Ändå är det inte det som fångar mig allra mest i boken, utan det är snarare författarens fenomenala förmåga att hantera text. Det är helt enkelt väldigt, väldigt välskrivet. Boken använder ett ovanligt tilltal genom att genomgående vända sig direkt till mamman som ”du”. Det är en rak och ärlig kärleksförklaring som inte skyr det komplicerade eller fula. Och inte någonstans skrivs läsaren på näsan. Bara en sån sak.

Similar Posts:

• Utanpå och inuti
• Värdet av ett liv
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Längtan, lera och luft
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Maria Lind, curator, skribent och pedagog, försöker närma sig dessa frågor i Konstringar, en bok som har ambitionen att vara en sorts guide för gemene man till att förstå samtidskonsten. I ett förord förklarar hon sitt syfte: att göra konsten tillgänglig för den som upplever den som otillgänglig. Detta för att samtidskonsten enligt henne är en viktig lins att beskåda nutiden genom:

Faktum är att jag inte känner till något bättre sätt att försöka förstå och utvidga livet i början av det nya milleniet än att vara nära den samtida konsten. Därför vill jag diskutera den bortom de professionella kretsarna.

Lind tar sig an detta ambitiösa projekt genom att lyfta tjugo olika konstverk som producerats under 2000-talet och lämnat ett särskilt avtryck hos henne. Dessa presenteras i kronologisk ordning sett till när de såg dagens ljus, men är även indelade i fyra olika kategorier som Lind menar slår an några av samtidskonstens olika riktningar: Abstraktion, Handavtryck, Rapportering och Tillsammans.

Att läsa guiden från pärm till pärm är att bli duschad av idéer, intryck och grepp; det är på många sätt en omtumlande upplevelse. Lind menar dock att boken med fördel kan läsas så som man läser en uppslagsbok, eller en diktsamling, man kan dyka ned i ett verk i taget när andan faller på. På så vis kan boken bli en återkommande närvaro i vardagen, samtidskonsten alltid inom räckhåll.

Verken som Lind valt ut är potenta och mångfaldiga, lika omöjliga att sammanfatta i en mening som nutiden själv. Något de har gemensamt är dock att de på olika sätt vill forma eller förklara den verklighet vi lever i, vare sig det handlar om mineralutvinning i Namibia eller annekteringen av Krim. Det blir mycket tydligt att samtidskonsten fungerar i och i förhållande till den samtid vi lever i; konsten är – precis som Lind vill mena – en särskild lins att titta på den genom.

Linds beskrivningar och förklaringar av verken är tacksamt pedagogiska, och som relativt okunnig av samtidskonst och dess olika yttringar känner jag mig inbjuden i sammanhanget. Frågan är dock om det är tillräckligt. Även om ambitionen att tillgängliggöra är tydlig, är det inte alltid helt lätt att ta till sig texten och förstå de idéer som presenteras, eller hur Lind har nått fram till sina tolkningar. Till viss del förblir samtidskonsten därmed höljd i dunkel. Samtidigt finns det en uppenbar risk att verkens omfång och nyanser skulle trubbats av om Lind förenklat sina beskrivningar och tolkningar i ett led till – det är en balansakt som Lind lyckas med, men inte fullt ut.

Similar Posts:

• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Att andas är att dela allt
• Rena Vilda Västern
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Smuggelhistoria med släkthemligheter

Det är oftast hans berättelser som fått ta plats: från hans barndom i Polen, från tiden under nazisternas förtryck då han levde i skogen, och från livet i Sverige. Men nu vill Helena, barnbarnet som nu är vuxen och själv håller på att starta egen familj, höra Cylas berättelse.

Helena ägnar flera år åt att lyssna på sin farmor och berättelsen som växer fram växlar mellan olika tidplan utan att följa någon kronologi. Men det går ändå fint att följa med, att få vänta in vissa bitar skapar engagemang och nyfikenhet.

Blandningen av berättande, återskapade scener, journaler, arkivmaterial och fotografier fungerar väldigt bra, men på vissa ställen hade det kunnat knytas ihop bättre. Till exempel dokumentet med alla referenser till ansökan om svenskt medborgarskap blir nästan mer utfyllnad än att det landar i berättelsen.

Och det är mest kortare episoder och sällan djuplodande detaljer som kommer fram. För en person som ägnat hela livet åt att glömma och tränga undan som ett sätt att överleva är det förstås naturligt. Det finns mycket jag hade velat få mer av. Till exempel hur det kom sig att de blev kvar i Sverige, när de från början hade siktet så tydligt inställt på Amerika? Och berättaren, barnbarnet, hade gärna fått framträda mer, till exempel om varför berättelsen är viktig för kommande generationer.

Samtidigt är det fint att Trus respekterar Cylas ovilja att gräva fram mer detaljer i tyska arkiv och att hon låter sin farmor få berätta i sin egen takt och på det sätt hon kan. Cylas stolthet när hon berättar för sina väninnor att Helena skriver hennes berättelse är en av de finast scenerna i boken.

Similar Posts:

• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Om en mamma, och ett samhälle
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Familjehistoria på nytt språk
• Minne och identitet i Modianos Paris

Boken spänner över ett stort tidsspann, från 1948, då sjuttonårige Assar av en händelse gör sällskap med den flera år äldre Margareta längs en landsväg, till 2008, då deras kärleksbarn Håkan ställs till svars för det som hände hans lillebror Nilas när de var yngre. Handlingen hoppar mellan åren, och som läsare får man bit för bit en tydligare bild av hur och varför Nilas dör. Inte förrän på de allra sista, i ilfart lästa sidorna, kommer den tydliggörande pusselbiten om hur det egentligen kunde hända.

Trots att Nilas död finns där genom hela berättelsen, och är bokens tillsynes mest tydliga drivkraft, handlar Bakvatten mer om människorna som blir kvar och hur deras liv såg ut innan och efter dödsfallet. Bakvatten är en släkthistoria, snarare än en thriller, där tidlösa teman som skuld, kärlek och ensamhet får ta plats. Den omöjliga kärleken mellan Assar och Margareta är startskottet för hur handlingen utvecklar sig. De möts 1948 och faller för varandra trots att Margareta redan är gift med Hebbe, som ger henne musik och trygghet i livet, men inte mycket mer än så. Deras berättelse löper sedan genom hela boken, som en brännande röd tråd, även när den hamnar i bakgrunden då handlingen fokaliseras kring Håkan. Han får en uppväxt präglad av ensamhet och känslan av att inte höra till; när Hebbe dör förlorar Håkan både den han ser som sin pappa, men även sin mamma. Margareta blir frånvarande, och när Lars kommer in i bilden och Nilas föds, försvinner Margareta allt mer från mammarollen och livet på gården. Kvar blir Håkan, någonstans i mitten, utan att höra hemma varken i sin familj eller med sina vänner. Flera år senare tittar han tillbaka och önskar att saker och ting hade varit annorlunda, då kanske katastrofen hade kunnat undvikas.

Trots en intresseväckande ram för berättelsen och välarbetade personporträtt, får jag nästan känslan av att ha blivit snuvad på något när jag har läst färdigt boken. Maria Broberg har en fingertoppskänsla med språket som helt vaggar in mig i den norrländska, karga värld som boken utspelar sig i och det är däri den största behållningen ligger. Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att det går långsamt ibland, jag vill veta vad som hände med Nilas, så att jag kan koncentrera mig på personerna och miljöerna sedan. Möjligen hade boken tjänat på att lägga den tydligt uttalade spänningen åt sidan, för boken klarar sig fint utan den – kanske till och med bättre? Jag funderar på vad som hade hänt om Maria Broberg vilat mer i berättelsen, låtit läsaren följa Assar och Margareta närmare, och kanske låtit även omgivande karaktärer ta mer plats. De finns där i bakgrunden, med livsöden man bara kan ana, och jag hade gärna dykt ner i dem också och försvunnit ännu djupare in i det norrländska landskapet, tryggt ledd av Brobergs säkra hand.

Similar Posts:

• Värdet av ett liv
• Att fara till en bror
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle

Den allra första dikten jag läste av Spahr var Dynamic Positioning. Det är en poetisk gestaltning av katastrofen då oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och 780.000 kubikmeter olja störtade ut i den Mexikanska golfen under tre månaders tid våren och försommaren 2010. Det är en dikt som är så rik, komplex och ändå – genom sitt raka språk – tillgänglig att det går att läsa den ett obegränsat antal gånger.

På engelska har Spahr gett ut närmare tio poesisamlingar sedan tidigt 90-tal men det här är nu första gången som vi får läsa hennes poesi i svensk översättning. Denna förbindelse mellan alla med lungor är översatt av Athena Farrokhzad som även ger oss ett efterord som sätter boken i sitt sammanhang, både tidsmässigt och inom Spahrs bibliografi.

Det är femton år sedan originalet, This Connection of Everyone With Lungs, gavs ut och boken var en reaktion på de globala geopolitiska följderna efter 11 september-attackerna. Det var en tid som omvandlade både vår värld och hur vi uppfattade den. Sedan dess har världen, och vår uppfattning om den, omvandlas flera gånger om. Och ändå fungerar dikterna, både att läsa som en lins riktad mot dåtiden och mot nutiden.

Denna förbindelse mellan alla med lungor spänner över hela världen och över skeenden som sträcker sig över flera år. Dikterna i boken zoomar inte in på sekund-för-sekund-detaljer som Dynamic Positioning, som rör sig över en mer begränsad tid och plats (men med verkningar som sträcker sig långt därifrån och långt därefter). Den nyöversatta diktsamlingen gör istället mer svepande rörelser, om än med en mosaik av detaljer.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen skadades minst tio av en bombexplosion i Bombay och fyra dödades i Palestina.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen förstördes ett varuhus med matransoner och förnödenheter, uppåtgående aktier sköt i höjden, Australien hotade med strejker, intensiv beskjutning i staden Man, Belarus ambassadör i Japan rapporterades saknad, ett kryssningsfartyg fattade eld, på ett annat kryssningsfartyg blev många sjuka och påven uttalade sig mot främlingsfientlighet.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen kanske J Lo gav Ben ett äktenskapsförord med krav på sex fyra gånger i veckan.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen ställde Liam Gallagher till med bråk och upprörda fans protesterade mot att ”Popstars: The Rival” var uppgjort på förhand.”

Men mitt bland alla dessa störande fakta, finns ändå någonstans ett hopp:

När jag pratar om hud pratar jag om en långsam dag i de krafter som driver oss alla till att stryka oss mot varandra.

När jag pratar om hud pratar jag om de folkmassor som samlas för att möta varandra med varierande intentioner.

När jag pratar om hud pratar jag om all rörelse i världen just nu och nuets alla nya gränser som skapas av all rörelse i världen just nu och sedan förstörs av all rörelse i världen just nu.

Om det hoppet som finns där, vid den nya globala rörelsen som väcktes i början av det nya milleniet, kan inge ett liknande hopp idag eller om det tvärtom känns hopplöst att blicka tillbaka på, får var och en – och kanske till och med varje enskild läsning – avgöra.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Kvinnor och klädesplagg
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Orealistiskt att inte hoppas
• Minimalism dragen till sin spets

Jonas Bonniers Knutby är en dramatiserad version av de händelser som ledde upp till att kvinnan som i media kallades för Barnflickan sköt ihjäl ”Pastorns” fru och allvarligt skadade en annan församlingsmedlem. Pastorns första fru hade för övrigt omkommit under mystiska omständigheter ett par år tidigare. I Bonniers bok får personerna bakom dramat liv, de ges en röst, motiv och tankar. Vi får följa ”Pastorns” första fru när de anländer till Knutby, och hur församlingen liksom relationen till hennes make utvecklas. Halvvägs genom boken avlider hon enligt beskrivning ovan, och Bonnier ger en egen förklaring till hur det gick till. Efter det fokuserar boken istället på den kvinna som i medierna kallats för Kristi Brud. Antalet sexscener ökar dessutom dramatiskt. 50 Shades of Grey får se upp, för här är det inte BDSM, utan något betydligt snuskigare – Gud själv har trätt in i sängkammaren. Eller bilens baksäte, snarare.

Knutby är förvisso välskriven, men blir aldrig riktigt spännande. Det senare är inte författarens fel, utan beror på att media redan har tröskat Knutby-dramat fram och baklänges, spekulerat i de inblandades motiv, deras psykiska hälsa och deras tro. De inblandade har också uttalat sig i media inte bara en, utan oräkneliga gånger. Det här är heller inte den första bok som skrivs om Knutby (och om jag får gissa är det inte heller den sista). Bonniers bok ger inga nya insikter, utan är bara en dramatisering av vad som hände – något vi redan har fått ta del av! Faktum är att jag inte ens är säker på vad boken är bra för. En annan fråga är hur pass etiskt det är att blanda fakta med fiktion på det här sättet. Bonnier beskriver i boken tankar och motiv som han rimligen inte kan ha en susning om.

En rolig grej i boken är Bonniers försök till pseudonymisering av de inblandade. Inte heller det förstår jag poängen med, det är uppenbart exakt vem som är vem – men jag kan lova att Bonnier skrattade högt när han tänkte ut namnen. Alexandra blir Mikaela, Sara blir Anna, Helge blir Sindre Forskmark – och så det enormt vitsiga namnet Eva Skog. Kvinnan som kallats för Kristi Brud heter som bekant Waldau i efternamn, och Wald är skog på tyska.

Vitsigt.

Similar Posts:

• I väntan på Gitta
• Evangeliet enligt Jonas
• Vad människor gör trots alla normer
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Hackad och malen expressionism

Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt