Kvarnstenen. Det där stora, runda stenblocket är en tidlös accessoar om än en sällan särskilt klädsam sådan. Inte alla förmår bära upp dem och dessutom är de ofta omöjliga att åla sig ur utan att öronen följer med. Jag tänker mig att många föds med dem; de blir så att säga en gåva från världen. […][...]

Flickor heter en roman, vars inledningsmening låter så här: Så sa Håkansson en söndagsmorgon vid halv tiotiden på järnvägsstationen Falköping Rantens kaffeservering: Det är för att glömma vi måste minnas. Lite längre ned på sidan: För det man inte kommer ihåg det kan man ju inte glömma, sa Håkansson till sin vän. Två manliga kolleger […][...]

Kör man associationstestet på Nick Hornbys författarskap så hamnar de allra flesta på de brittiska män han gestaltade för tjugo år sedan. Männen i High Fidelity, Fever Pitch och Om en pojke. De som krampaktigt levde för sina hobbys istället för att, ja för att bli de vuxna män som deras omgivning tyckte att de […][...]

När huvudpersonen Charlie är fem ”råkar” hon döda sin skolfröken. Hon bor med sin mamma i ett fallfärdigt ruckel precis utanför Luddinges lyxigaste bostadsområde. Charlies mamma drygar ut hushållskassan genom att ta betalt för sex, och Charlie jobbar för en ond bagare medan hon drömmer om ett bättre liv. När hennes mamma hamnar i fängelse […][...]

Nora Webster av Colm Tóibín utspelar sig i den lilla staden Enniscorthy på Irland i slutet på sextiotalet. Här frodas skvallret och här ältas gamla oförrätter, men medborgarna i Enniscorthy visar också en slags kärv omsorg om sin nästa. Kväll efter kväll knackar de på hemma hos Nora Webster, som just blivit änka, och hon […][...]

Det blir 1950-tal och 60-tal. Barnen blir tonåringar, vuxna. Maj och Tomas är medelålders, kanske till och med gamla. I alla fall Tomas börjar närma sig pensionsåldern, men familjeföretaget, där han jobbat hela livet trots att han kanske egentligen velat göra något helt annat, har svårt att hänga med i de nya tiderna. Snart står […][...]

Håkan Agnsäter spelade trummor i proggbandet Solen Skiner. Kring spelningarna börjar han plocka på sig affischer, först de för bandet, för att ”det var så häftigt att se vårt namn på affischer”, men snart även andra. 30 år senare öppnar han den där resväskan fylld med affischer som följt honom från källarförråd till källarförråd genom […][...]

”Löntagarfonder är ett jävla skit/ nu har vi baxat dem ändå hit.” De nedklottrade raderna på finansminister Kjell-Olof Feldts riksdagsbänk, fångade av en pressfotograf i början av 1980-talet, brukar få symbolisera en vändpunkt i svensk politisk historia. LO-förslaget om att gradvis överta ägandet av företag genom löntagarfonder gillades av långt ifrån alla inom de styrande […][...]

På en bild från en manifestation 1964 står två människorättskämpar sida vid sida utanför Storkyrkan i Stockholm: amerikanen Martin Luther King och svenskan Katarina Taikon. Ändå är det förmodligen betydligt fler svenskar som känner till King än Taikon. Hur kommer det sig? Under 1960-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som […][...]

Att skriva historia är ofrånkomligen att reducera händelser och processer till gripbara berättelser. Början, mitt, slut; orsak och verkan. Tiden, händelserna, processerna i sig är förstås ohjälpligt förlorade och går inte att direkt få fatt i. Vi etablerar en massa mer eller mindre ikoniska bilder, men tidsperioder är förstås mycket, mycket mer än så. Så […][...]