Själva idén, att det är kärleken i sig det är fel på, var fullständigt fascinerande. Att kärnfamiljen som ideal är ett modernt och misslyckat påfund och att ingen borde skaffa barn. Allt detta bäddade för upphetsad högläsning bland mina lika tonåriga vänner.

Men redan då hade Brøgger gjort en helomvändning, skaffat man och barn och tagit avstånd från sin bok. Detta berättade mamma för mig, medan jag fortfarande ville tro att jag var en stor sanning på spåren.

Maria Sveland ägnar ett helt kapitel av sin bok Bitterfittan åt att skriva om hur besviken hon är på Brøggers förändring. Att Brøgger som en gång velat ändra på allt, nu är så olidligt tacksam och nöjd.

Så nu när Brøgger skriver en ny bok om sig själv och sina tankar kring livet, huset hon bott i sedan hon var 25 (som ligger på en gård som en gång hette just Sølve), Danmarks historia och politik, är jag beredd att bli provocerad. För att hon är för radikal, för att hon är för lite radikal, för att hon är för tacksam, för att hon ska ställa allt som är etablerat på ända igen.

Men inte alls. Sølve känns inte mer intressant än en rörig dansk historialektion blandat med en ganska opersonlig dagbok.

Boken har fått kritik för att vara snobbig men jag tycker mest att den är tråkig. Den är inte uppdelad tematiskt utan man får följa Brøgger i en oändlig medvetandeström där hon hoppar mellan högt och lågt och fördjupar sig i detaljer hon tycker är intressanta. Det känns självupptaget. Det känns som att lyssna på en konversation man inte riktigt är inbjuden i.

Ibland blänker det till, det kommer ett stycke som fångar in och överlag finns det ett poetiskt flyt i språket, så jag kan inte säga att det här är uselt. Men nödvändig läsning, nja.

Similar Posts:

• Danskt på bokmässan
• Bokmässan 2008: Lördag
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Norge Norge är ett ___ land
• Personligt om stress

Lawrence får stå för tryggheten, Ramsey för passionen: Lawrence får stå för Irinas moraliska jag, Ramsey för hennes skuggsida, den otrogna Irina hon aldrig trodde att hon skulle vara.

De parallella världarna är briljant utförda, ofta sammanfaller händelser och repliker men där Irina säger en replik i den ena handlingen kan det vara Lawrence som uttalar samma replik i den andra. De två Irinorna firar samma jul, tittar på Snookermatcher där Ramsey deltar, blir nominerade till barnboksutmärkelser och upplever 11:e september, men beroende på vilken man hon väljer utfaller alla dessa händelser helt olika. De två världarna dansar en besynnerlig och perfekt koreograferad pardans: där den ena böjer sig bakåt böjer sig den andra framåt. Ibland snuddar också dessa världar vid varandra, om än kyskt, som när "Ramseys Irina" i smyg besöker Lawrences lägenhet för att för en stund besöka sitt parallella liv eller när "Lawrences Irina" reflekterar:

Ramsey hade blivit ett underligt mentalt protektorat, som om det fanns ett annat liv som pågick vid sidan av det här – kanske inte bättre eller sämre men helt visst annorlunda, och hon tyckte om att emellanåt sträcka sig efter det och röra vid det, som om hon doppade ner handen i floden från en kanot.

Och när de två Irinorna av olika anledningar skriver varsin bilderbok är deras motiv välfunna. Lawrences rättrådiga Irina skriver en berättelse som närmar sig en afrikansk dilemmasaga, om en pojke som sviker sin bästa vän och sedan i sin tur blir sviken, utan att veta vilken av känslorna som är värst. Ramseys Irina skriver om en pojke som vill bli snookerspelare och hoppa av skolan. Historien delas i två: i en variant gör han just det, i den andra varianten lyder han sina föräldrar, går kvar i skolan och blir så småningom astronom i stället.

Här utkristalliseras tematiken tydligt. Kanske är det bara detta som är budskapet i Shrivers bok: att man inte nödvändigtvis har ett öde, utan att någonstans, parallellt, levs de liv man valde bort. Och det ena behöver inte vara sämre, eller mer omoraliskt, än det andra. Precis som Shriver sa i intervjuerna om Vi måste tala om Kevin: att alla som har barn föreställer sig en värld där de inte har det, och att alla som inte har barn har en föreställning om hur dessa ofödda barn hade varit.

Här finns brister. Just för att upprätthålla strukturen och symmetrin i de två parallella handlingarna har Shriver kanske lockats att göra karaktärerna något för lika varandra. Replikerna och betendena som flyttas mellan olika personer tar ibland udden av karaktärernas unika personligheter, eftersom de antyder att alla människor reagerar likadant i givna situationer. Det råder också en viss förenkling när det gäller beskrivningen av kärleksrelationer, som om passion som går över till bråk och slentrian är "typiskt" för alla förhållanden.

Den svenska översättningen har också trubbat av The Post-Birthday World, som i originalet förförde mig med sin rytm och ordrikedom. Om det är översättarens eller det svenska språkets fel vet jag inte. Kanske är det i själva verket min egen okunnighet som gör att engelskan förefaller mer raffinerad ju längre meningarna slingrar sig och ju fler ord jag måste slå upp? Och hur kan man egentligen översätta:

So mineral was London's tap water – reputed to have cycled through more human bodies than any liquid on the planet, and leaving a white, crusty ghost behind every evaporated drop – that it might have stood sheerly upright on the counter like the Cliffs of Dover without a glass.

utan att det blir klumpigt på svenska?

Men jag kan ändå inte minnas när jag senast var så hypnotiserad av en bok. Varje sida känns viktig. Varje mening går rakt in. Jag behövde aldrig lägga något bokmärke eftersom jag kunde slå upp boken var som helst och veta om jag läst just det stycket tidigare. Jag som annars läser så fort och så slarvigt att jag ibland måste läsa om flera sidor innan jag känner igen mig i en bok.

Shriver skriver med millimeterprecision. Varje liknelse är en smärtsamt korrekt iakttagelse. Hon fäller in små grymma sanningar i texten, som: "Irina visste av erfarenhet från sin egen barndom att man kan vara säker på att ett barn favoriserar den förälder som det får minst av". Varje adjektiv når sitt mål. Shriver bryr sig aldrig om att beskriva ett vackert landskap eller att smyga in poesi i sin prosa. Hon skulle aldrig tvinga läsaren att gissa, för hon har inget att dölja. All energi läggs på att så exakt och osminkat som möjligt skildra relationer, känslor och beteenden.

Och omslaget är passande gjort så att titeln står både framlänges och baklänges, rättvänt och uppochner med Irina som speglas i glaset så att hon är både sin skugga och sig själv.

Och jag vet att det är dumt att skriva "läs den". Så det gör jag inte. Läs den inte. Det här är min skatt.

Similar Posts:

• Vem är inte ätstörd?
• Svårsmält drama
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen
• Den amerikanska mardrömmen
• Skräckgotisk psykothriller!

När man skejtar och gör ett misstag slår man sig ordentligt. Det är det Slam betyder. Sam gör ett annat slags misstag och hans liv förändras för alltid. Slam.

Som roman är det förvånansvärt platt. Sam själv får visa upp lite olika sidor, även om han är klyschigt grabbig. Men övriga karaktärer känns som skisser, lite platta och motsägelsefulla på samma gång. Hans unga mamma är snäll, hans unga pappa är korkad och enkelspårig, hans flickvän Alicia är korkad och grälsjuk men visar ibland upp den goda egenskapen att hon står upp för Sam inför sina snobbiga föräldrar. Och i vanlig ordning så mognar Sam innan boken är slut. Handlingen rymmer inga överraskningar och budskapet är lite allmänt om säker sex, att man ska vara rädd om sin familj och att man har ansvar för sina handlingar.

Det enda som är lite nyskapande är att Sam vid tre tillfällen kastas framåt i tiden, så att man som läsare vet i förväg "hur det går". När Sam sedan kommer ikapp sin egen framtid och får uppleva sina framtidsvisioner på riktigt så ser han saker på ett lite annorlunda sätt. Det som verkade så hemskt blir bättre när han väl har kommit dit. Frågan är väl bara om denna uppbrutna kronologi tillför så mycket. Kanske hade Hornby kunnat utveckla greppet mer, nu blir det mer som ett märkligt övernaturligt inslag i en annars ganska socialrealistisk bok.

Så om jag ska vara lite elak skulle jag helt enkelt kunna avfärda Slam som en enklare sortens ungdomsroman som inte riktigt håller för vuxen läsning. Kanske har Hornby satt krokben på sig själv genom att skriva så bra romaner i början av sin karriär att hans nya böcker aldrig kommer att hålla måttet.

Men då är jag orättvis. För trots att boken egentligen inte tillförde mig något nytt, trots att jag kan bli less på Sams lite tjatiga "tonårsspråk" och hans pubertala livsvisdomar, så kan jag inte förneka att det finns ett sug i Slam ändå. Det är snabb läsning som är svår att släppa. Det går lätt att klämma hela boken på en eftermiddag (även om jag i ärlighetens namn hoppade över ett långt avsnitt om en tripp till Hastings som enbart kändes som irrelevant slapstick). Hornby har en förmåga att få ett driv i det han berättar och det känns helt logiskt att tre av hans böcker också blivit populära filmer. Det finns en balans mellan humor, spänning, feelgood och underhållning i Hornbys böcker precis som i bra komedier.

Så jag kan tänka mig att Slam skulle kunna tilltala en och annan uttråkad gymnasiekille. Men det kommer inte vara det bästa han har läst.

Similar Posts:

• Platt Hornby
• Ack, ackÂ…
• Kvantitet istället för kvalitet
• Hornby som underfundig novellist
• Hornbys roman och manusförfattande smälts ihop i Swinging London

Norskans De krenkede, de kränkta, har i Sverige översatts till Ängeln i Groznyj, kanske för att karaktären Ängeln i Groznyj, den barnlösa kvinnan Hadizat som tagit på sitt ansvar att ta hand om ett 50-tal barn som annars vore hänvisade till gatan och våldet, är den enda ljuspunkten i boken. Den enda som erbjuder lite hopp. Men Hadizat är långt ifrån huvudperson. Tvärtom befolkas boken av ett myller av personer. Det är ängeln själv, det är några av barnen hon tar hand om, det är män som blivit torterade, soldaten som blivit blind av en mina, en kvinna som förlorat alla fyra sina söner, en ung man som hedersmördat sin syster, och det är presidenten Ramzan Kadyrov – i Seierstads skildring en barnslig psykopat som ritar leende blommor under intervjun samtidigt som hans män, kadyroverna, torterar hans motståndare och slänger dem i massgravar.

Det finns inget glättigt eller insmickrande med dessa berättelser. Det handlar inte om människor som ser det positiva i tillvaron och finner glädje i det lilla. Det är inget glatt gemyt kring den lilla skorpan och det svaga teet. Det är precis så nattsvart och dystert som jag tror att det verkligen är. Här finns gott om människor som inte har något kvar att förlora. Eller att leva för.

Flemming Rose skrev en svidande recension i Jyllands-posten och pekar ut en mängd faktafel i boken, något Seierstad sedan fått bemöta i varje intervju. Det är allt från att Seierstad minns ett årtal fel, till att hon allvarligt missförstått det ryska språket och Rysslands historia. Samtidigt menar Rose också att detaljrikedomen i de olika berättelserna är orimlig: han skriver att ”Grundlæggende er jeg i tvivl, om det er journalistik eller litteratur”.

Men så vadå, om Seierstad då ljuger lite grann, och lägger till och drar ifrån och dramatiserar? Om hon har gjort faktamissar och kanske missförstått vad som hände poeten Mikhail Lermontov efter att han 1837 skrev en regimkritisk dikt? Jag tycker inte att det är helt avgörande för bokens värde. Att tro att någon form av skildring är objektiv förefaller lite naivt.

Det blir som när Seierstad går på firandet av Rysslands grundlagsdag och lyckas få tala med en student som i smyg berättar om tortyr och försvunna männsikor. En civilklädd man, som visar sig vara chef för en avdelning i det tjetjenska inrikesministeriets polisstyrkor, sliter bort henne och frågar vad studenten sagt. Åsne går i försvar:

- Här är demokrati och frihet och alla kan säga vad de vill, sade de ju från scenen nyss.

- Jodå, säger chefen. Vi måste bara se till att folk inte säger fel saker till dig: saker som inte är sanna. Vi måste se till att folk säger sanningen, säger han.

- Och det finns bara en sanning?

- Ja, naturligtvis, svarar han. Sanningen kan väl inte vara två saker.

Och om nu Seierstad ljuger för att förmedla sitt budskap, ljuger hon tillräckligt bra, tillräckligt gripande? Delvis. Det är spännande och varierat i nästan 400 sidor. Det är ibland snudd på alltför eländigt, en ohygglig historia följs av en än värre, hela tiden.

Stilistiskt är det varken mästerligt eller undermåligt. Seierstad skriver vanlig journalistisk prosa, med pampiga slutklämmar i varje kapitel. Det är driv i texten och berättelserna skiljer sig så mycket åt att de alla känns som bitar av ett pussel, snarare än ett mönster som upprepas i det oändliga. Seierstad ger också tillräckligt med information för att man ska kunna följa med i de politiska turerna, även om man inte har stora förkunskaper om Tjetjenien.

Det är svårt att förstå Åsne Seierstad. Hon som reste till Tjetjenien första gången när hon var 24 år och som var förtvivlad när tidningen inte ville skicka tillbaka henne. Som sedan dess gjort en karriär på att befinna sig på jordens farligaste och mest våldsamma platser. Vad är det hon söker? Finns det en morbid tjusning i att leva vid tillvarons yttersta gräns? Att fullt frisk ändå sväva mellan liv och död?

Det är ännu svårare att förstå hur det känns för lokalbefolkningen att leva mitt i ett krig. Att inte kunna åka hem när det blir för farligt, för outhärdligt. Jag har läst och läst, och jag försöker förstå, och det är nog inte Seierstads fel, men det är fortfarande omöjligt att begripa. Hur är det att leva i en by där det inte är självklart vilken kvinna som avses när man frågar efter ”hon som har förlorat fyra söner”?

Similar Posts:

• På plats i hotfullt Ryssland
• Rysk journalist mördad
• En problematisk bokhandlare
• När kriget är över varas såren
• Det bortglömda krigets fasor

Det är en kort bok. Paulrud skriver koncentrerat på en poetisk prosa:

Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja. Jag frågade om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste -

Solveig är Paulruds före detta fru, och hon fullföljer sitt löfte.

Jag älskade Joan Didions Ett år av magiskt tankande, där Didions man hastigt går bort i en infarkt och hon nästan blir tokig under året efteråt. Det är en underbar reflekterande bok om sorg och död, dar Didion inte kan förmå sig att skänka bort sin mans skor för att han kommer att behöva dem när han kommer tillbaka. Men medan Didion skriver om sorgen efter någon annan, skriver Paulrud om sig själv.

Han tänker tillbaka på sitt liv, inte allt, men vissa avgörande scener. Han beskriver hur han magrar av, förlorar sin handstil, röker oavbrutet och sitter i timmar i sjukhusens väntrum och väntar på gifter som inte hjälper honom. Han skriver om sådant han läst och sådant han skrivit. Det skulle kunna bli självömkande, men blir istället rörande och vackert, som i Didions bok. På slutet går han till och med i dialog med Didion: lägger ner cigarettpaket i sina bästa skor och skriver "Låt stå" på sulorna. "Så att Solveig vet."

Similar Posts:

• En stark ström av sorg
• Något om livet
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• I subjektivitetens herravälde
• Så mycket som inte stämmer

Och till en början är det just så. I typisk "based on a true story"-stil staplas händelser på varandra. Ophelia bor i Zambia och får ett barn. Ophelia bor i England. Ophelia kommer till Sverige. Ophelia får sin diagnos. Ophelia träffar en man. Ophelia tvekar på om hon någonsin kan få fler barn. I nästa mening är hon med barn. Mannen är mest ett godhjärtat mysterium i kulisserna.

Styrkan och svagheten i många biografier är just torftigheten. Det blir mycket handling och lite analys och reflektion. Det är fritt fram för läsaren att fundera på människors tankar och motiv eftersom man bara får redovisat ett yttre skeende. Kanske för att författarna vill skydda sina karaktärer, oavsett om de skriver om sig själva eller någon annan. Det allra hemligaste och innersta står inte ens mellan raderna utan läggs hos läsaren. Det kan göra läsningen mer spännande och öppen, men kan också vara frustrerande om man som läsare känner sig bestulen på berättelsens hjärta.

Men precis när jag börjar tröttna på att aldrig få något grepp om personerna i boken, så börjar jag inse att ambitionen är större än att berätta ett livsöde. I nästa del får man föja Ophelias familj som bor utspridda i världen, men med de flesta kvar i Zambia. Många av dem är HIV-smittade, men få vill testa sig, att medicinera är dyrt och det sociala stigmat fruktansvärt. Som läsare får man nu statistik, kulturell bakgrund till de snabba smittvägarna, HIVs historia, en inblick i bromsmediciner och en inblick i politiken kring HIV och AIDS, här och i Zambia och till viss del övriga Afrika. Det är intressant och engagerande.

Det är fortfarande omöjligt att förstå hur det är att leva i ett land där en fjärdedel är smittade av HIV och en sjundedel av alla barn är föräldralösa. De gamla får ta hand om barnen, medan den arbetsföra generationen dör och inte kan arbeta för att de ska ta hand om sjuka och gå på begravningar. Men i Ophelias resa får man åtminstone veta hur det är. Jag kommer förmodligen aldrig läsa Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith med ett lika förnöjsamt leende igen.

Så precis när jag lärt mig rabbla "smittas inte genom kyssar eller kramar / använd kondom / finns mest i Afrika" i sömnen visar det sig att jag knappt kunde någonting om HIV. När man som jag bara läser kulturdelen i tidningen, så är det oklart hur det är med Afrika: håller hela befolkningen på att försvinna på grund av HIV/AIDS-epidemin, eller är de tvärtom på väg att bli alldeles för många? Just det vet jag fortfarande inte, men lite klokare är jag nog efter att ha läst Ophelias resa.

Similar Posts:

• Författare mot aids
• It’s a man’s man’s man’s world
• Under blommig hud
• Hur överleva överlevandet?
• Småskaligt och starkt om uppväxt och identitet

Marie Hermansons debut, novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten, var en aha-upplevelse för mig när den kom. Kunde man skriva så vardagligt och magiskt på samma gång? Göteborgsmiljöer och magiska väsen och, i alla fall i novellen Honungsmåne, ett stilistiskt fulländat språk.

Värddjuret om en barnlös kvinna vars ben får agera värd åt fjärilsägg, Snövit, en vuxenversion av sagan, och även den storsäljande Musselstranden om en autistisk flicka som blir kidnappad, hade sina egna mörker och suggestiva stämningar. Djupt symboliska och trolska utan att sväva ut i vaga drömlandskap.

Svampkungens son har förutsättningen att vara precis så magisk som man skulle kunna förvänta sig av Marie Hermanson. Svamp är i sig omgärdat av myter och mystik. Giftsvamp, hallucinogen svamp, hemliga kantarellställen, somliga omöjliga att odla, somliga i symbios med träden.

Svampkungen i berättelsen är en ful och trolliknande man som med sin karisma och svampkunnande ändå lyckas förföra kvinnor på löpande band. Hans son däremot, Gunnar, som egentligen ser bättre ut, är en försagd hemmason som försvinner in i osynlighet och får nöja sig med utvikningsflickor han rivit ut ur tidningar. Det är Gunnar som berättar på sitt lite lillgamla och naiva sätt.

I centrum står alltså den misslyckade sonen och den dominanta fadern. En vacker kvinna, som båda blir förälskade i, träder in i handlingen, och det blir aktuellt att prova svamparnas magiska effekter, med ett ohyggligt resultat. Men Gunnar lyckas frigöra sig från pappans mörka skog och söker upp mammans öppna havslandskap och kan till slut göra egna val och mogna som människa.

Det här är alltså lite deckare, lite utvecklingsroman och lite mer "overkligt" än den genomsnittliga svenska romanen, även om magisk realism vore att överdriva.

Men av det gamla mörkret och mystiken från Hermansons tidigare verk finns inte mycket kvar. Här finns ond bråd död, men ändå är det något okomplicerat och tokroligt över alltihop som gör att man inte kan ta det på allvar. Det är mer Viveca Lärn-mysigt än Inger Edelfeldt-mörkt.

Berättelsen fångar mig inte riktigt. Här finns inget att fundera vidare på när sista sidan är läst. Karaktärerna är lite för överdrivna, intrigen lite för förutsägbar, Gunnars utveckling lite för Mitt Livs novell-aktig.

Sen ska jag inte förneka att Marie Hermansons böcker fortfarande är genomtänkta och unika och om jag bara kunde låta bli att jämföra med annat hon har skrivit skulle jag nog tycka om Svampkungens son. Det är roligt att läsa om svampar (komplett med små svampbokscitat i början av kapitlen) till exempel. Miljöskildringen är ljuvlig med sina stora kontraster mellan pappans manliga skogsvärld och mammans öppna havslandskap. Som läsare riktigt känner man att luften blir lättare att andas i slutscenerna vid kusten. Om man säger såhär: hade Svampkungens son varit min första Marie Hermanson-bok hade jag förmodligen blivit intresserad av, och läst, hennes tidigare produktion. Som det är nu nöjer jag mig med ett surt "Det var bättre förr".

Similar Posts:

• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Bära fjärilar i låret
• Medioker mordhistoria

Men när det gäller Liseys berättelse är det bara bokens utseende som är intressant. Ett rött omslagspapper med ett spadformat hål i, och bakom pappret: en prunkande trädgård i ett magiskt land. Om bara boken kunnat leva upp till detta.

I Liseys berättelse gör Stephen King ett försök att vara lite mer litterär och lite mindre slafsskräckig än vanligt. Det här är berättelsen om Lisey, som ser tillbaka på sitt äktenskap med den berömda skräckförfattaren Scott Landon (blink blink) som gått bort två år tidigare. Det är berättelsen om Scotts svåra barndom, hans galna bror och far, hans hemliga värld (Booya-månen, fantasy-trädgården bakom bokens omslagspapper), det är berättelsen om Liseys systrar, och det är berättelsen om den galning som ger sig på Lisey för att få tillgång till Scotts eventuella opublicerade alster. Och naturligtvis finns den yttersta ondskan med också i form av "den långa pojken med den skäckiga sidan".

Och det här är något av det minst medryckande Stephen King har skrivit. Det tar hundratals sidor innan det ens kommer igång. Trots försöken att vara reflekterande, att skriva i en drömsk medvetandeström, att beskriva ett äktenskaps alla egenheter, egna ord och smärtor, blir det aldrig tillräckligt välskrivet för att klara sig på egen hand. Stephen King påpekar själv i efterordet att han i Liseys berättelse har lånat mycket från böcker, dikter och sångtexter, men mest av allt har han faktiskt lånat från sig själv. Det magiska landet, den onda men mänsklige mannen, påminner starkt om Rasande Rose, en av Kings mest lättglömda böcker. Kings egen påhittade och ständigt återkommande småstad Derry finns med. Och så vidare.

Läs den om du läst allt annat av Stephen King och älskat det. Men börja inte med den här boken.

Similar Posts:

• Följ med bakom kulisserna
• Come as the King, you best not miss
• Skräckmästaren kan även då själva skräcken är trist
• King får ett återfall
• Det idealiska samhället

Ben, en helt vanlig 15-åring, blir den utvalde som ska lära sig att börja reflektera över filosofiska frågor och så småningom avgöra idévärldens framtid.

Sofies värld av Jostein Gaarder är redan skriven, men visst låter detta ändå originellt och tankeväckande? Är man lyckligare om man funderar över världen, eller mår man som allra bäst när man är lyckligt ovetande om det mesta?

Sofies värld är ingen helgjuten roman, men den har två stora plus: man får en historisk genomgång av viktiga filosofer, komplett med register längst bak i boken, och berättelsen har ett visst driv, komplett med oväntat slut.

I döda filosofers sällskap har varken eller. Olika filosofiska frågeställningar behandlas tematiskt (oftast i form av hetsiga dialoger om till exempel jaget, ödet, objektiviteten) och för den som inte ens läst filosofi på gymnasiet finns det säkert en del att reflektera över här. Men några namn eller kända begrepp som "Cogito ergo sum" eller "Das Ding an sich" lär man sig inte.

Det svenska förlaget har förmodligen en förhoppning om att man med en filmliknande titel ska associera till Robin Williams och unga entusiastiska män som törstar efter kunskap och frihet.

Men där Döda poeters sällskap var känslomässig och engagerande är I döda filosofers sällskap stendöd. Att säga att handlingen och karaktärerna är lövtunna är att smickra boken. "Lövtunn" antyder i alla fall en viss substans och den finns inte här. Det är ett mysterium varför Eyre har valt att berätta i skönlitterär form. Avsnitten som ska handla om Ben är pinsamt stela. Och om nu alla döda filosofer lever i en form av himmel faller väl diskussionen om liv efter döden platt?

Vill man lära sig något om filosofi är det bättre att läsa Sofies värld eller 20 filosofer av Gunnar Fredriksson. Vill man läsa en spännande berättelse kan man läsa i princip vad som helst hellre än det här. Och ja, slutet är precis det förutsägbara anti-klimax man fruktar under hela läsningen.

Similar Posts:

• Filosofi für alle
• Mer förnuft i skolan nu, eller?
• En klok man summerar sitt liv
• Nittonhundratalets störste – en glimt
• När filosofi var ett sätt att leva

I Hemligt ansikte förenas bägge dessa varianter och till och med titeln känns lite som ett lån (om man jämför med Det hemliga namnet).

Trettonåriga Astrid har fått vattkoppor och för att skydda sin pluggiga storebror placeras hon tillfälligt hos sin favoritmoster Malin. Malin är en bohemisk, barnlös och fattig författare med trasig TV och gammal dator utan Internet. I stället skriver hon en berättelse som Astrid är med och hittar på. En saga om prinsessan Primavera med det hemliga gröna ansiktet. Denna berättelse är också med i boken och tar upp ungefär hälften av sidorna. Sagodelen har ett högtidligare, mer symboliskt språk och är dessutom vackert illustrerad av Edelfeldt själv. Kontrasten fungerar också bra. Så här slutar ett av Primaveras kapitel:

Och det föll på hennes lott att färga dockornas hud i dessa färger. Det var hennes sista upppgift innan hon skulle lämna hans underjordiska salar.

Och så här kommenterar Astrid det:

Så jag sa det jag trodde att jag skulle säga; att det säkert var bra att Prinsessan liksom gillade sig själv mera. Och att jag ju fattade att det fanns en massa andra piggt färgglada personer någonstans, annars skulle ju inte de där dockorna behövas.

Astrid är i yngsta laget för att vara goth men är ändå som en yngre variant av de vanliga Edelfeldtska goth-tjejerna (hon är till och med inne på Helgon.net och tycker att det verkar spännande) och Malin är definitivt en bekant figur om man läst Edelfeldts tidigare böcker. Sagodelen av boken blir ett rationellt sätt att föra in magi i romanen, utan att skapa en traditionell fantasyberättelse med parallella världar.

Men trots allt mitt raljerande här, så är Edelfeldt en av mina absoluta favoriter. Hon är författarinnan jag beundrade så mycket vid en diktuppläsning att jag inte vågade be om en signerad bok själv utan skickade fram en vän. Och i många år sov jag under en affisch med hennes illustration av Sagan om ringen. Inger Edelfeldt känns alltid äkta. Hon kan vara rolig och ”tonårig” utan att tappa i allvar och även om budskapet är att våga vara sig själv, blir det aldrig tillrättalagt eller förenklat.

Det är som om Edelfeldt måste skriva om samma historia och samma människor gång på gång för att med små variationer förlägga varje roman i sin samtid. I Hemligt ansikte figurerar mobiler och Internet. När Astrid börjar umgås med killen hon är kär i uppstår frågan om könsroller. Är det töntigt att berätta om sina egna framtidsdrömmar för att de kan vara för ”tjejiga”? Är det viktigt att prinsessor är aktiva och GÖR något, varför duger de inte om de mest vill träffa en snäll prins? På så vis känns Hemligt ansikte ändå ny, med aktuella frågeställningar.

Och på så vis är Hemligt ansikte läsvärd. Det är inte den mest inspirerade eller inspirerande bok Edelfeldt skrivit. Båda handlingarna, Astrids och Primaveras, glider lite hit och dit och slutet är så öppet att det känns påhittat i sista minuten, snarare än en del av en genomtänkt plan. Men som ungdomsroman står sig ändå Hemligt ansikte bra. Kanske allra bäst för den som inte läst så mycket Edelfeldt innan, men ändå.

Similar Posts:

• För den som är svår nog
• I am human and I need to be loved…
• Konsten att dö – eller att gå i stå
• Mystiskt men vardagligt
• Samtal i nutiden