1918 togs en påtagligt förvirrad, fransk soldat om hand av myndigheterna utanför Lyon. Mannen hade tappat minnet, han visste inte vem han var eller var han kom ifrån. Fyra år senare bestämde sig de ansvariga för att försöka reda ut saken. De satte ut mannens bild i tidningar och efterlyste någon som möjligen kände igen honom. Kanske skulle man hitta en släkting, maka, dotter? Det hela resulterade i att runt trehundra personer begärde upplysningar om mannen, och inte mindre än tjugo familjer var så säkra på släktskap att de var beredda att driva det hela till domstol.

Soldaten utan minne hade i och med exponeringen förvandlats till ett hopp. Han blev det halmstrå som så många famlade efter i dåtidens Frankrike, ett land brandskattat på familjemedlemmar. Man beräknar att mellan tvåhundra tusen och trehundra tusen man var spårlöst försvunna när vapenstilleståndet trädde i kraft.

Det är alltså lika mycket dessa släktingars historia som huvudpersonens som Le Naour skildrar. Eller hela Frankrikes om man så vill. Genom historien om den ibland desperata jakten på bevis för att just deras familj var den rätta, framhävs sorgen och saknaden som låg som ett tjockt täcke över landet. Le Naour påskiner således på ett mycket fångande sätt dels det jag nämnde i inledningen – att krig är något jävligt – och dels att det är något som på många sätt kan göra oss människor till "andra" än vi är, vare sig vi har minnet i behåll eller inte.

Similar Posts:

• Slag i myt och verklighet
• Sartre och kriget i Irak
• Första världskriget: Så funkar det
• Majestix
• Bok med rumpa

När så bröderna Lindström ger sig in i den här, på många håll fortfarande infekterade, debatten blir den omedelbara frågan; vilken sida står de på? Är de anhängare av sveaskolan eller har de anammat västgötaskolans argument? Svaret blir, trots debattens ofta klara skiljeväggar, inte helt solklart! Bröderna själva talar om en "tredje väg" men visst luktar det lite Västergötland om hela inlägget.

Den Lindströmska huvudtesen är att det som en gång i tiden kallades Svitjod, ett område förlagt i huvudsak till vårt nuvarande Svealand, skall ha ersatts av ett helt annat rike. Ett kristet sådant, påvelojalt och med helt nya strategier för hur ett "land" skall styras. Det nya riket var det begynnande Sverige och de maktstrider som ägde rum under 1100- och 1200-talen, där bland annat de så kallade folkungarna deltog, var en direkt följd av den här utvecklingen. Således stod det nya mot det gamla och med facit i hand vet vi hur det gick. Landet blev kristet och så småningom en nationalstat med allt vad det innebär.

Bröderna Lindström bygger sina teorier på de fåtaliga originalkällor som finns och på den relativt rikliga forskning som bedrivits inom området. Förutom det lägger också (förmodligen broder Fredrik) till en språklig argumentation som tycks styrka det som skrivs. Vissa ord och grammatiska kvarlevor kan möjligen tyda på att de har rätt i sina tankar om Svitjod.

Men precis som alla andra forskare kan man inte säga nåt helt säkert. Även Lindströmarna tvingas vrida och vända på de fåtaliga textrader och arkeologiska lämningar som finns att tillgå. Och visst blir man lite trött när de exempelvis definitivt slår fast var slaget vid Gestilren stod. De är inte de första som försöker göra det och säkert inte de sista men som läget är nu är det helt enkelt inte möjligt att komma förbi den kvalificerade gissningens nivå! Men de har som sagt sina poänger och mycket av det som skrivet verkar vettigt och också relativt vedertaget.

På det hela taget är det en trevlig bok om ett spännande ämne, om än utsmetad på för många sidor. Stora delar av boken består av rubriksidor och radavstånden är onödigt stora. Det gör att boken visserligen blir lättläst men man köper inte böcker för papprets skull. Förmodligen blir pocketversionen bättre rent layoutmässigt. Att bröderna har en ambition att förklara går heller inte att ta miste på och de återkommande jämförelserna med samtiden är ett tydligt tecken på dessa populärhistoriska ambitioner.

Similar Posts:

• Nedlåtande och lakonisk förortsångest
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”
• 100 nyanser av svenska
• Vardagslyrik från verkligheten?!
• Sexspaning över 14 000 år

1989 tog det kalla kriget emellertid slut. Historikerna kunde, när nödvändig distans uppnåtts, börja sammanfatta förloppen och skriva böcker i stil med den här aktuella.

Björn Kumm börjar sin berättelse som de flesta; när det andra världskriget slutar och flyter därefter framåt i tiden. Resan startar vid Jaltakonferensen, där Stalin körde över västmakternas ledare, och mellanlandar på de i princip förväntande destinationerna, Korea, Kuba, Vietnam, Latinamerika, Suezkanalen med flera. Att den finala landningsplatsen är 1989 har väl redan framgått.

I stort sett är allting med och man får en god inblick i de stora händelserna och deras betydelse. Det hela är både fascinerande och spännande. Det framkommer också tydligt hur det egentligen var ställt med den svenska neutraliteten. Med facit i hand vet vi, i alla fall delvis, hur de svenska politikerna lutade sig mot USA och västmakterna. Allt som ofta var det därmed Sovjetunionen som var boven i dramat, själva hotet mot friheten. I praktiken såg verkligheten annorlunda ut. Den generella bilden som media gav under perioden gick dessutom i mångt och mycket hand i hand med den faktiska politiken även om undantag självklart fanns. Kumm framhåller bland annat att svenska tidningar under 1970-talet skrev ca 4000 gånger mer om den sovjetiska påverkan på Polen än om USA:s interventioner i Guatemala. Inte konstigt att den gamla rysskräcken frodades i landet.

Det övergripande är som sagt med men något jag saknar är ett avslutande kapitel om hur det kalla kriget påverkat dagens politiska situation runt om i världen. Det kalla krigets slut blev lika lite som det första världskriget var det "sista" kriget något slut på stridigheter och elände. Rötterna till många av de konflikter vi dagligen matas med finns i just dessa frostiga konflikter som präglade 1900-talets andra hälft. Därför hade det varit på sin plats med minst ett extra kapitel. Kumm har skrivit om detta i den utmärkta Terrorismens historia varför en sammanfattning inte hade varit alltför komplicerad. Allt som ofta hänger ju historiska skeenden tätt samman med den nutida samhällsutvecklingen. I övrigt klart godkänt!

Björn Kumms kalla krigetskildring publicerade första gången 1999 och har nu omarbetats och uppdaterats. Med tanke på hur forskningen går framåt på det här området kan man också räkna med flera utgåvor i framtiden. I både USA och Ryssland finns tonvis med forskningsmaterial som ännu inte är tillgängligt. Det kalla krigets fulla resultat har vi nog ännu inte sett, vare sig det gäller i bokform eller politisk realitet!

Similar Posts:

• Vad är egentligen motstånd?
• Spionpräster, aids-konspirationer och vapenaffärer
• Raoul Wallenbergs öde fortfarande en gåta
• Rätt man på rätt plats
• Apokalyps ur många vinklar

Formen för boken är också given med drottning på drottning i en enda lång rad, kronologiskt och lättöverskådligt. Det hela tar sin början någon gång i slutet av vikingatiden när det som skall bli Sverige börjar ta form. Härifrån är källorna få och det vi ges ledtrådar om måste tas med en eller annan nypa salt. Med tiden skulle emellertid även källmaterialet växa sig större och pusselbitarna blir fler ju närmare nuet vi kommer. Det är således inget konstigt att boken är något framtung. Det finns helt enkelt mer att berätta om Victoria av Baden (1862-1930) än om Gunhild av Polen (ca 970-1015).

Men den som förväntar sig något mer än vad Herman brukar leverera blir besviken. I sann Lindqvist-anda rabblas detaljer och kuriosa upp. Och som vanligt blir det för mycket av det goda. Hur mycket vin som dracks vid bröllopet och hur många klänningar som respektive drottning ägde är visserligen fakta som kan vara av intresse men då som komplement till ett vidare, djupare resonemang. Man vill helt enkelt komma "under" dessa klänningar, under själva huden på drottningarna och bakom festkulisserna. Det händer inte. Släktforskning däremot intresserar Lindqvist desto mer och han ägnar många ord åt de ibland väldigt komplicerade släktbanden som med tiden uppstod bland de europeiska kungahusen. Fram och tillbaka skickades kungliga döttrar, systrar och övrigt högättat kvinnfolk, allt för att hålla blodet så nobelt som möjligt och allianserna flytande. Man kan helt klart tala om ett kungligt koppleri och naturligtvis skedde besluten över huvudena på de tänkta gemålerna. Det blir många turer att reda ut och Lindqvist redovisar dem bra men även här saknas analys. Det finns trådar som behövts ryckas mer i.

Det är dessa löst hängande trådar som gör att intrycket inte blir så gott. Det känns som sagt som om det fattas något och det är synd för initiativet är gott och stundtals är skildringarna underhållande. Det är alltså inte uselt, långt ifrån. Lindqvist kan skriva, så drottningarna behöver kanske ingen räddare i nöden, men de som har önskat sig en riktigt bra bok om Sveriges drottningar i julklapp får vänta minst ett år till.

Similar Posts:

• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Förvånansvärt fräscht
• Berättelsen om en legend
• Lindqvist i Napoleons vågskål

Den geografiska spridningen är stor precis som tidsspannet. Fynd från i princip hela världen finns representerade och de tar oss med både högt och lågt, från bergstoppar via djungel och öken till världshavens bottnar. När det gäller tiden som är så viktig i de här sammanhangen spänner den mellan de "avlägsna" hominiderna och gårdagens världskrig. Från början till nu skulle man kunna säga.

Mestadels är det stora, monumentala lämningar som uppmärksammas, ofta byggda i sten. Det beror sannolikt på tre saker: För det första är det självfallet så att sten är ett tacksamt material i och med att det är hållfast. För det andra är sten ett material som under vissa förutsättningar är ganska svårhanterligt. Den kräver både kunskap och styrka. Sist men knappast inte minst är alltså själva storleken tätt sammanlänkad med hur vi bedömer och berömmer ett antikt monument. Fascinationen inför den kunskap som människor besuttit för så många tusen år sedan är stor och ju större lämning desto mer imponerande. För många blir den känslan till och med övermäktig och de väljer istället att nedvärdera den mänskliga prestationen och ersätta den med exempelvis utomjordiska krafter. Detta är naturligtvis galet men tyvärr inte helt ovanligt.

Men också "det lilla", kan skapa förundran. Många av de mest spektakulära fynden har sannolikt inte rönt någon vidare uppmärksamhet i sin egen tid. Men idag, hos oss när så mycket av det som då var vardag gått förlorat blir de och deras pinaler exotiska. Ta ismannen Ötzi till exempel. Han har fångat en hel värld med sin enkla men välbevarade utrustning. I jämförelse med Thutankhamons rikedomar är det inte mycket att skrika sig hes över men ändå betraktas båda dessa herrar som några av, just det; arkeologins största upptäckter. Så olika öden men ändå på något sätt förenade i tiden, i den här boken.

Arkeologins största upptäckter är på många sätt förtrollande. Främst är det den ovan nämnda känslan av respekt för dåtidens människor som är så magisk. För man får aldrig glömma att det egentligen handlar om människor och inte om stenar. Varken Machu Piccus byggnader eller ismannens pilspetsar blev till utan våra förfäders ögon och händer. Fynden kastar alltså i flera fall ljus på människans bästa egenskaper såsom kunskap och kreativitet men lika ofta om det rakt motsatta. Våld, krig och storhetsvansinne har många gånger legat bakom dessa storverk och påminner oss om att vi förändras mycket långsamt på vissa plan. Än idag är kunskap och utveckling alltför tätt sammanlänkat med exempelvis vapenindustrin. På gott och ont är vi samma människor som de som konstruerade Cheops pyramid men också som Påsköns tidigare invånare vilka omöjliggjorde sin egen existens genom miljöförstöring och krig.

Similar Posts:

• Stjärnstenar?
• Länge leve stenåldern!
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Keegan – krigets antropolog
• Sexspaning över 14 000 år

Precis samma sak är det med själva slaget vid Marathon. Det var heller ingen slump. Greker och perser hade under många år byggt upp de motsättningar som delvis kulminerade under de ödesmättade timmarna på den hellenska slätten. Det är alltså svårt eller rent av omöjligt att enbart skriva en intressant bok om just slaget. Det vet Tom Holland precis som de flesta av dagens skildrare av historien. Visst kan man som Antony Beevor skildra slag från det andra världskriget etc. där källmaterialen är rika men ju längre bakåt i tiden man hamnar desto värre är det med just den saken.

Men ett slag från vilken epok som helst kan utgöra ett centrum att bygga och förklara skeenden kring. Slaget i sig, tillfället när kedjan brister är naturligtvis avgörande på många sätt men inte förrän det placeras i ett förståligt sammanhang blir det möjligt att verkligen förstå betydelsen av det. Att enbart få reda på att greker slog perser där och då är kanske inte helt men tämligen meningslöst.

Därför blir man glad när man läser Hollands bok. Han gör precis det som är hans uppgift. Han placerar in slaget vid Marathon år 490 f.v.t. i den kontext det hör hemma. Utvecklingen i den hellenska världen skildras med ingående och breda beskrivningar av både de athenska och spartanska samhällena. Också utvecklingen av de grekiska städerna i Jonien finns med. Men det som kanske är mest intressant att läsa om är skildringen av det persiska rikets framväxt. Tidigare har vår bild av antiken i mångt och mycket varit Greklands och Athens. Inte så konstigt kanske med tanke på hur staden på Attika kom att dominera sin samtid och i så hög grad influera den Västeuropeiska historien i stort. På senare tid har emellertid massor av fakta om perserna och deras enorma rike presenterats som utgör viktiga delar av den antika historien och de både sammanfattas och presenteras på ett utmärkt sätt av Holland.

Vid tidpunkten för slaget var perserna en dominerande stormakt och de avlägsna grekerna var sannolikt mer ansedda som irriterande än som ett reellt hot mot den rådande ordningen. Men den överraskande förlusten vid Marathon var inte första gången en stormakt fick problem med en på pappret underlägsen fiende. Och med facit i hand vet vi att det absolut inte var den sista heller. Vid Marthon och de övriga slagen mellan greker och persen hävdade de förstnämnda sin rätt till oberoende och resultaten känner vi. Hur historien skulle sett ut om utfallet blivit ett annat är svårt att säga men som sagt har mycket av det vi betraktar som vårt europeiska kulturarv rötterna i det klassiska Athen och hos dess framträdande karaktärer. Det är inte säkert att ett klimat under den persiske kungen skulle varit lika gynnsamt för dessa filosofer, författare och forskare? Kanske skulle världen sett helt annorlunda ut och med det i tankarna blir slaget vid Marathon något större än en regional konflikt för ett antal tusen år sedan. Det blir något som berör dig och mig här och nu. Det finns såldes flera skäl att läsa den här boken. Tom Hollands språk och urval är ett, antikens betydelse ett annat och det finns säkert fler.

Similar Posts:

• Nyöversatt av Beevor
• Stormakt på pumpen
• Apokalyps ur många vinklar
• Vattnets historia under antiken
• Greklands sak är vår

Men det är ju ändå insidan som räknas och där får man möta ett minst sagt färgstarkt persongalleri med namn som Kapten Kidd, Anne Bonny, och Black Bart Roberts och ta del av deras äventyr. Det är naturligtvis på de sju haven och i hamnarna däromkring som dessa historier utspelar sig. Det är blod, död omväxlat med munterhet och dramatik, alltihop saltstänkt så det räcker. Spännande är det, fenomenet pirater är och har alltid fascinerat både läsare och tittare och stoff att väva kring saknas som inte.

Att innehållet skall vara lättsmält och okomplicerat går heller inte att ta miste på. Troligen är målgruppen yngre ungdomar och kanske har det bidragit till att det känns lite väl lättuggat. I vissa fall tvivlar jag till och med på att det verkligen är sanningen som uttalas, exempelvis i vissa dialoger som återges. Det här är alltså inte så hemskt bra även om insidan är något bättre än utsidan. De här historierna förtjänar bättre kan man tycka liksom den målgrupp som avses. Möjligen kan det här tjäna som ingång för dem som vill veta mer om, läsa bättre böcker om pirater.

Similar Posts:

• Perspektiv på pirater
• Sjön suger
• Piraterna och klimatkrisen
• Karaktärsutveckling överskuggar skattletandet
• Inte bara efterklokhet

För även om gränserna stängdes för de flesta människor och varor fanns luckor i den tyska kontrollen. Svenskarna i Polen reste främst via Berlin med hjälp av diplomatpass. Att den dörren fortfarande stod på glänt var också själva förutsättningen för den spiontrafik som med tiden uppstod. Den polska exilregeringen i London var i stort behov av kontaktvägar med den underjordiska motståndsrörelse som verkade i landet och när möjligheterna att kommunicera via Rumänien stoppades och de japaner som inledningsvis användes av polackerna visade sig vara opålitliga var Stockholm i princip det enda alternativet.

Men ingen information, och ännu mindre fysiska objekt, sätts i rörelse utan personer som är villiga att ta risker. Flera av svenskarna som verkade i Polen var alltså beredda på att ta dessa risker och sedermera de konsekvenser det hela medförde. Här kan man alltså ana spåren av visst svenskt hjältemod vilket inte är alltför frekvent förekommande under perioden. Det som i praktiken gjordes av de svenska kurirerna var att de förde in pengar från London till motståndsrörelsen samtidigt som de då kunde ta rapporter om den tyska ockupationsmakten i motsatt riktning. Bland annat fördes de första rapporterna om förintelsen via svenska händer till London.

Genom att dels ägna sig åt arkivforskning och dels genom personliga kontakter med de som medverkade har Lewandowski försökt pussla ihop spelet i och omkring den knutpunkt som Stockholm utgjorde. I boken ryms även beskrivningar av ett något vidare perspektiv om hur motståndet organiserades i Polen och i London. Faktum är dock att mycket av det som Lewandowski berättar om i Knutpunkt Stockholm har hål i sig, ibland ganska stora. Det handlar i dessa fall om fortfarande stängda arkiv, varför man håller på dessa kan man fråga sig, och om tvetydig eller helt enkelt bristfällig information från de som var med och som författaren intervjuat. Det är synd och i vissa partier blir man som läsare utlämnad till författarens, i vissa fall inte orimliga men ändå osäkra, slutledningar.

Detta till trots förringas inte de svenska kurirernas insatser. Det är spännande och bitvis imponerande att ta del av hur svenskarna bidrog till Polens sak och av vad som drev dem till att göra det de gjorde. De obesvarade frågorna gör bara boken lite mera oklar. Att så är fallet är inget ovanligt inom den historiska sfären men boken hade sannolikt blivit ännu mer intressant om den skrivits om några år. Kanske kommer en reviderad upplaga i framtiden då fler frågetecken är uträtade, arkiv tenderar att öppnas med tiden.

Similar Posts:

• Vikten av vittnet
• Bortglömda
• På cykel med hemliga dokument
• Historia för samtiden
• Såpa, skurmedel och Bosse Schön

De brittiska soldaterna och den sjukvårdspersonal som var först på plats stod inledningsvis inför övermäktiga fiender. Fiender som visserligen inte hade maskingevär i sina händer men med namn som TBC, fläcktyfus och inte minst svält var de minst lika dödliga. Förhållandena var helt enkelt för jävliga i lägret och medförde att dödstalen förblev mycket höga även efter att själva kriget avslutats. Insatserna som gjordes för att rädda så många fångar som möjligt var visserligen stora men de räckte inte på långa vägar till.

Det är alltså historien om vad som hände efter själva befrielsen som är kärnan i den här boken och det är en stundtals skakande sådan. Bara att vara bland de första in i ett befriat koncentrationsläger måste vara ohyggligt. Synerna är svåra att föreställa sig även om man sett de svartvita filmklippen där utmärglade människor tittar med hålögda ögon in i kameran med likhögar i bakgrunden. Det är inte konstigt att frustration och förtvivlan är två ord som hela tiden poppar upp när man läser om befrielsen av Bergen-Belsen.

Shepard lyfter fram flera av de karaktärer som gjorde stora insatser under den här perioden och det finns många att hylla men någon allt som allt godkännande bok är det inte. För trots ovan nämnda ansträngningar gjordes också flera misstag vilket ledde till att många liv gick förlorade. Det fanns exempelvis varken kunskap eller resurser för att ta hand om det som faktiskt förelåg. Runt dessa misstag finns ett flertal frågor som författaren söker lyfta fram och besvara, bland annat om varför den brittiska staten inte använde sig av vetskapen om judarnas situation i Europa. Även Sveriges roll ifrågasätts och då främst den tidiga, restriktiva flyktingpolitiken.

Det är emellertid inga nya fakta som Shepard lägger i dagen utan det handlar om en god, populärvetenskaplig sammanfattning av vad ett flertal historiker grävde fram under 1990-talet. En hemsk bok är det dock, alla böcker om folkmord är hemska. Därför är den också nödvändig. Vi får aldrig väja för det hemska utan istället lyfta fram det i ljuset och det gäller inte minst de misstag som skedde efter april 1945.

Similar Posts:

• Förintelsen i krigets skugga
• Vem är egentligen pervers?
• Historia för samtiden
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Auschwitz och Södertälje

Alexander den store och Scipio Africanus och allt vad de kan heta som utmärkt sig genom bedrifter av olika slag var nog bra på sitt sätt men de saknade den "egenskap" som Schefferus mest av allt ville framhäva – de var inte från Sverige. Så att säga att Schefferus var trött på dessa herrar (det handlar mestadels om sådana även om undantag finns) är inte riktigt sant. Det handlade alltså snarare om att skapa propaganda om landet och dess historia vilket helt klart låg i tiden. Under 1600-talet var Sverige en uppåtsträvade stormakt och ett land som vill hävda sig behöver en lång och ärorik historia. Det är exempelvis nu som Olof Rudbeck skriver sin fantasifyllda Atlantica och Sverige instiftar världens äldsta fornminneslag.

Så varför gå utanför landet när elever skall skolas in till undersåtar och respekt skall injagas i främmande nationer? Nej, tänkte Schefferus, här finns poäng att plocka och började rota bland historia, sagor och myter. Resultatet blev föreliggande bok som paradoxalt nog ursprungligen skrevs på latin. Det svenska språket ingick inte i dåtidens propagandapaket.

Boken består av en brokig samling exempel. Främst är det kungarna som står för de ärofyllda bragderna men när de sviktar finns allt som oftast en rådig undersåte till hands som räddar situationen. Ämnena rör bland annat "rättrådighet", "kärlek inom äktenskapet", "om klokhet i krig" och "om ovanliga dödssätt".

Idag är det relativt underhållande att ta del av det hela samtidigt som det är svårt förstå att detta varit något man tagit på fullt allvar. Faktum är att det här i grund och botten är dålig historia. Det mesta av denna typen av nationalistisk historieskrivning gjordes upp med under 1900-talets första hälft men (åter)fall förekommer fortfarande beklagligt nog. Så o ena sidan är det här alltså inget vidare men å andra sidan kan man läsa det som en studie av stormaktstidens historiesyn eller som en utbildningshistorisk återblick och då blir det genast mer underhållande som sagt och i många av de fallen som Schefferus tar upp behöver man aldrig tvivla på att det han säger är sagostoff eller myt. Så pass långt har den svenska skolan kommit trots att historia fortfarande inte är ett obligatoriskt kärnämne.

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Växa upp med hippies
• Nödvändigt om Sverige
• Mytologi på allvar