1960-talets USA. Hippies. Långt hår. Blommor. Tillbaka till naturen. Stoppa kriget. Fritt sex. Massor med droger. Alternativa kläder – om några över huvud taget. Alternativ livsstil. Älska istället för att kriga var slagordet många använde sig av. Allting verkade så vackert – och kan idag fortfarande göra det. Men kanske får man bedöma en livsstil på vilken sorts barn den skapar. I den här boken får vi en lång rad berättelser av barnen till några hippies.

Den inleder med Moon Zappa. Dotter till, just det, Frank. Därefter tar en rad andra kvinnor vid (för det är helt igenom kvinnor som berättar). Författarna skriver både gripande, och ofta mycket utlämnande, om sina egna liv. Och berättelserna varierar – mycket. Somliga ser friheten. Och älskar den. Som Zoë Eakle, som berättar om hur sin uppväxt i ett litet samhälle i Kanada, långt från karriärism och storstadshets.

Allt är inte fröjd ens i försöket till paradis. Andra hatar den frihet som deras hippie-föräldrar dyvlade på dem. I det förmodligen starkaste bidraget till antologin skriver Elizabeth Shé om den ”fria kärleken” (läs: fritt sex). Den här fria kärleken, menar hon, fanns aldrig. Det fanns mycket sex. Men den var många gånger inte alls fri. Den som inte ville ha sex ansågs frigid, konservativ… Och trycket att gå med på det således stort. För ett barn, och senare en ung kvinna, blev det här en väldigt traumatisk uppväxt – att växa upp utan att kunna säga nej till att ha sex med vänner, med vänner till ens föräldrar, och så vidare.

I ett annat exempel, och för övrigt den avslutande uppsatsen, låter oss Suzanne Cody ta del av en lista över hur hon inte ska uppfostra sitt eget barn (som är den hon talar till). Listan sträcker sig från att vedkaminer enbart ska användas i dekorativa syften, till att barnet ska få regler och förordningar att följa. Det är en på samma gång lustig och tragisk historia över ett liv i annorlunda tecken.

Boken visar på många av problemen med att låta barnen få en ”fri” uppväxt. Men samtidigt visar det också på många lyckade exempel av en sådan. Det är ju svårt att säga hur representativa författarna är; men att alla av dem, trots tämligen olika uppväxt, har blivit individer som vågar gå sin egen väg – konstnärer, författare etc. – visar väl ändå någonting? Är det det som är kärnan i hippiekulturen; våga vara dig själv?

Men som en av de bidragande författarna poängterar: hur kan man egentligen försöka definiera ordet ”hippie”? Hur kan man samla ihop så många, sinsemellan olika, trender till en enda? Det enda mycket av hippiesarna hade gemensamt verkar ha varit att de avvek från ”mainstream”-kulturen. Inte konstigt att omdömet om dem då också blir mycket delat.

Både för den som är intresserad av pedagogik, och för den som är inne på 1960-talet är detta en rekommenderad läsning.