dagensbok.com » Nina Lindström

John Lennon "Muntliga Röksignaler Och Andra Stycken, Däribland Balladen Om John Och Yoko"

Nina Lindström — Mon, 12 May 2003 23:00:00 +0000

Muntliga röksignaler av författaren som knappast behöver någon introduktion är en självbiografi av den ärligare sorten. För att lyckas ta sig in i texten krävs koncentration av det meditativa slaget eftersom den vid första anblick verkar bestå av rent nonsens. Men ger man inte upp efter de första försöken att läsa denna bok finner man en politisk, filosofisk och självbiografisk berättelse med stora inslag av satir och underfundig, men ibland grotesk humor. Ett ganska bra hum om John Lennons liv och hans samtid är dock faktiskt ett måste för att kunna läsa den här boken.

Något som jag finner fascinerande med boken är att humorn är som klippt och skuren för den ironiska generationen. Den är en blandning av South Park, Simpsons, Meet the Feebles och Liftarens guide till galaxen men är skriven medan den ironiska generationen tultade runt i blöjor. Men å andra sidan kan även det mesta av Johns musikaliska åstadkommande anklagas för att vara före sin tid. Så han kanske bara var sådan.

Boken börjar med att John i okomplicerade ordalag berättar om tiden och livet med Yoko Ono. Men övergår sedan till en lite mer svårläst samling essäer. Man kan läsa lite hur man vill eftersom de är skrivna lite huller om buller trots att de flesta har en bestämd kronologisk ordning. Boken är inte utgiven av John själv utan av Yoko, som också skrivit ett sammanfattande efterord, sex år efter Johns död. Det fanns heller inget uttalat beslut om att boken skulle ges ut. Men har man läst något annat av Johns litterära alster så vet man att det utgivna resultatet fortfarande skulle ha samma halvt ofärdiga karaktär.

Att döma ut Muntliga röksignaler som ”dålig litteratur” eftersom den inte är skriven efter några regler och inte heller är bearbetad är bland det dummare man kan göra. Jag kan jämföra med avslutningskapitlet i James Joyces Odysseus där Molly Bloom ligger i sin säng och låter tankarna flöda fritt. Joyce skriver utan att använda vare sig punkter eller kommatecken och utan några övergångar mellan ämnena. För det är så man tänker, huller om buller och utan avbrott. John har skrivit sin självbiografi så som man tänker när man ska försöka förklara något som känns stort och viktigt. Man kan omöjligt veta var man ska börja och har absolut ingen aning om hur det kommer att sluta. Han använder metaforer och fiktiva namn kanske för att slippa bli stämd men främst för att i ord försöka beskriva hans känsla för något eller någon. Han skriver inte med baktanken att försöka styra hur omvärlden betraktar honom. Han skriver av lust att provocera med sanning och ärlighet. Jag ger så mycket mer för det än exempelvis Strindbergs Röda rummet eller Hermann Hesses Stäppvargen som inte gör annat än försöker bekräfta författarna som missförstådda genier.

Det här är en bok som jag kommer att plocka upp igen och läsa någon enstaka essä ur för att skratta åt, fundera på eller förfäras av beroende på tillfälle. Jag hoppas att många gör det samma, för John Lennon var en sann nutidsfilosof fast med färre diplom men mer rock’n'roll.

Hilaire Walden "Det marockanska köket"

Nina Lindström — Sun, 21 Apr 2002 23:00:00 +0000

Det är något sensuellt över den marockanska maten, som gör den smått unik i världen. Den appellerar till lukt-, syn- och smaksinnet på ett rättframt och ogenerat sätt [...] många av ingredienserna har en egen dragningskraft som kan kännas nästan magisk [...] den lite lyxiga aromen från saffran, den sötaktiga, efterhängsna doften av rosenvatten och, som en frisk kontrast, en fläkt av färsk mynta.

Inledningen till Det marockanska köket är sinnligheten själv och tar även upp de gängse marockanska sederna vid måltiderna och utsmyckningarna runt middagsbordet. ”Ätandet är något som tas på största allvar.” Här i mellanmjölkslandet där vi helst slevar i oss en tallrik köttbullar med mos under tystnad, eller eventuellt under mammans envisa kallpratsutfrågningar så kan det behövas en fläkt av gedigen nordafrikans matkultur. Man är tvungen att äta, så varför inte göra varje måltid till något speciellt och njutningsfullt?

De marockanska rätterna är varken svåra eller dyra. Recepten som tas upp i Det marockanska köket, de som vi associerar till när vi tänker på marockansk mat, är folkets mat. Couscous, lamm, oliver och mynta. Det är inte svårt, bara ovant.

Tyvärr tappar Det marockanska köket sin inspirerande verkan på grund av layouten (hur många kokböcker ska falla i samma fälla?) Den 90-talets avskalade vitheten med sina versalfria rubriker och bilder med minimalt skärpedjup (ni vet: man ser ett hörn av tallriken skarpt och sedan är resten av bilden suddig) börjar kännas mycket tröttsam. Jag menar, om boken känns ur tid redan när den ges ut så kommer den ju knappast aldrig att kännas tidlös, och en kokbok kostar ju ändå sin krona.

Recepten tappar på så vis nästan hela den marockanska känslan, man känner ingen mynta eller saffransdoft när man bläddrar mellan sidorna. Hela inspirationen från inledningens sinnliga beskrivningar sinar undan för undan bort. Kanske är det ett försök att avdramatisera exotisk mat så att även de fegaste nordeuropéer vågar sig på att prova, men varför skulle de välja bort sina köttbullar eller motsvarande, när skälet till vanematen är just vanan? Exotisk mat är för nyfikna och experimentella människor och eventuellt blir det till nya vanor allt eftersom generationerna går. Det går inte att försöka pedagogisera in marockansk mat hos de allra inbitnaste svenssonisterna. Det enda som händer är att det blir en halvrutten kokbok.

Fast jag tror inte ens att det är skälet till att Det marockanska köket ser ut som den gör, jag tror att det nästan enbart handlar om designlathet. Ta det säkra före det osäkra, och den svenskinspirerade 90-tals avskalning var ett säkert kort i nästan ett decennium. But those days are over. Fatta. Den har redan överlevt fem år för länge. Kväv den med en kudde av marockansk brokad.

För guds skull!

Lisa Gålmark "Stockholms vego på stan - En vegetarisk guide"

Nina Lindström — Sun, 17 Mar 2002 23:00:00 +0000

Vego på stan är en utförlig med ändå lättillgänglig restaurangguide för den som söker antingen grönare mat eller strikt veganmat innanför Stockholms tullar. Det finns även register, ordlista, kartor, recept ett speciellt kapitel för vegogay-folket ("Stockholm under regnbågen") m.m.

Åttio av de bästa ställena som har vegetariska rätter presenteras med en personlig recension som ser både till atmosfär, inredning, klientel o.s.v. förutom själva maten. Plus är att recensionerna varken är för hypade eller flummiga, utan passar för vem som helst. Info ges också om ställets prisnivå, rättigheter, handikappanpassning, rökfrihet, närmaste T-bana, möjlighet att betala med kort och om det finns uteservering.

Kort sagt så är guiden himla ambitiös.

Jag kan inte neka till att jag fann den intressant. Särskilt kapitlet om Söder där vego-restaurangerna myllrar, till trots att jag aldrig hittar någon av dem. Kapitlet kallas f.ö. "En vegetarisk bermudatriangel". Och jag som troget bara har besökt "Krisna", "Blå lotus" och "Manna" i flera år, har missat ett hav av pärlor!

Närmast att besöka blir "Café Mera" för att se om det uppfyller förväntningarna ("…bevisar att det bohemiska Söder finns kvar." "…poesi- och filosofiträffar…" "marinerad fetaost").

Det som drar ner betyget är layouten. Det känns trist att behöva vara så ytlig, men boken är för klumpig för att bära med sig i handväskan och inte tillräckligt visuellt njutbar för att ligga i soffan och bläddra i. Men som den enda i sitt slag fyller den ändå sin funktion och säljer den bra så kan man ju bara hoppas att en mer högbudgeterad uppföljare kommer ut.

Maja Lindén "Namnet är Vajlet - men kalla mig Gud"

Nina Lindström — Sat, 09 Feb 2002 23:00:00 +0000

För den som har missat Vajlets existens så figurerar hon som seriefigur i korta striper eller endast en bildruta med en riktigt klatschig fras, ungefär i stil med Jan Stenmarks serier.

Vajlet är dock tjej, och skaparen Maja Lindén likaså, så givet är att serien fokuserar ur ett tjejperspektiv. Det ger förstås en negativ klang, man associerar My Little Pony, Starlet o.s.v. Men faktum är att tjejperspektivet är styrkan hos Vajlet som skapar en vansinnigt rolig och fräck humor. Ta bara titeln: Namnet är Vajlet – men kalla mig Gud. På omslaget kommer denna fras ur Vajlets mun då hon skakar hand med en auktoritär figur, en eventuell blivande arbetsgivare till exempel. Försök föreställ er en kille säga detsamma, det blir inte lika kul eller hur? Det finns en dödsskön kontrapunkt i att en typisk svenskblond tjej-tjej med småprickig top och tuttar iskallt, men med ett leende, säger: namnet är Vajlet – men kalla mig Gud!

Det mesta av humorn bygger på samma spel med värderingar, gamla och nyligen skapade. De gamla säger: en tjej kan inte säga så här. En tjej skulle inte säga så här. De nya säger: jo, men det finns tjejer som skulle kunna säga precis såhär, och det är helt OK. Det är faktiskt jäkligt roligt att de gör det.

Könsrollerna förändras, förut tack vare politiska pådrag, men nu ser vi faktiskt förändringen. Var kvinna skulle kunna be att få kalla sig Gud utan att någon brände henne på bål, man skulle snarare bara säga: Tjena, Gud!

Maja Lindén är fantastiskt duktig på pricksäkra formuleringar, och hon tar hämningslöst upp de mest tabubelagda ämnena. Till och med jag fick en släng av "nä, men det där kan man väl inte skämta om" då Maja gjort en strip om Pampers string: "Våra minsta vill ju också vara FINAÂ… Därför använder jagÂ… nya Pampers string", och så visas en söt liten flickbaby med stringblöja. Det var ett känsligt kapitel för mig, andra kanske reagerar mer på mensblod och bajs. Det väsentliga är att det är relevanta frågor Maja hela tiden tangerar, på ett provokativt men mycket charmigt sätt.

Som avslutning skulle jag vilja anamma det hela genom att tillämpa (Namnet är Nina – men kalla mig Gud), men någon på redaktionen har redan tagit anspråk på att kallas Gud (en man förstås!) och förvirringen skulle bli stor om jag hävdade min lika-rätt till det. Och som jag är en kvinna så är jag förnuftig, så jag låter det passera utan argument. Kanske skulle jag kunna utveckla "Nina" så att det blev likvärdigt med "Gud"? Vore rätt tufft, men å andra sidan också rätt svårt…

Albert Camus "Främlingen"

Nina Lindström — Sat, 02 Feb 2002 23:00:00 +0000

Skulle någon göra mig tvungen att välja ut endast en egenskap som jag ville att all den fortsatta litteraturen jag läser skulle äga, skulle jag välja egenskapen av att provocera.

I ett val mellan skönskrivning, spänning, lärdomar eller lidelse så väljer jag fortfarande provokationen, eftersom den är minst troligt att jag skulle bli uttråkad av efter ständig upprepning. Och kanske skulle det betyda att, om jag endast fick läsa provocerande litteratur, så skulle en stor del vara som Camus Främlingen.

Främlingen skrevs – eller åtminstone gavs ut – 1942. I vår tid av vansinnesexploatering av de mest skiftande och moraliskt tvivelaktiga ämnen så kan det tyckas att en roman från -42 knappast kan få en att höja på ögonbrynen annat än om vi som läsare sätter oss in i den tidens perspektiv. Antagligen stämmer det. Men Främlingen är provocerande på ett helt annat plan, ett mycket mer universellt.

Sartre sade: Gud är död.

Efter det hade vi ingenting att skylla våra handlingar på.

Människan har i varje situation en valmöjlighet, och hennes ansvar som människa är att veta vilka val hon gör och varför. Annars så är hon åtminstone tvingad att ta konsekvenserna av sina handlingar. Eller finns det undantag? Vilka människor skulle ha rätt till att bli allsmäktigt förlåtna av sina medmänniskor för, låt oss ponera, ett dråp? Barn? Dårar? Psykiskt sjuka utan empatiska känslor? Frågan är ständigt aktuell, särskilt angående dödsstraffets vara eller inte vara.

Camus Främlingen är en jagberättelse som startar vid jagets – Mersaults – mors död, leder förbi ett slumpmässigt mord och fram till domen. Perspektivet är mycket inskränkt, särskilt som Mersault inte fastnar vid och analyserar något av det som händer honom, utan hans stående omdöme är, att "det inte hade någon verklig betydelse.

Detta gör att Främlingen inte ger några som helst svar, varken om sig själv eller om något ur läsarens värld. Men texten fylls ändå (eller kanske tack vare) med en mättad spänning, en frustration eller undermedveten insikt är svårt att avgöra, och varierar säkert från läsare till läsare. Man känner bara hur någonting bubblar och trycker på under huden och i bröstet, och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Och just i detta ligger Camus genialiska provokation: han tvingar läsaren att bryta sig loss från automatiska värderingar och istället verkligen tänka själv! Som väl känt är så blir många förbannade på saker som framkallar deras egen villrådighet. Andra gläds åt att bli triggade till nya tankespår.

Jag rekommenderar att boken läses minst två gånger (den är inte så lång, ca 150 sidor), eller att åtminstone början läses om efter att man läst slutet. Man kan bli mer än överraskad av felaktigheter i sina egna primära bedömningar.

Philippe Delerm "Sundborn eller dagar av ljus"

Nina Lindström — Mon, 21 Jan 2002 23:00:00 +0000

Jag har skjutit upp skrivandet av den här recensionen länge nu. En månad, kanske. Till och med två. Och varför? För att jag har försökt komma på något objektivt och ganska snällt om den här boken, som inte förtjänar att sågas.

Det är ingen direkt dålig bok. Den är välskriven, och… intressant? Philippe Delerm har också skrivit Den första klunken öl och andra små njutningar och Det hade regnat hela söndagen. Sundborn eller dagar av ljus följer samma koncept. Ni fattar vad: En lagom trevlig bok med några droppar sentimentalitet.

Delerm har lyckats med sina eftersträvanden, jag ifrågasätter inte det. Jag ifrågasätter nödvändigheten av att överhuvudtaget skriva en sådan här bok.

Det värsta är att jag inte ens kan såga boken. Det enda man kan säga om den, inräknat de positiva åsikterna, är: trist.

Gäsp.

Jag kommer faktiskt inte på något annat. Och det har inte med lättja att göra för jag har faktiskt försökt fundera ut en intressant recension länge nu. Sundborn berättar ett trevligt och lite känsligt porträtt av paret Karin och Carl Larsson och deras gästande konstnärsbekanta i Grez-sur-Loing.

Boken är lagom lång och lättläst. Det händer inte särdeles mycket. Varken på ett yttre eller ett inre plan. Den har en sensuell lågmäldhet som jag visserligen kan finna tilltalande, men jag saknar en stämningsuppbyggnad, ett crescendo. Historien är helt enkelt för slät.

Säkert finns det många som uppskattar att ta del av sådan lektyr, några lagom timmar av lagom sinnesrörelse. Jag har svårt att verkligen uppskatta det.

Som avslutning skulle jag kunna råda till att inte läsa boken eftersom jag inte tycker att upplevelsen av den är värd besväret. Men för stackars Philippes skull vill jag inte göra det. Det känns elakt att hacka på de menlösa.

Patrick McCabe "Slaktarpojken"

Nina Lindström — Sat, 22 Dec 2001 23:00:00 +0000

Så här emot julens önsketider har jag nöjet att recensera en av mina favoritböcker: Slakarpojken.

Tyvärr har redan en perfekt ekvation om denna bok formulerats, men inte av mig. Jag blir bara ett språkrör, men jag måste uttrycka meningen eftersom den helt fångar bokens ande:

En del Huck Finn, en del Holden Cauldfield, en del Hannibal Lecter.

Även en annan recensents ord har fastnat: "ett mästerverk i litterärt buktaleri", kanske mest för den fantasieggande formuleringen, men jag kan nog skriva under även denna recensents åsikt, även om jag inte fullkomligt förstår den. Men nog om detta, meningen är väl att jag ska ställa själva boken i fokus.

Storyn är egentligen inte så märkvärdig, ett slags makaber pojkroman med familje- och sociala problem och vänskapsband – liksom i vilken pojkroman som helst, men som av McCabe drivs till sin spets. Boken har filmatiserats i en klart godkänd tappning, så helt ointressant är intrigen verkligen inte. Men det var sättet att berätta som höll mitt lättuttråkade sinnelag spänt genom hela boken, till och med genom den alltid så svårgenomkomliga sista fjärdedelen.

McCabe har funnit ett sätt att berättartekniskt hålla läsaren i ovetande och spänning om vad som komma skall på ett helt annat sätt än deckarförfattarnas klichéer, en ofta kantig och okenventionell berättarteknik sammanbunden av nattsvart humor. Och historien hamnar långt, långt bortom mina förväntningar.

Slaktarpojken är sålunda en psykologisk pojkroman – väldigt olik något annat jag har läst. Nej, egentligen inte, men boken har en sådan egen själ att den känns helt som ett original. Språket; ett slags poetisk ögonblicksprosa, dialogen blandad med tankereferat, scenbytena; tankarna hamnar nog närmast hos James Joyce – men betydligt mer lättbegripligt, utan att bli andefattigt. Läs textutdraget! Det är från bokens första sida och ger en god introduktion till berättartonen.

Kanske uppskattade jag att läsa den så mycket eftersom den bokstavligt talat kom oväntat och som ett brev på posten, som en prenumerantgåva från Ordfront. Därför läste jag den utan andra förväntningar än att den skulle följa Ordfront förlags linje av independentkultur. Men ändå så går det inte att förbise den fantastiska läsupplevelse boken gav mig. Den är kanske den bästa bok jag läst av dem som är originalugivna det senaste decenniet, och jag måste anses vara en krävande läsare.

Sture Dahlström "En fot i regnbågen"

Nina Lindström — Wed, 28 Nov 2001 23:00:00 +0000

Sagor som räcker till tusen och en natt. Att få vandra barfota över knastertorr sprucken ökenmark mellan minareter och cypresser med klirrande guldringar om anklarna och i öronen. Tunt, tunt tyg att skyla kroppen med och le med svarttuschade kattögon över slöjans kant. Dofter av rökelse, starkt kaffe, fet getpäls och kamelurin. En timmes resa och man befinner sig i bergslandet med is och urtidsskog av jättecedrar. Marocko är den mäktiga naturens, skönhetens och myternas land.

Jag har drömt om Marocko länge. Att följa fotspåren av Oscar Wilde och Jimi Hendrix till Marrakech – den rosa sagostaden, röka vattenpipa och möta öknens storhet. Marocko är ett land som stinker av fattigdom och prostitution av såväl små pojkar som vuxna kvinnor, men ändå är Marocko omspunnet av romantik mer genuin än både den runt Paris eller Venedig. Och Marockos mystik känns evig. Djema el Fna – gycklarnas torg – kommer alltid vara fyllt av spåmän, ormtjusare och sagoberättare. Den dag man reser ett köpcentrum mitt på torget är domedagen nära – materialismen har då äntligen krossat den mänskliga själens sista utpost.

En fot i regnbågen är en kärleksförklaring till fenomenet Marocko och till livet. Tre män – som är varandras motsatser och som står som ikoner för tre olika människotyper – reser tillsammans med bil från Spanien till Marocko och söker sig genom landet, alla med olika förhoppningar om vad de ska finna. Alla med olika livssyn.

Sture Dahlströms alter ego, en 58-årig rödskäggig svensk med sockerrörsodling och fru och barn i Spanien lägger sig i stilla oaser och driver med både arabiska kamelförare och tyska pansarkaptener, och försöker förklara för sin spanska vän att ett liv i Sverige med stämpelur visserligen ger kött på bordet varje dag, men att han tillslut kommer att fylla sitt liv med piller och ångest och inte ha tid för sina barn för att han har en tid hos psykologen. Spanjoren som inte har någon som helst förståelse för berättarens förmaningar, eller för hur denne kan bete sig som en tokig vilde eller ung pojke helt efter behag, utan tanke på sin heder, drömmer om guldet vid slutet av regnbågen i norra Europa. Med sig har de också en New Yorker som uppfylls av sina fantasier om brunskinnade flickor och öknens hemligheter.

När jag läst det sista bladet och stängt pärmen känns det som om jag verkligen varit med i Marocko och mött alla människorna: dadelmannen i oasen som lurar av berättaren cigaretter och tändare och överöser honom med klibbiga kvalmiga dadlar. Den lilla arabiska Sophia Loren-kopian. Kvinnan med valkar som osar svett och kamelskit, men som ändå förhäxar hela det manliga sällskapet med sin amazonkvinnliga uppenbarelse av att kunna vara hela Afrikas moder. Jag kan känna smaken av konserverna och brödet och ölet som de åt och drack ute i öknen och känna njutningen av att få sova i en säng på ett lyxhotell, ta ett skumbad och röka en cigarr efter en flera dagars ökenstrapats. Känna lukten av ett ruttnande gethuvud.

Det är levande och poetiskt, realistiskt blandat med surrealism. Vad var det egentligen för en bar i Meknes där berättaren får syn på Joyce, Dalí och Gertrude Stein? Och att lämna saker outtalade. Dahlström är en fantasins teaser och han kan konsten att få sagt det han vill säga utan att det tränger sig på den skönlitterära berättelsen.

En fot i regnbågen är en handbok i hur man kan hitta regnbågar och sätta sin fot i dem. Få känna på livets goda. Och visst är det skönt att det finns mer än en regnbåge här i världen Sture, och att det finns mer än en väg till dem. Och visst är Sture underbar. En fot i regnbågen är ett konstant leende på läpparna. Du ska läsa den. Jag ska till Marocko.

Candace Bushnell "Sex and the City"

Nina Lindström — Tue, 27 Nov 2001 23:00:00 +0000

Jag liksom många andra kvinnor älskar tv-serien Sex and the City. Jag älskar Sarah Jessica Parkers, Kim Catralls, Kristin Davis och Cynthia Nixons underbara karismor, färgstarka personligheter, originella klädkreationer och inte minst de underbara män de stöter på i varje avsnitt – Carries pojkvän Aidan som nyligen försvann ur bilden var mina drömmars man personifierad. Men främst älskar jag den ständigt underliggande humorn.

Seriens kvinnor är egentligen ytliga satmaror på ständig jakt efter män, sex, glamour och makt. Men deras felbarhet är så starkt mänsklig. De är inte Felicity-präktiga, inte Glamour-iskt intrigerande eller Ally MacBeal-skt slätstruket vackra. De inspirerar till att stänka lite lysande färger och glamour och lite kvinnlig jävla-anamma-jag-ska-minsann-ta-vad-jag-vill-ha på livet. Trots att man inte ser ut som Elle MacPherson.

Bokens karaktärer – som egentligen borde vara synonyma med seriens – avskyr jag rätt och slätt bara. Den underliggande humorn – som även den borde vara synonym – är helt enkelt bortblåst.

Människorna i boken är de tråkiga, ytliga, konstlade och otrevliga människor man hoppas att man inte ska behöva träffa vare sig när man går på fest, restaurang eller strosar på stan. Kapitel efter kapitel består i hur män raggar upp fotomodeller, hur kvinnor över trettiofem försöker bli gifta, hur många fotomodeller som har legat med samma kille, hur män över femtio raggar upp sextonåringar, hur jobbiga modelljägarna egentligen tycker att fotomodellerna är…

Candace Bushnell själv hävdar att hon hoppas att läsaren ska förstå humorn och att de ska gå ut och göra något bra av sina liv istället för att leva som boken karaktärer. Toppenbra, Candace. Jag hade nästan funderingar på att gå till en porrklubb för att äta av ett svettigt smörgåsbord i sällskap med en modellfixerad bög, en modellfixerad expojkvän och en sol-och-vårande transvestit. Visst.

Visst finns det bra sidor med boken. Den diskuterar den mogna urbana kvinnans lustar på ett okonventionellt sätt. Innan Sex and the City fanns varken särskilt mycket litteratur eller media som intresserade sig för denna grupp. Idag fylls spaltmetrar och hela tv-tablåer med kvinnor på höjdpunkten av sitt sexuella liv, mycket tack vare Sex and the City och Candace Bushnell. Men som litteratur tyckte jag inte att boken var särskilt läsvärd.

Anna Selby "Smart mat för din hälsa"

Nina Lindström — Sun, 28 Oct 2001 23:00:00 +0000

Att frisk mat gör en frisk kropp är ingen nyhet, och verkligen inget annat än sunt förnuft.

Att kemikalierna i vår mat i princip sliter på våra kroppar lika mycket som om vi vore regelrätta narkomaner går upp för allt fler. Vi blir lättare sjuka, får krämpor, utslag, allergier, för att inte tala om cancer, av att proppa kroppen full av estrar, besprutningsmedel och allehanda gifter dag efter dag.

Många vill inte tro på det. Andra orkar inte bry sig för att det är för jobbigt att bli så där ”politiskt korrekt”, en stämpel som exempelvis vegetarianismen har dragits med. Det är i och för sig inte så konstigt med tanke på vilka personligheter som främst driver kampen för veganism, vegetarianism och ekologisk odling.

Men många av våra samhälleliga problem beror faktiskt på de osunda produkter vi äter (man kan knappast kalla det råvaror), t.ex. överaktivitet och koncentrationssvårigheter hos barn och depressioner. Minns inte någon den gamla dängan: en sund själ i en sund kropp? Man kan inte må bra psykiskt om inte fysiken är som den ska.

Visst, det finns inga regelrätta bevis för att konserveringsmedel etc. skulle ha något att göra med sjukdomar som adhd. Sedan finns det också människor som tvivlar på att människan någonsin har varit i rymden – att allt egentligen bara var en komplott från Nevadaöknen. Andra människor tvivlar på antisemitismens verkningar under Det Stora Två. Det finns idioter till allt. Faktum är att jag har lättare att tro på att månlandningen -69 var något annat än ett amerikanskt jippo än att förneka att de gifter vi sätter i oss bryter ner våra kroppar.

För att komma till den aktuella boken så behandlar den just vilken mat som är smart att äta. Den rekommenderar användandet av ekologiska råvaror i recepten för maximal god påverkan på kroppen. Den förespråkar även viltköttet – ett mer hälsosamt alternativ till de sönderavlade tamdjuren. Det känns väl som en frisk fläkt i en annars så antianimalisk ideologi.

Tyvärr är denna bok rätt lik en hemkunskapsbok. Oinspirerande och med uselt rörig layout. Knappt något av recepten fick det att vattnas i munnen på mig, och de som gjorde det kan man lätt hitta i andra mer inspirerande böcker. Exempelvis så kan jag rekommendera Den stora vegetariska kokboken från Könemann. Lägg sedan till Vildmarksmeny av Sten A. Öhman och Bert Olls (som även innehåller något så fascinerande som helstekt grävling, på fullt allvar) så har du inspirerande och smart kokkonst rymdfärder från Smart mat för din hälsa.

Jag drar mig inte för att utfärda en varning för den här boken. En sådan dålig recept- och hälsokostbok gör mer skada än nytta.

dagensbok.com » Nina Lindström

John Lennon "Muntliga Röksignaler Och Andra Stycken, Däribland Balladen Om John Och Yoko"

Similar Posts:

Hilaire Walden "Det marockanska köket"

Similar Posts:

Lisa Gålmark "Stockholms vego på stan - En vegetarisk guide"

Similar Posts:

Maja Lindén "Namnet är Vajlet - men kalla mig Gud"

Similar Posts:

Albert Camus "Främlingen"

Similar Posts:

Philippe Delerm "Sundborn eller dagar av ljus"

Similar Posts:

Patrick McCabe "Slaktarpojken"

Similar Posts:

Sture Dahlström "En fot i regnbågen"

Similar Posts:

Candace Bushnell "Sex and the City"

Similar Posts:

Anna Selby "Smart mat för din hälsa"

Similar Posts: