Det finns en scen i Kristin Lavransdotter när Simon Andresson står på svalen och ser ut över den granna våreftermiddagen och hur hans gård Formo där i Gudbrandsdalen visar sig från sin vackraste sida. Kristin kommer ut och ställer sig bredvid honom. Det blir ett särskilt solljus i dalen och han fylls av en stor värme.

…plötsligt tyckte han det var bara skönt att leva. En rik och gyllne sällhet sköljde över honom hel och hållen -.

Hans älskade väna vän står där bredvid honom och vad har funnits att vara olycklig för? Alla tunga och bittra tankar han tänkt var bara halvglömda dårskaper.

Strax efteråt händer något som ska ge Simon stora bekymmer och kasta honom tillbaka i ångest och vånda men det stora var att för några minuter var han helt och totalt lycklig. Jag kunde inte läsa detta utan att tänka på D, en äldre man som en gång sa åt mig att livet består av några korta ögonblick av fullständig lycka, resten är kamp, oro och möda.

Det som är det särskilda med det magnifika verket Kristin Lavransdotter som Sigrid Undset 1928 fick nobelpriset för, är skildringen av dessa våra mänskliga villkor. När det gäller kärlek, hat, längtan, tro, hopp och andra mänskliga känslor, så är sjuhundra år ovidkommande, dessa känslor är sig lika genom tiderna.

Vem var Sigrid Undset? Är Kristin i själva verket författaren själv? Är det som händer i boken sådant Undset själv upplevt och har karaktärerna förebilder i verkliga livet? Det är frågor som ställs om många författare och deras verk och min känsla för det är dubbel. Verket bör tala för sig själv och vad som rör sig i huvudet på en författare är en blandning av egna och andras erfarenheter samt fantasier om hur saker och ting kunde ha varit. Samtidigt kommer frågan – vad var det för en författare och människa som kunde skriva denna märkvärdiga bok om Kristin Lavransdotter?

Svaren är undanglidande och mångfacetterade för lärdomsgiganten Undset, detta intellektuella och mänskliga Dovrefjäll, en och åttio lång och statuarisk, var sluten och stridbar på samma gång. Det har skrivits ett antal biografier om henne, en av de senare är Diktardrottningen av Sigrun Slapgard. Metodiskt och målmedvetet har Slapgard rotat upp vartenda litet bevarat brev och vykort som den flitiga brevskriverskan Undset sände. Slapgard beskriver hennes liv i detalj och i och med att Undset var så erkänt mån om sitt privatliv känns biografin nästan kränkande. Har målet att fånga litteraturen genom författaren gjort våld på hennes integritet? Trots att Slapgard är noga med att inte hemfalla åt spekulationer och behandlar Undset med stor respekt, tycker jag det. Ändå läser jag fascinerat. Om en mycket stolt människa med stora ambitioner och stora krav på sig själv. Godhjärtad, konservativ – hon var till exempel emot kvinnlig rösträtt, konverterad till katolicismen, vänsäll, drag av arrogans och dominans, provocerande trots sin blyghet och sociala tafatthet, frispråkig inte minst när det gällde sexualitet och oerhört engagerad i det hon ansåg rätt eller fel. Hon var en av de första och mest högröstade nazistmotståndarna. Hon gav sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen när Knut Hamsun gav sin till Goebbels och nazisterna brände också hennes böcker.

Tidigt påverkad av bland annat de isländska sagorna, letade hon efter livsvillkoren i deras mest avskalade form. Begär, starka känslor och livet som ödesbestämd katastrof som följd av det. Som nydebuterad författare reste hon vid tjugosju års ålder ut i Europa med drömmen om den allt uppslukande kärleken som inte gick att fly från. Redan tidigt i sina författarförsök hade hon skrivit om denna kärlek och då gjort den till en omöjlighet, något som ödelade människan. Det var inget ljumt och tamt hon sökte utan istället hetta och åtrå, allt eller intet.

Hon fick det hon sökte. I Rom träffade hon den tretton år äldre norske målaren Anders Castus Svarstad som var gift och hade tre barn. Rus och passion. Han skilde sig och gifte sig 1912 med Undset. Något som resulterade i att hans barn tidvis kom på barnhem på grund av att hans tidigare hustru inte kunde ta hand om dem. Sedan följde ett antal år när Undset tog hand om både dessa barn och de två barn hon och Svarstad fått; Svarstad reste genast efter första barnets födelse ut i världen igen på konststipendier. 1919 var Undset gravid med det tredje barnet och flyttade då med enbart sina egna barn till gården Bjerkebaek i Lillehammer där hon skulle komma att leva fram till sin död. Några år senare blev Undset katolik och måste då skilja sig från Svarstad eftersom äktenskapet räknades som ogiltigt i och med att han var skild.

Undset valde konsten, sitt skrivande, framför heltidsarbetet som mor till sex barn. Det val mellan konst och föräldraskap som män aldrig måst göra men som kvinnor än i våra dagar sliter med. Men förutom husmorrollen – var det också kärleken som Undset valde bort? Svårt att säga. Kanske hade kärleken redan förkrympt till bitter besvikelse. Den Undset som överjordiskt lycklig avslutade sin bröllopsresa i Rom och där födde sitt första barn, hade fått se de livsdrömmar och den kärlek hon trott på, smuldra till svek och omöjlighet. På Bjerkebaek började Undset skriva Kristin Lavransdotter och första delen Brudkronan kom ut året efter hon kom dit, sedan del två och tre, Husfrun och Korset, de följande två åren. Det är som om Undset skrivit i en slags feber. Så mycket skulle ut.

Kristin och hennes Erlend fick kämpa och vänta för att få varandra men när de väl blev gifta fick passion och lust vika för vardag, arbete och barnafödande. De får sju söner i rask takt. Erlend säger på ett ställe att han trodde att det att bli gift med Kristin skulle bli att dricka jul varje dag men att det mest verkade bli långfasta. Kärleken är en längtan och en dröm i människan, den finns men förverkligad blir den svår, den har alltid ett pris att betala.

Kristins livs konflikt är inte att hon och Erlend hade sex före äktenskapet utan att hon svek sin far, han gifte bort henne som oskuld när hon redan var gravid. Och så är det Eline Ormsdotter, Erlends tidigare kvinna som han hade två barn med. Eline sticker kniven i hjärtat när Erlend lämnar henne. Inte bara Undset utan också Kristin gick emellan i ett äktenskap och båda fick bära skuldkänslorna för det genom livet, att andra fick lida för deras kärlek.

Trots huvudpersonen Kristin går det också att säga att Kristin Lavransdotter handlar om tre män. Fadern Lavrans, Simon Andresson och Erlend. Lavrans är idealmannen, rättskaffens och ädel och bär säkerligen drag av Undsets egen far som dog när hon var elva år. Både Undset och Kristin är pappas flicka. Simon var en gång trolovad med Kristin men han bröt frivilligt fästningsavtalet med hennes far för att hon ville ha Erlend som redan förfört henne. Simon är en god man som istället för att hålla på sin rätt skyddar Kristins heder.

För det är så att Simon älskar Kristin. Alltid står han vid hennes sida men lider något fruktansvärt av sin obesvarade kärlek, hans dagar går, han rör sig och andas men i bakgrunden finns alltid sorgen och längtan efter Kristin. Det är möjligt att Undset hade en förebild i verkliga livet även till Simon men han är också en idealman, lika rättskaffens som Lavrans. Men när Kristin först efter Simons död får veta hur kär han haft henne inser hon hur mycket hon tyckt om honom men säger samtidigt att hon aldrig kunde älskat honom om de blivit gifta. Den trygge tråkmånsen väljs bort för den farliga passionen och Kristin får betala för det hela livet med olycka och ångest.

Var Erlend en Svarstad? Vem vet? Om Svarstad vet jag inte så mycket mer än torra fakta. Men om Erlend vet jag desto mer, trots att han i boken är på sitt sätt undflyende. Kristin trotsar sig till att få gifta sig med honom och får stå för följderna av sitt val. Hon när en stor besvikelse på Erlend, både för att han förförde henne i ett rus av köttslig älskog och för att han inte håller måttet som make och far. Ändå erkänner hon att Erlend är en bra människa som inte har försökt framstå som någon annan än den han är. Sorglös, lättsinnig och trots det hövdingalikt ädel som tar motgång med högburet huvud. Den stora missräkningen för Kristin är att Erlend är den han är och inte den hon vill att han ska vara.

Det går inte att skriva en bok om medeltiden utan att religionen måste bli så central som den var för människor på den tiden. Kanske var det lättare för Undset att göra det i och med att hon själv var troende. Hennes konvertering till katolicismen var ett beslut sprunget ur insikten att det inte går att leva utan Gud. Jag tror hon formulerade det bäst själv när hon i boken låter munken Edvin säga att man måste klamra sig fast vid korset. Hon är religiös men inte from, sa en gång en god vän om Undset. Hon svor, drack och biktade för sin präst om sitt dåliga tålamod med människor och sin ”kolsvarta själ” men hon ville tro, hon måste tro. Det fanns inget alternativ. Det är också det hon låter Kristin erfara, att ju mer hon kämpar emot Gud, desto olyckligare blir hon.

Så är Kristin Sigrid Undset själv? Nu efter att ha omläst Kristin Lavransdotter parallellt med Slapgards biografi så finner jag plötsligt svaret oväsentligt. Jag måste istället formulera om frågan och då har jag ett svar som är: Jag är Kristin!

Att som läsare stiga in i berättelsen Kristin Lavransdotter är trots att den utspelar sig på medeltiden, att komma till en tidlös värld. Mer än en gång under läsningen tänker jag att det här är ju jag, precis så har jag känt. Boken har en slutmening som avrundar alla de existentiella frågorna som finns med, alla känslor och all längtan. Här finns det enda möjliga slutet på allt – försoningen och att livet går vidare i nya människor.

Ulv och prästen Eiliv går ut ur huset där Kristin ligger död. Det är nysnö och snön är så ren och vacker att de två inte nänns gå på den.

Ofrivilligt trampade de båda så lätt och varsamt de förmådde på den nyfallna snön.

Sigrid Undset levde 1882-1949.