Översvämningen dränker land och städer. Ett barn skriker i vaggan som står i det nedrasade huset. En hotfull skugga närmar sig men elvaåringen hinner fram före och tar barnet i famnen och rusar mot kanoten.

Lyras färd är en äventyrsberättelse som föregår böckerna i trilogin Den mörka materian, utgivna på svenska åren 1997 – 2001. I den aktuella bokens huvudroll befinner sig Malcolm Polstead, en optimistisk och vetgirig elvaåring med en mamma och pappa som driver värdshuset Forellen. I köket arbetar femtonåriga Alice som diskare och de är inte direkt bästa vänner. Som tur är har han blivit vän med nunnorna i klostret; där pratar han om sådant som väcker hans nyfikenhet. Han funderar över besökarna som kommer till värdshuset och ställer frågor om vad som sker i klostret. Nunnorna tar för närvarande hand om en bebis, som tydligen är eftersökt. En annan gåta är det mystiska ekollon som innehåller ett papper med ett budskap, som gör att han kommer i kontakt med forskaren Hannah Relf.

Oxford, Themsen, London och det engelska kynnet beskrivs nästan som vi känner det från Storbritannien. Världen är ganska lik vår värld som vi kan läsa om på nyhetssajterna. Människorna lever, arbetar, forskar och kommenterar vädret. Skuggorna breder ut sig i samhället på bekostnad av trosfrihet. Skolbarn värvas till medlemmar i S:t Alexanderförbundet, vars uppgift är att ange personer som ifrågasätter kristendomen. Kontrollutövningen växer sig starkare och i fronten för detta går Konsistoriella disciplinnämnden. Jag kan inte undgå att fnissa vid läsningen av förkortningen KD på grund av likheten med det svenska politiska partiet, Kristdemokraterna (!). Men fnisset fastnar i min hals. De unga nyvärvade medlemmarna blir märkesbärare och går på hemliga kyrkomöten där de får lära sig att ateism är olagligt. Böner innan skollektioner införs och lärare som inte anammar föreskrifterna får sparken. Alltför många händelser i historien passerar revy framför mina ögon och jag undrar hur det har gått för lärare och universitetsanställda i Turkiet efter 2016?

Alla dagars regn har fått Themsen att svämma över. Under språngmarschen från det nedrasade huset med Lyra i famnen får Malcolm med sig Alice. Kanoten blir deras räddning i en resa med forsande vatten och förföljare som närmar sig. De jagas av KD, som är ute efter Lyra på grund av den profetia som omger henne. De fruktar också Gerard Bonneville. Han är en rasande, kaotisk manlig forskare som inte drar sig för övergrepp på kvinnor eller pojkar; ännu en händelse att placera under #MeeToo -paraplyet. Alice och Malcolm gör allt vad de kan för att skydda sex månader gamla Lyra under en fysiskt strapatsrik och krävande flykt. Hur det går, ska jag inte avslöja.

Jag nämnde att likheterna är stora mellan bokhjältarnas värld och vår, även om jag får tillstå att den förstnämnda är lite mer arkaisk. Här finns inga moderna elektroniska hjälpmedel eller bilar. Uppfinningarna som är till praktisk hjälp är i stället anbariska ficklampor, fotogram och gyrokoptrar. Den mest spännande uppfinningen är alethiometern, ett instrument som forskare ställer frågor till och som är eftertraktade av maktmänniskorna. Men den avgörande skillnaden från vår nutida värld, är att varje människa vid sin sida har en dæmon, ett djur som uttrycker sin människas huvudegenskap. Malcolms mamma är jordnära och lite karg; sålunda är hennes dæmon en grävling. Dæmonen för syster Fenella är en ekorre och en hackspett för snickaren mr Taphouse. För barn är dæmonens djurform ännu inte fastställd. Malcolms dæmon är ibland en steglitsa, en katt, en iller eller en nattfjäril. Dæmonerna introducerades redan i Pullmans tidigare trilogi och är en av litteraturens stora innovationer, anser jag, samtidigt som jag undrar vilket djur min egen dæmon skulle kunna tänkas vara.

Det är något speciellt med Pullman och hans berättelser. Religiösa institutioner ges rättmätig kritik, som exempelvis när alla uppmanas att ange sina lärare, grannar, familjemedlemmar om de misstänks bära på ateistiska idéer. Men nunnornas verksamhet som baserar sig på omsorg, läkning och reflektion belyses å andra sidan i ett positivt ljus, trots att klostret ingår i en religiös tradition.

Pullman skildrar andliga och filosofiska frågor på sitt sätt. Till exempel frågar Malcolm vad som händer med dæmonen när en människa dör. Också andra stämningslägen av förundran gestaltas. När Hannah Relf gör vetenskapliga upptäckter blir hon djupt gripen. Inte bara intellektuell glädje får plats. Malcolm får uppleva en växande lojalitet med andra än sina föräldrar, vilket bidrar till ett rikligare känsloregister. Sist men inte minst – när han får hålla lilla Lyra i sin famn fascineras han gång på gång av hennes bebisjoller, leenden och näpna rörelsemönster. Religionen som företeelse är inte nödvändig när människorna har så mycket annat att hänföras över, tycks Pullman vilja berätta för oss.

Det går att läsa Lyras färd som en allegori för en värld där intoleranta grupper och organisationer tar allt större plats. Hoppet finns hos den unga, växande generationen – om de ges möjlighet till god allmänbildning och förskonas vidskepelse. Ett annat spår är parallellen till den bibliska historien om Noaks ark. För mig personligen är kopplingen starkare till Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson, som visar litenheten inför naturkatastrofer och outsläcklig vilja att överleva.

Min slutliga sammanfattning utgörs av lovord. Pullman gör en elegant uppvisning i berättande. Lyras färd med sin sinnrika intrig som sträcker sig ut i ett universum av humanistiska ideal är en bok att läsa mer än de två gånger jag redan läst i denna skrivande stund.