Nyfikenhet är en härlig drivkraft. Det tror jag många kan skriva under på.

Därför passar Albert Einstein alldeles utmärkt som en av huvudrollsinnehavarna i Marie Hermansons senaste roman. Handlingen i Den stora utställningen utspelar sig 1923 och människor tar till sig information genom sin skolgång, genom att läsa tidningar eller genom vanligt småprat medan de utför sina arbetsuppgifter. Med en svag känsla av farhåga prövar alltfler att ringa till varandra med telefon. På gatorna fortsätter de flesta att ta sig fram till fots medan transporter utförs med häst och vagn. De första automobilerna blandar sig in på gatorna och även en flygfarkost kan dyka upp på himlen när särskilda evenemang anordnas i Sverige.

Göteborg arrangerar världsutställningen 1923 med höga ambitioner. De aktiva affärsidkarna önskar att omvärlden ska betrakta orten som en stad med mondäna invånare. I kulisserna syns lågavlönade, strejkande hamnarbetare som körs över, då arbetsledningen kallar in strejkbrytare. Ett Tyskland där valutan drabbas av hög inflation oroar i bakgrunden. I Berlin vimlar det av soldater som inte vet vad de ska göra i spåren av första världskriget.

Handlingen i romanen utgår från faktiska händelser som går att hitta i tidningsarkiv, årsböcker och facklitteratur. Därtill har Hermanson lagt in några påhittade personer som skapar drivet i berättelsen. Otto är en pojke som får jobba med att lotsa en populär åsna på besöksområdet som riktar sig till barn. Ellen är en flicka från borgerlig miljö som arbetar som volontär för tidningen som ges ut dagligen under utställningsmånaderna. Vi blir lågmält påminda om vad ordet volontär betyder. Hon får nämligen ingen avtalad lön, bortsett från några gånger när tidningschefen ger henne ett kuvert med pengar för välskrivna artiklar. En annan avgörande person i handlingen är 29-årige Nils som är ny inom polisen efter några år i Bohusläns regemente.

Albert är den fjärde huvudfiguren i romanen. Det är ingen mindre än nobelpristagaren Einstein själv. Han ska hålla ett tal i Sverige, annars får han inte ut sina prispengar. (Någon som minns Bob Dylan, som till slut höll sin föreläsning med samma syfte?). Alberts tankar kring familjeliv och lurendrejerier i den akademiska världen väcker associationer till nutiden på ett effektfullt sätt. Macchiarini-skandalen och Refaat el Sayeds falska doktorshatt visar att blindhet är lika aktuellt i modern tid.

Hermanson är en författare, vars penna flyter lätt i miljöbeskrivningarna. De har lagom mycket detaljer och bilder uppkommer snabbt i huvudet. Trivsamheten är likväl förenad med orosklockor – det blir lätt så med facit i hand. Det framåtskridande äventyret har kryddats med hatiska människor som metodiskt ägnar sig åt judeförföljelse. Exempel på ojämlikhet mellan grupper har redan nämnts. Värt att nämna är också detta med alternativa fakta. Ellens faster har en förkärlek för ickevetenskapliga fenomen; kanske en kombination av hennes stockkonservativa världsbild och att hon inte slutat sörja sin bortgångne make.

Sammansättningen av händelser som verkligen har utspelat sig och romanpersoner som är en fantasiprodukt blir en synnerligen trevlig tidsresa. Trots att händelserna utspelar sig i ett samhälle med stora klasskillnader, bärs romanens karaktärer av ett märkbart ljus. Det är en vändning i Hermansons författarskap, som ofta behandlat obestämbara drifter och vistelser i inlåsta miljöer. Jag får nästan en känsla av att Hermanson vill lyfta fram forskningens betydelse. Det sker i en lättsam roman, som på allvar borde tilltala inte bara deckarentusiasterna bland läsarna, utan även läsare som gillar vetenskap och historia.