Den stora skogsbranden 2014 påverkade mig starkt, inte minst på grund av att den härjade i närheten av byn där jag växte upp. Byn som jag för länge sedan lämnat och väldigt sällan återvänder till. Jag minns särskilt hur schizofrena rapporterna om branden kändes, dels den lite loja offentliga rapporteringen som länge var fragmentarisk och nästan notisartad: ”det brinner utanför Sala”, dels det allt mer skräckslagna flödet i sociala medier ifrån min hemby.

Byn ligger en bit ifrån Sala och till en början var det lätt att tro att den inte alls berördes, åtminstone från min skånska horisont. Men folk hemifrån lade upp bilder på förkolnade granbarr som regnade ner i deras trädgårdar och bilder med brandgula horisonter och mer och ner panikartade statusar: var gör vi av våra hästar?

Att jag, sittandes i Malmö, långt ifrån både rök och brandlukt länge kunde tro att läget var under kontroll är väl sin sak. Men när jag läser Sven Olov Karlssons bok om brandförloppet inser jag att det länge kändes så även för dem som bodde i området. Det är ju ingen som säger något annat, så det är väl lugnt? Men till slut måste man ändå ta saken i egna händer och lämna.

Man mår illa av att fly, om ni inte redan visste det. Man är splittrad: uppslukad av orolig undran eller dyster visshet om platsen man övergett. Av en adrenalinkrävande vaksamhet, som om hotet när som helst kan komma ifatt en.
Man är förorättad och betryckt. Stark och klen. Tjatig, bitter, enformig.
Man har flytt och räddat sig. Men det räcker inte. Ingenstans.

Karlssons hem klarade sig, men större delen av hans ärvda skog brann ned. Han sätter sig ned och skriver en bok om det, om denna brand, om bränder i allmänhet och om människans förhållande till skogen. Och om en slags samhällskollaps där det egentligen inte går att skylla på någon för de misstag som begicks eftersom förutsättningarna att göra rätt för längesedan rationaliserats bort.

Att personalstyrkan minskar gör det med största sannolikhet svårt att åka bort på en lång kurs. Eller för en arbetsledare att prioritera anställdas fortbildning.
Och även om ett sådant utrymme finns, kanske man ändå inte förmår att ta sig tid. För snålheten har blivit ett kroniskt tillstånd.

Ett lock som legat på så länge att man vant sig. Så att man inte protesterar mot ännu en reducering.
Så att man är för få redan från första stund.
Så att man låter bli att utbilda sig.
Så att en brand får brinna för att den verkar ligga på fel sida om linjen på kartan.

Karlsson intervjuar ett flertal personer med olika relation till branden. Han åker till Italien och talar med piloterna som i slutet av branden kom flygande, som hjältar, i sina vattenbombsplan. Jag minns dem. Lättnaden. I Italien är skogsbränder vanligare än här och de har därför betydligt mer genomarbetade rutiner för brandsläckning. Men till Västmanland kom de egentligen för sent. Sanningen är att branden fick sitt slut främst för att vinden vände.

Karlsson skriver att skogsbränder nästan aldrig är naturliga. Visst kan blixten skapa något med jämna mellanrum men de allra flesta bränder är frivilligt eller ofrivilligt startade av människan. Skog bränns ner för att få mer jordbruksmark, skog brinner bättre och mer effektivt när vi har huggit ned blandskog och ersatt den med monokulturer av mer lättantändliga arter. Som i Portugal tidigare i år. Och skog brinner ner för att tiden är så snålt tilltagen för skogsarbeten att man inte kan pausa arbetet på grund av svår torka. Som i Västmanland.

Skogsbränderna står för en ohyggligt stor andel av koldioxidutsläppen i världen, samtidigt som förlust av stora skogar spär på växthuseffekten ytterligare. För ett land som Sverige är skogen ekonomiskt väldigt viktig och Karlsson gör stor sak av att vi måste skydda den bättre. Det är tydligt att han önskar sig ett samhälle bättre anpassat till den natur som finns här.

Det gör jag också.