I den här boken tar sig Carl-Göran Ekerwald an fenomenet ”bildning”. I det begreppet lägger han dock något lite annorlunda än vad många spontant kanske tänker på som bildning. Han vänder sig faktiskt explicit mot att betrakta bildning som synonymt med vad han kallar ”bokbildning”, vilket väl får tolkas som att vara väl bevandrad i exempelvis kultur, litteratur, filosofi eller poesi. Även en analfabet kan vara bildad, menar han. Bildning är enligt Ekerwald istället förmågan att ”distansera sig från det personliga”, att kunna betrakta sig själv som ”representant för mänskligheten”, och att kunna reflektera över den positionen.

Givet hur Ekerwald väljer att tolka begreppet bildning, hur kan vi förstå dess innebörd och hur går bildningsprocessen till? Ekerwald föreslår att vi kan lära oss mycket av att läsa dagböcker. Den ärliga dagboken kan visa prov på just den sorts självreflektion som Ekerwald betraktar som bildning. Exempel ger Ekerwald från en närläsning av tio olika författares dagböcker, allt från Goethe via bland andra Céline, Tolstoj, till Sara Lidman och Sigrid Kahle, och det är läsningen av dessa som upptar det mesta av den här boken.

Det är på ett sätt ett sympatiskt perspektiv som Ekerwald ger på vad bildning är. Det för oss snabbt långt bort från den traditionella bildningssynen som så ofta varit tätt förknipppad med klassförakt för de ”obildade”, för de som inte har haft chansen till särskilt mycket bokbildning. Men samtidigt; räcker det verkligen med att man kan distansera sig från den egna personen för att man ska kunna betraktas som bildad? Går vi inte miste om en nyans i begreppet bildning, som något åtminstone delvis väsensskilt från exempelvis självreflektion eller självdistans? Ekerwald tar sig aldrig riktigt tid att övertyga läsaren om detta perspektiv på bildning.

Jag funderar också på hur Ekerwald själv tillämpar detta perspektiv i praktiken i boken. Visst verkar flera av de författare han läser ha ett ganska stort uns av självreflektion (även om jag i vissa fall kan undra om Ekerwald inte väljer att tolka in lite väl mycket i somliga av författarnas dagbokstexter). Men det finns ett mer fundamentalt problem som stör mig i den här boken: i grunden är det väl så att alla de dagboksförfattare som Ekerwald använder sig av för att förstå ”bildning” nog också kan – kanske rentav måste – betraktas just som bokbildade (om än i vissa fall kanske i hög grad autodidakter). Det hade ju varit väldigt spännande att få prov på en bildad analfabet, som Ekerwald skriver om, eller en diskussion om bildning bland personer som inte kan betraktas som särskilt ”bokbildade”. Vågar inte Ekerwald testa sin egen förståelse av fenomenet bildning mer än så här?