Ester jobbar, nästan jämt, i ett gammalt antikvariat. En dag kommer Eli in. Det är inte kärlek vid första ögonkastet, men kanske inte så långt därifrån. När Elis mamma blir sjuk ger Ester allt, och kanske mer än hon kan ge åt deras familj. Flora Wiströms debutroman är en vacker historia om kärlek, vänner och hur och om man sätter gränser.

Esters tillvaro är lockande på många sätt, men också något romantiserad med sina dammiga böcker och kramiga bästa vänner, åtminstone till en början. Till stor del är det språket som drar till sig läsaren, ett språk som är lockande deskriptivt utan att bli överansträngt. Det handlar ofta om beröring, både med Eli och vännerna och det blir hud som möter hud i ett varmt töcken.

Problematiken som tas upp i boken känns till en början frisk och välbehövlig; hur mycket bör man offra av sig själv för personen man är i ett förhållande med? Det finns definitivt en förväntan att man ska hjälpa och stötta dem vi älskar när de behöver det, som också ofta är fint och bra, men hur långt får det gå? Kan man ge och ge och ge utan att själv någonsin ta slut? Boken tar upp detta, och det är känslosamt och svårt, och svårt att släppa ifrån sig. Men sedan tar handlingen en vändning, för att komplicera det hela ytterligare, och det gör att det hela trivialiseras. Det tar udden av det viktiga och sköra, och blir något mycket mer vanligt. Något mycket mer förutsägbart, och platt. Och det är så himla synd.

Stanna är en bra bok. Absolut. Språket håller fantastiskt fint, karaktärerna är till stor del både intressant, speciella och igenkännbara. Men efter att ha stängt boken och gått vidare till nästa kan jag inte säga att jag saknar den. Det är en bra bok. Men också för mycket en bok som många andra.