Det är en märklig stämning på Alex skola. En stämning som hon inte känt av tidigare. Nu är det hösttermin och hon går i åttan och vad som helst skulle kunna hända.
Jag minns själv den känslan i den åldern. Utsattheten. Rätten vissa ”klasskamrater” tog sig. Vad vi tjejer förväntades ställa upp på. Det som hände var att vissa snubbar tog sig friheten att tafsa på en del av oss tjejer. Och att vi nästan förväntades vara tacksamma, utvalda. Jag kunde aldrig förlika mig med det.
Detsamma gäller Alex i Så långt vi kan följas. När hon ser att mörka Emma larvar sig vid skåpen med några killar från parallellklassen verkar det först oskyldigt. Men Alex märker att leken spårat ur och att det är killarna som styr den mot något aggressivt. Instinkten får Alex att reagera.
”Lägg av!” vrålar jag.
Jag ryter på instinkt. Det är samma starka basröst som jag har i stallet när jag tillrättavisar bråkiga hästar. Hela korridoren tystnar. Allas uppmärksamhet riktas mot mig.
Mörka Emma slinker förbi Simon och Viktor, rättar till sina kläder och ställer sig bakom mig.
Killarna stirrar först häpet på mig, sedan ser jag hur Simons ansikte vrids till av ilska,
”Vad fan sa du?”
Rädslan pickar i hela kroppen. Trots det sträcker jag på mig.
Och någonting händer efter det. Den nya killen i parallellklassen närmar sig. Han som Alex tidigare lagt märke till då han tog parti för Amanda i matsalen. Hon är en sådan där tjej som ibland får vara med och ibland inte. Den nya killen heter Krzysztof men det är lättare att kalla honom K. Det blir bästa vänner. Relationen är syskonlik när den är som bäst. Vänskapen ifrågasätts av många då Alex är tjej och K kille och folk verkar tro att om en umgås då så är det för att det handlar om att de är kära eller iallafall kåta på varandra. Heteronormativt så in i vassen. Nu är visserligen Alex och K hetero och att det ska vara knepigt att vara bästisar då i omvärldens ögon är inget nytt.
Alex och K blir äldre och vänskapen djupnar. När boken börjar är de faktiskt 24 år. Att jag vet hur det var när de var fjorton beror på att historien blandar nutid med tillbakablickar till just tiden i högstadiet. Men det tar slut i början av boken. K dör. Det är faktiskt så det händer. Och Alex som just flyttat ihop med kärleken Rick. Dödsfallet är oväntat och omkullkastar Alex. Hela hennes tillvaro ramlar ihop. Att förlora någon som står en tätt intill är fruktansvärt. Jag har också varit med om att förlora min bästa vän till döden när jag var yngre så igenkänningen är stor.
Så långt vi kan följas hackar i början. Det känns som att det blir lite styltigt i beskrivningen av samtal, men så snart som K avlider är det som om en annan ton kliver in och historien får nerv. Beskrivningarna av hur karaktärerna reagerar och agerar känns äkta och trovärdiga och när jag läser boken glömmer jag att äta, diska och städa. Jag är uppslukad hos Alex i hennes tornado.
Det här är en bok för folk som gillar hästar, relationer, vänskap. Men du måste vara beredd på att sorgen sipprar ut bland sidorna, men också på att läkandet finns i berättelsen. När du drabbas av stor sorg och förlust fungerar det ofta bäst att stanna kvar och låta helandet ta tid. Och veta att det går aldrig över men det blir absolut bättre.
Publicerad: 2017-05-14 00:00 / Uppdaterad: 2017-05-13 22:52
Inga kommentarer ännu
Kommentera