Brorsan är kung!handlar om Måns. Han ska spendera sommaren i Malmö med sin mamma, medan pappan är kvar hemma och ”tränar på att cykla”. Någonting skaver i familjen, och Måns står i mitten av det hela. Han har nyss berättat för sina föräldrar att han är en pojke och inte en flicka som de har antagit. Från dem och sina skolkamrater har han fått blandade reaktioner, många långt ifrån trevliga.

Historien handlar inte om något slags uppvaknande från Måns sida. Han har egentligen alltid vetat och har alltid protesterat mot sitt givna namn. I stället får vi se ett barn som är säker på vem han är, men som inte alltid bemöts så. Det är inte Måns som ska anpassa sig i Brorsan är kung, utan människorna runt omkring honom.

Det handlar om att bli accepterad och förstådd, men också om vänskap. Utanför den lånade lägenheten träffar Måns Mikkel, en tuschtatuerad jämnårig som är stentuff och som också skejtar. Efter en första förskräckelse blir de bästa vänner. Blodsbröder. Och ingen har någonsin kallat Måns för bror förut. Deras vänskap är sammansvetsad och finstämd, och ofta väldigt underhållande. Framför allt fick Måns första möten med skånskan mig att skratta högt.

Ibland blir dock texten något stolpig, när saker ska förklaras. Det blir snarare informativt än berättande. Men tillfällena är få och glöms snart bort. Framför allt karaktäriseras boken av en glödande optimism, trots många tunga saker som Måns upplever.

Boken handlar inte bara om att vara trans men det känns viktigt hur den behandlar det, när media ofta inte klarar av att prata om det på ett korrekt sätt. Att Måns är en transpojke är här på ett sätt både okomplicerat och självklart. Som det väl borde vara.