För några år sedan besökte jag Taormina, en liten stad på Sicilien. Det var i början av april och turistsäsongen hade inte kommit igång på allvar, så vi var bara tre deltagare på utflykten till vulkanen. Färdledaren Eddie tog oss med till några av Etnas rykande kratrar och en underjordisk lavatunnel. Vi fick också se den förstörelse som lavaströmmarna från det senaste stora utbrottet hade lämnat efter sig. Det växte björkar uppe på Etna. Jag minns den skarpa kontrasten mellan de vita stammarna och den mörka lavastenen. Eddie var född och uppvuxen i Taormina och hade utbildat sig till vulkanolog för att kunna fortsätta att bo där. I skuggan av Etna. När han fick höra att vi kom från Sverige så ville han absolut avsluta utflykten med att ta oss till en djup ravin skapad av århundraden av lavaströmmar där det nu rann en flod. Det visade sig vara en av inspelningsplatserna för den italiensk-amerikanska filmatiseringen av Pär Lagerkvists roman Barabbas från 1962, med bland andra Anthony Quinn och Silvana Mangano i huvudrollerna. Eddie talade entusiastiskt om filmen, om romanen och om Pär Lagerkvist. ”Han är en av de verkligt stora författarna. Ni har väl läst honom?”

Barabbas utkom 1950 och fick ett stort genomslag såväl i Sverige som utomlands. En framgång som sägs ha lett till att Lagerkvist året därpå fick ta emot Nobelpriset i litteratur ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor.” Barabbas har filmatiserats två gånger och så sent som 2012 producerades en miniserie i två delar baserad på Lagerkvists berättelse. I år ger Brombergs förlag ut romanen i en nyutgåva med förord av KG Hammar. Det strama omslaget av formgivaren Moa Schulman återger händelserna på Golgata vid Jesu korsfästelse. Marken som rämnar. Korsen som faller. Mörkret som sänker sig över jorden. Det allseende ögat som vakar över alltsammans.

En lära som var så märklig att man inte kunde fatta den? ”Älsken varandra… Älsken varandra…” Nej. Vem kunde fatta det.

Lagerkvists roman skildrar vad som händer med rövaren Barabbas efter att Jerusalems folk bestämt att han ska friges. Berättelsen inleds strax efter det att Jesus hängts upp på korset i Golgata. I hans ställe. Vi får följa korsfästelsen genom Barabbas ögon och känna hur hans misstro blandar sig med en märklig längtan. En längtan som får honom att först söka sig till graven i klippan och sedan till människorna som vistats runt Jesus. Petrus som plågas av sitt svek. Den harmynta kvinnan som påstår sig ha sett Jesu uppståndelse och som kommer att stenas för sin tro. Lasarus som återuppväckts från de döda. Barabbas ställer frågor till dem. Vill ha bevis. Var Jesus verkligen Guds son? Varför behövde han dö om han var så mäktig? Hur är det i Dödsriket? De svar han får gör honom inte nöjd. Han förstår sig helt enkelt inte på de kristna, deras gemenskap och deras konstiga vanor.

Barabbas skulle inte alls ha velat delta i en sådan kärleksmåltid, inte på något vis, han stöttes bort av bara tanken på något sådant, av att höra ihop med andra på detta sätt. Han ville alltid vara sig själv och inget annat.
Men han sökte sig till dem i alla fall.

Barabbas passar inte in med de kristna men känner sig heller inte längre bekväm tillsammans sitt gamla rövarband. Han står utanför all slags gemenskap. När han senare i livet blir slav i Pahphos koppargruvor och kedjas fast vid armeniern Sahak upplever han ändå en slags vänskap. Det blir också Sahak och hans tro som räddar Barabbas ur mörkret i gruvorna till livet där uppe i solen. Men väl däruppe blir Sahak korsfäst eftersom han hävdar att han tillhör Gud och inte staten Rom. Barabbas klarar sig däremot återigen undan döden genom att, till den romerska prokuratorns förvåning, hävda att han inte har någon gud.

–      Men jag förstår inte, sade han. Varför bär du då detta ”Christos Iesus” inristat på din bröstplåt.
–      För att jag gärna ville tro, sa Barabbas utan att se upp på någon av dem.

Hur kommer det sig att Lagerkvists tunna, lilla roman om rövaren Barabbas aldrig upphör att fascinera? Kanske beror en del av framgången på att det knappt märks att det gått mer än 60 år sedan den först kom ut. Lagerkvists prosa är kraftfull men enkel och utan särskilda tidsmarkörer. Med undantag för de bibliska inslagen, namn och platser som nog idag inte är lika välbekanta för den breda allmänheten. Det vore dock synd (no pun intended) om nutida läsare hoppar över det här litterära mästerverket för att man känner sig obekväm med det bibliska stoffet. I sitt porträtt av Barabbas den frikände blottlägger Lagerkvist mycket av det som är vackert och fult i människan. Här finns feghet, misstro, avundsjuka, svek, lögner och hat. Men här finns också mod, tillit, välvilja, trohet, sanning och kärlek. Barabbas blir mot slutet av sitt liv mindre misstänksam mot de kristna och det nya som de står för, som först verkade så främmande och skrämmande. Kanske är han heller inte lika skräckslagen inför sin egen död när han till sist möter den på korset. Det finns en slags tröst i Lagerkvists skildring av Barabbas livsöde. Ett hopp om att vi så småningom kan lära oss hantera rädslorna och mörkret. De som finns inom oss och bortom oss.