Att inte uppfylla sina förpliktelser mot någon är att svika. Ord med närliggande betydelse är: bedra, förråda, gäcka och överge (källa: Nationalencyklopedin). Sveket i Birgitta Trotzigs berättelse med samma namn är inte heller ett, utan flera. Som ett slags smitta, eller kanske hellre som en arvssynd, sprider sveket sig från den ena karaktären till den andra och tar sig olika uttryck.

Sviker gör Tora som inte kan känna någon glädje över barnet som rör sig i henne. Sviker gör också Tobit som inte längre förmår älska sin lungsjuka hustru Ingrid. Till en början kan han inte heller älska dottern, Toragreta. Sedan älskar han henne för mycket. Så mycket att han måste tukta henne när hon sviker honom genom att vilja något annat än sin far. När hon vill Ruben slår han nästan ihjäl henne. När hon några år senare vill Läjf så vågar han inte röra henne längre. Den som till äventyrs tror att hederskulturen är något som vi i Sverige lämnade bakom oss på 1800-talet bör läsa Trotzigs roman med särskild uppmärksamhet. Men berättelsen levererar inte några enkla sanningar. Toragreta ska också komma att svika sin Läjf. Och han henne.

Och när Toragreta förstått helt och fullt att han inte förmådde eller ville känna hennes beröring föll hennes hand ner, det kändes som om den blivit avhuggen; hon förstod att hon trots allt var ensam. Som om det både invärtes inuti henne och i allt omkring och utanför inte fanns annat än svek, som om det var en svaghet eller sjukdom inmängd i själva livet så att det allt eftersom det fortskred liksom tyngdes ner, missfärgades, mjuknade sjukt, gav sig – svek.

På omslaget till originalutgåvan (Bonniers 1966) sprider sig titelns spretigt handritade och svarta typografi från kant till kant, som om SVEKET hotar att flyta ut ur verket och in i läsaren. Originalutgåvans omslag är formgivet av Bernt Johansson. I Modernistas nyutgåva är det Lars Sundh som står för formen, som i jämförelse känns platt. Detta gäller i alla fall den pocketversion som jag läst. Här finns dock ett fint förord av Lars Mikael Raattamaa med många spännande ingångar till texten. ”Trotzig berättar för oss hur nära våldet vi är”, skriver Rattamaa och sätter ord på något viktigt. Den allvetande berättaren i Trotzigs text låter oss komma nära Tobit. Vi får veta hur sveket känns innanför huden. Får se hur sveket lämnar fläckar i själen som aldrig går ur. Detta skulle vara alldeles olidlig läsning om det inte var så att Trotzig också låter oss få glimtar av något annat. Tilliten som uppstår mellan Tobit och Ingrid, till synes helt utan anledning. Ur en blick.

Men rakt ur ensamheten mötte honom en blick:
Samma som dagen innan skådat och släckts.
Den vackra mörkgrå barnblicken såg lysande rakt in i honom och han kände hennes hand helt kort och fort röra vid hans ansikte.

Trotzig återkommer ofta till blicken som upprättar en förbindelse. En bro till den andre. Till främlingen. Genom hela berättelsen ställs tilliten mot sveket. Detta är hoppet som Trotzig ger oss.

Trotzig skriver en slags biblisk prosa som ibland övergår i prosalyrik. Språket är symboliskt, kroppsligt och till brädden fullt av sinnesintryck. Men trots den rikliga förekomsten av realistiska detaljer känns texten menad att besvärja verkligheten, snarare än att återge den exakt. Det är en modernistisk och samtidigt ålderdomlig, rituell stil som förstärker textens existentiella betydelse. Låter det här krångligt och svårtillgängligt? Innan jag läste Birgitta Trotzig hade jag fått för mig att hon var just en sådan författare. Svår. Det är hon verkligen inte. Däremot skriver hon om det svåra i att vara människa. Sveket handlar om alla oss som sviker. Och om alla oss som blir svikna. Men kanske handlar Sveket mest om tilliten. Och om nåden som, trots alla svek, uppstår i mötet med en annan människa.