”Vad ska du med en pistol till, mamma?”
”Vissa män behöver dö”, svarade min mamma.

I en varm och svettig värld långt borta pågår den typ av liv som beskrivs i Jennifer Clements En bön för de stulna. Ett liv där ensamma mödrar bor med sina döttrar, avskärmade från resten av civilisationen, på ödsliga och extremvarma berg i Mexiko. Männen har lämnat berget, och de flesta av dem är verksamma i landets utbredda droghandel. Kanske har de fallit offer för drogkartellernas hänsynslöshet, kanske har de flytt landet och arbetar som trädgårdsmästare i USA, kanske har de skaffat sig en annan familj någon annanstans. Kanske är det mindre varmt där.

Bokens huvudkaraktär är den unga tonårstjejen Ladydi Garcia Martinéz, döpt efter prinsessan Diana. Namnet fick hon av sin karaktäristiska mamma, inte för att hon var ett stort fan av prinsessan, utan för att för evigt påminna om faderns otrohet. Ladydi har en halvsyster på berget, Maria, som förutom att hon är harmynt ser ut precis som Ladydis far. ”Jag lovade mamma att inte berätta för Maria att hon var min halvsyster”, inleds ett kapitel.

Det är bra att vara harmynt i den värld de lever, i alla fall om man är en ung tjej. Det är bra att vara ful, annars kan man bli stulen. Stulen, som Paula blir. Hur ful hennes mamma än försöker göra henne, som alla mammor gör med sina döttrar, är hon för vacker. Så vacker att hon en dag när män ur drogkartellerna kommer, inte har en chans.

”Nästa dag var första dagen utan Paula”, inleds ett annat kapitel. Mer än så får vi inte ta del av Ladydis känslor kring den saknade vännen, men på något sätt lyckas Clement få mig att känna mörkret det innebär i byn när någon helt plötsligt är borta, samtidigt som det inte är något ovanligt där och samtidigt som tillvaron fortsätter som den alltid gjort. Likadant känner jag hettan och jag blir ledsen, sorgsen och arg över utsattheten och orättvisan som tillskrivs barnen och kvinnorna på berget. Detta trots att Ladydi inte reflekterar kring den särskilt mycket eller länge.

Vidare får vi följa Ladydi, vara med henne hemma i det varma hemmet med stampat jordgolv och storbildsteve med parabolantenn. Mamman sitter med en öl framför TV:n och fylleyrar om romarriket efter att hon sett för länge på History Channel. I hemmet finns ett altare för Oprah, inrett av modern. De har inte levt i någon annan del av världen, men de har sett den på teve.

Ladydi lyckas genom en kontakt på berget få jobb som barnflicka i Acapulco. Hon hamnar i en övergiven lyxvilla där familjen är bortrest, och de enda som är där är hushållerskan och trädgårdsmästaren. Dessa två och Ladydi blir en udda trio som stannar i den här lyxvillan i flera månader utan att familjen kommer hem. En dag ringer polisen på dörren; Ladydi står anklagad för ett mord. Kanske har det någonting att göra med blodet och barnklänningarna hon bevittnade på vägen till Acapulco.

Jag, som brottats med en svår lässvacka det senaste året, sträckläste denna bok under en ledig dag. Handlingen, som kan låta och i mångt och mycket ÄR extremt mörk, balanseras upp av de fantastiska karaktärerna och den underliggande cyniska humorn som genomsyrar hela boken. Som redan nämnts, fascineras jag av hur jag på ett ganska platt och lakoniskt sätt får ta del av Ladydis känslor, samtidigt som jag ändå lyckas känna så mycket med henne och bli berörd gång på gång. Berättelsen väcker många tankar kring vilka de egentliga offren är för dagens narkotikabruk, och vänder upp och ner på västvärldens utseendehets. I Ladydis värld är det farligt att vara vacker.

Clement skrev En bön för de stulna efter att i år arbetat med och skrivit om utsatta människors situation i dagens Mexiko. Ladydis historia beskrivs av Clement som inspirerad av verkliga händelser, men uppdiktad.