Vi höll på med prosalyrik under flera månader på skrivarkursen på Wiks folkhögskola, men jag vill inte mena att jag vet exakt vad formen innebär, särskilt när det finns något som heter kortprosa i vår värld. I all fall så är det klart att texten ser ut som isblock (ungefär som den här texten), men är poetisk (inte som den här texten), är dikt, inte uppdelat på strofer (det som i schlagervärlden kallas verser) alltså stikisk vers. Jag hyser den blygsamma åsikten, att kallar någon något poesi, så är det väl det, om det så är farfars gamla sko på den magiska vinden eller om det är några löst sammansatt ord, på ett papper, som jag egentligen skulle kalla inköpslista.

Benämningar på saker och ting är väl mest praktiska för att vi ska veta vad vi talar om, så i kommunikativt syfte är benämningen poesi på en inköpslista lite olämplig och benämna samma papperslapp med samma ord som prosalyrik vore väl ännu skummare med tanke på att jag just sagt, att jag inte riktigt vet vad det är, för det kan finnas sånt i romaner också, delar som är så pass poetiska. Halva tidningsartiklar kan vara avfattade på blankvers och politiska petitioner kan rimma.

Där drar jag ett streck, för att inte komma in på vad som är poetiskt, ännu mer, det jag försöker säga är att jag har läst Astrakanerna med undertiteln "dikter på prosa". Och eftersom det skulle vara problematiskt om jag hade läst den där inköpslistan och kallade den så, så lovar jag läsaren att det är det objektet i verkligheten som jag talar om, den där boken med de nakna tårna på framsidan. Och att det är prosalyrik som befinner sig i boken.

Vidare är det, som vi benämner prosalyrik, en befriande form. På något sätt kastar den poesins svåra ok av sig och är rak även när det gäller så tunga ämnen som döden. Man slipper mycket av det hantverksmässiga maskineriet. Och det som blir kvar är en annan människas röst och så de poetiska bilderna, som är så precisa, så fantastiska i denna bok. De utgår från objektiva fakta, men vrids till på något sätt, som i min favoritdikt i samlingen, som är otäck och har som sådan bild, den osammanväxta fontanellen hos spädbarn:

Alla är ute efter ensamheten. Kvinnorna viker ihop den och stoppar ner den mellan brösten. De bortsprungna bär den i sina djupaste fickor. När de klär av sig kan man räkna risporna på låren. Till och med de nyfödda håller en lucka öppen mellan huvudskålens ben för att bereda plats åt den.

Denna diktsamling rekommenderar jag, för sin konkretism och för språket som är glasklart men storvulet ibland, vilket kan avnjutas ibland och störa oftast. En bok som borde ha fått ett bättre öde än att jag hittade den på en loppis utgallrad från Eksjös stadsbibliotek. Så jag räddade den till ett prosalyriskt hem. Och det hoppas jag andra gör om flera exemplar av denna bok råkat ut för samma öde.

Rädda Astrakanerna trots kriget.