Brev i april är en sällsam diktsamling. Christensen skriver om livets resa på en flod mellan två stränder, den ena stranden med ”det rasande hoppet om förklaring och avslutning” och den andra stranden ”en endaste enda förklaring som sprider sig och sprider sig”. Genom Christensens flätade meningar, repetitioner, omlottdiktning, skymtar livet. Kan inte livet sägas vara en fläta, hårtestar som dyker, krusar sig, göms och lyser? Alla dessa delar av håret som döljs under andra, de skimrande vågor som framhävs framför andra.

På ytan sker en resa till ett hus, två personer som anländer ”nästan innan vi är vakna” där ”världen är ett vitt bageri”. Under ytan diktar Christensen om döden, vår obönhörliga färd mot den, livets väntan på döden. Christensen skriver om språket. Språket som ett skydd mot döendet, språket som samtidigt manar fram döden. Språket som liv och som:

Oroliga duvor överallt
och rädslan för dikten
som skrämd
flyger upp
vid minsta
rörelse (…)
Snart bara
en lagbunden
våldsam fred.

I Brev i april är döden en ”hemkomst” som ”sprider sig och sprider sig och sprider sig” i kroppen. Dikten liksom livet är i ”alltidspresens”. Christensens undran, vår undran ”blir för stark och kallas ångest”. Det finns något magiskt i hur Christensen lyckas skapa motsägelser; genom att benämna men samtidigt ifrågasätta benämningen. Det finns överhuvudtaget något magiskt i hela Christensens diktning.

Vem vet
om inte döden
vet med sig
att den heter
något annat

Brev i april får mig att våga tänka på döden, dröja i tanken en stund, tillbringa tid med granatäpplet ”som ingenting säger”.