Jag minns så tydligt hur roligt vi hade vid de sällsynta tillfällen då alla kusinerna var samlade hemma hos mormor och lekte tillsammans. Den lilla hallen som var vår stuga, gården med alla olika skor och kuddar och pallar som var våra djur, och så vidare och så vidare. Min yngsta kusin minns det emellertid inte alls som särskilt skoj. Hon fick nämligen bara vara nedbäddad i en garderob och bli matad med diverse konstiga dekokter vi blandat ihop som medicin.
Det kan vara hårt att vara minst. Så också för småsyskonet i Barbro Lindgrens och Charlotte Ramels Nu är du en höna, en vardagligt hjärtskärande och fullkomligt charmerande liten berättelse om lekens ibland ojämlika villkor.
Texten består boken igenom enbart av repliker, men bilderna säger desto mer. Där består barnens verklighet av en blandning av deras verkliga rum och alla bilder leken framkallar. Det yngre syskonet är en höna, det äldre en varg. Det är vad de leker, men det skapar också en viss osäkerhet. Om det stora syskonet verkligen är en varg kan man ju inte vara helt säker på att hen verkligen inte skulle kunna äta upp den yngre? Det är lite, lite läskigt på riktigt.
Den där lekens dubbelhet är kongenialt skildrad i Nu är du en höna. Småsyskonets säng är en säng, men samtidigt en bur där hönan tvingas sitta. Det äldre syskonet växlar nämligen mellan att tycka att det är väldigt kul att få det mindre att springa runt och kackla eller värpa ägg och att hitta på ursäkter för att få vara i fred och spela datorspel eller äta godis. Hen är en oförställd men uttröttbar instruktör:
Och så ska du flaxa med vingarna!
Nej inte så! Jättemycket så här!
Nu räcker det!
Kanske bor det en liten diktator i varje storasyskon? En som ser den där oskyldiga, öppna och heta önskan att få vara med i den mindres ögon och inte riktigt kan låta bli att makttrippa lite över det.
Fast jag hoppas inte. Jag är nämligen storasyskon själv.
Publicerad: 2015-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-28 10:19
Inga kommentarer ännu
Kommentera