Utgiven | 2015 |
---|---|
ISBN | 9789187891182 |
Sidor | 94 |
Översättare | Ola Wallin |
Fängelset eller fånglägret verkar ha en alldeles särskild plats i rysk litteratur och samhällsliv. I Ryssland, skriver Michail Chodorkovskij i förordet till boken Mina medfångar, ”har alla som läst Solzjenitsyn eller Sjalamov, liksom de som aldrig hört talas om dessa stora författare, med modersmjölken insupit det ordspråk som ligger djupt inbäddat i varje ryss undermedvetna: ’Ingen går säker för tiggarstaven och fängelset’”.
Michail Chodorkovskij var kring millennieskiftet Rysslands rikaste man – en av de rikaste i världen – innan han och hans stiftelse Öppna Ryssland bedömdes vara ett hot mot Vladimir Putins maktinnehav. 2003 förstatligades hans företag, oljebolaget Yukos, och han själv sattes i fängelse, dömd för ekonomisk brottslighet. Där kom han att sitta i tio år, innan han till slut benådades.
Om detta får vi veta ytterst lite i boken Mina medfångar. Som titeln anger ligger fokus istället på några av de människor Chodorkovskij kommit i kontakt med under sina tio år i fängelse (eller, enligt förordet, ”I fängelset, senare i lägret, därefter i fängelset igen och sedan på nytt i lägret” – jag önskat att någon hade förklarat det här systemet för mig som läsare). Själv utgör författaren en relativt anonym iakttagare, så den som velat veta mer om honom gör bäst i att leta någon annanstans.
Kanske räknar förlaget med att den som läser en sådan här bok redan är något sånär insatt i det ryska systemet, men jag hade gärna haft någon annan ledning än Chodorkovskij själv, ett förord eller kommentarer särskilt avsedda för utländska läsare. Vad är egentligen skillnaden mellan fängelse och fångläger, till exempel? Hur fungerar det ryska rättssystemet? Vilka var mer exakt omständigheterna kring Chodorkovskijs egen fångenskap?
En smula redigering hade inte heller skadat. Det räcker till exempel bra att slå fast i inledningen att vissa namn och fakta ändrats för att skydda de inblandade – det hade inte behövt upprepas i nästintill vartenda avsnitt. Det är visserligen en petitess, men också ett enkelt sätt att få boken att framstå mer som en bok än som en samling hjälpligt hopsatta småtexter.
Chodorkovskijs lite storvulna stil när han uttalar sig om hela det ryska folket, som i citatet ovan, hade också kunnat tonas ner något. Bäst är han just med blicken på de enskilda människoödena, på människors livsvillkor och på de principer som kanske är det sista Chodorkovskijs medfångar ändå håller fast vid.
Mest drabbande är nog Kolja, en missbrukare som blivit mutad, med möjligheten att få ta emot besök i lägret, att ta på sig ett rån han inte begått. Tydligen är det ett vanligt sätt att snygga till brottsstatistiken i Ryssland. När Kolja inser att det han förväntas erkänna är att ha ryckt handväskan från en gammal dam vägrar han dock och det går så långt att han skär upp sin egen mage, så att tarmarna väller ut, i protest. Aldrig i livet att han säger sig ha stulit från en gammal gumma! Då dör han hellre.
Allas principer är förstås inte lika hedervärda, men kanske är de som folk är mest, Chodorkovskijs medfångar. Däri ligger något oroväckande, något vi helst inte vill tänka på – att ”de andra” kanske inte är så särskilt olika oss själva – som jag tycker är den här bokens stora behållning. ”Ingen går säker för tiggarstaven och fängelset.”
Publicerad: 2015-08-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-28 23:47
En kommentar
Precis läst den och tyckte den var jättebra. Dilemmat som uppstår är dock att man kommer på sig själv med att känna sympati för någon som antagligen har mer blod på sina händer än hela den övriga samligen fångar.
Hela min recension hittar ni på http://www.gustavrydergard.se
Ha det bra!
#
Kommentera