”Mitt skrivande är ett utredningsarbete”, inleder Lena Andersson sin textsamling Förnuft och högmod. Det är nog den mest sympatiska programbeskrivning jag kan tänka mig. På det sättet skriver också Carl-Göran Ekerwald, liksom av nyfikenhet, som om drivkraften inte i första hand är att övertyga någon annan utan att själv förstå. Lära sig.

Följaktligen har hans bok om franska revolutionen, Frihet, jämlikhet, broderskap, undertiteln ”Ett försök att förstå franska revolutionen”. Vad var det som hände? frågar han sig. Vad var det man ville? Varför gick det som det gick? Han metod är empatisk, inkännande, vilket inte gör den okritisk. Han bara utgår ifrån att människors tänkande och handlande måste gå att förstå.

Frihet, jämlikhet, broderskap gavs ut första gången 1988, till 200-årsminnet av revolutionen. Då kändes 1789 avlägset, skriver Kajsa Ekis Ekman i nyutgåvans förord:

Nu, 2013, är det inte längre svårt att föreställa sig Frankrike 1789. I stora delar av Europa – Spanien, Grekland, Portugal, Irland, Italien – råder massarbetslöshet och öppen fattigdom. Storstrejker avlöser varandra. Teknokrater och bankchefer tar över, understödda av det internationella finanskapitalet. Förtroendet för den parlamentariska demokratin ligger på runt 15 procent enligt undersökningar i flera av dessa länder. Och även där krisen inte slagit till är en del av befolkningen konstant utesluten från välståndet. Genom utförsäkringar, nedskärningar och attacker på arbetarrörelsen har fattigdomen grävt sig in i samhället. [---] Det är samma sak då som nu: de styrandes överdåd, en finansklass som slösar bort miljarder som befolkningen får arbeta ihop.

Också Ekerwald drar paralleller mellan då och nu. Dåtidens kungligheter såg ner på folket, pöbeln, skriver han till exempel: ”De hade en inställning som inte skiljer sig från våra dagars storföretagares när de säljer glass utblandad med tapetklister och vin utblandat med glykol. Det får duga åt packet.” Bättre är han kanske när han i nästa andetag ifrågasätter sina egna jämförelser (och överlåter parallellerna åt läsaren): Hur mycket kan vi förstå av livet och bevekelsegrunderna då?

Revolutionen utbröt i ett feodalt samhälle där svält, arbetslöshet och öppet förtryck var dominerande inslag. En politiskt inkompetent minoritet producerade elände åt andra i syfte att själva leva det ljuva livet. En majoritet uppreste sig mot denna minoritet, det var – som på Rembrandts målning – en samlad attack från bönder, arbetare, småföretagare, borgare och intellektuella och den ägde rum under en mäktig entusiasm.

Men att störta en gemensam fiende är inte detsamma som att kunna enas om vad som bör komma i dess ställe. Det är bara alltför välbekant från de senaste årens störtande av diktatorer. Revolutionsåren i Frankrike blir en komplicerad, vindlande och stundtals mycket blodig resa, kantad av motstridiga intressen, maktkamp och stridigheter.

Egentligen kan man nog inte förstå historia utan att göra jämförelser. Vi tittar på det förflutna och vi ser vad som är likt och olikt oss själva. Ibland låtsas vi om det, ibland inte, men historia tar form, blir intressant först när man jämför, när man lever sig in och försöker förstå. Kanske föreställa sig var man själv skulle ha stått i alltsammans. När man ställer frågor. Det är vad Ekerwald gör.