Över hela Europa har högerpopulistiska, främlingsfientliga eller nationalkonservativa partier vind i seglen, nyheterna visar upp våldsamma sammanstötningar och samtidigt rapporterar SOM-institutet att svenskar i allmänhet blir mer välvilligt inställda till mångkultur, invandring och flyktingar. Hur hänger allt det här ihop, egentligen?

Den frågan ställer statsvetaren Marie Demker i Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige. Det är en statistiktung skildring av svenska folkets åsikter kring invandring, som kort kan sammanfattas med att vi trots allt rör oss mot större tolerans. Generellt sett blir vi mindre illa till mods av främlingar ju fler vi träffar, men det finns också skillnader som att kvinnor är något mer toleranta än män, högutbildade mer än lågutbildade, yngre än äldre och vissa geografiska områden mer än andra.

Allt det där ger förstås en intressant och delvis annorlunda bild än nyhetsrapporteringen, med sitt fokus på det spektakulära och enskilda, ofta ger. Det motsäger inte bara nationalkonservativa debattörers föreställning om att de själva vågar säga vad de flesta svenskar egentligen tänker, utan också bilden av att framför allt Sverigedemokraterna och deras argument tigs ihjäl och sopas under mattan – tvärtom visar Demker på att de ges påfallande oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Till statistikens begränsningar hör däremot att vi aldrig kommer de människor som faktiskt hyser de kartlagda åsikterna särskilt nära. Hur hänger deras uppfattningar ihop – auktoritets- och traditionstro med misstron mot eliter, till exempel – och kanske framför allt: Vad menar de egentligen när de svarar att vi bör ”satsa på ett samhälle som slår vakt om svenska värden” eller att invandrare ska anpassa sig till ”svensk kultur och tradition”? Sådant krävs andra typer av undersökningar för att svara på.

Demkers styrka ligger inte minst i hennes beskrivning av de samhällsförändringar vi är mitt uppe i och har så svårt att sätta fingret på. Vad är det som händer i politiken? Varför verkar extremismen och missnöjet så påtagligt om vi nu i stort sett faktiskt gillar varandra? Varför har det blivit så svårt att orientera sig?

Tillsammans med Ulf Bjereld har Demker redan tidigare skrivit om politikens förändringar i vår alltmer individualiserade värld, världen efter ”den kommunikationella revolutionen”, och den diskussionen tangerar hon här. De politiska skiljelinjerna har delvis ritats om. Att svensk politik framför allt organiserats utifrån motsättningen arbete – kapital och fördelningspolitiska frågor har gjort oss mindre benägna att ställa andra typer av grupper och värderingar mot varandra.

De nationalkonservativa krafterna placerar Demker istället in på skiljelinjen auktoritär – liberal:

Motsättningen mellan å ena sidan grupper som förordar en kulturliberal politik med öppenhet, tolerans, valfrihet och individualitet som ledord och å andra sidan de som förordar ordning och reda, traditionella värden, hierarkier, lydnad och social kontroll blir en allt viktigare politisk dimension.

I framför allt USA talar man ofta om det där som cultural war, kulturkrig. Det är förstås kriget som metafor, men blir obehagligt svårt att skaka av sig efter bilderna av regelrätta attacker bland annat i Kärrtorp och på Möllevången. Kulturkrig? Varför var det nu så ute att prata om fördelningspolitik igen?