Ludvig (eller ”Lubbe”) Nordström är ett vagt bekant namn – författare till 1938 års omdebatterade reportagebok Lort-Sverige. Marika Stiernstedt är jag ärligt talat inte säker på att jag ens hört talas om. Nej, jag plockar egentligen upp Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens för undertitelns tredje beståndsdel: de biografiska berättelserna i allmänhet.

Det är ett alldeles fullgott skäl, ska det visa sig. Sanning och konsekvens ger verkligen en gedigen ingång till det biografiska skrivandets historia och inte minst till forskningen kring det. De båda omskrivna författarna, Stiernstedt och Nordström, fungerar lite som en fallstudie, som ett exempel på vad som händer när människor försöker skildra sina – och varandras – liv.

Men jo. Jag blir ju också ganska fängslad av det där exemplet. Paret.

För Stiernstedt och Nordström var ett par, ett framgångsrikt och omsusat författarpar som ambitiöst och smärtsamt prövade sig fram kring vad kärlek, äktenskap och skrivande skulle kunna vara. Båda två skrev de dagböcker. Hans kom efter hans död att tryckas, i urval, hennes blev underlag för självbiografin Kring ett äktenskap, och både blev de föremål för en hel del skriverier från andra.

Sanning och konsekvens hade lika gärna kunnat heta ”En kamp om sanningen”, skriver Larsson i inledningen. Det är en berättelse om många berättelser: först Stiernstedts egen Kring ett äktenskap, så det dagboksurval som skulle ”korrigera” hennes bild av maken, och så biografier, kritik, men också de egna dagböckerna och breven – hur människor hela tiden tolkar och omtolkar vad som hänt, vilka de är och kan vara.

Det handlar om den besvärliga sanningen, sanningen som är på en gång bärande och omöjlig i det biografiska skrivandet. I Marika Stierstedts eget skrivande, det som ändå kommer läsaren närmast, kämpar hon med sanningen, med att förstå sitt stormiga och inte särskilt hälsosamma äktenskap. Vad det gjort med henne. Varför det blev som det blev. Samtidigt tampas hon med någon slags motkraft: vad som är möjligt att säga, vad som är rättvist eller kanske till och med passande.

Alltsammans är som en väv av texter och mottexter som Larsson nystar upp. Vad gick att skriva? Vem blev trodd? Vem blev hyllad respektive hatad? Tystad? Inte minst det där med urval, vad redaktörer, biografer och kritiker väljer att lyfta fram (manliga genier) eller lyfta ut (sex, psykiska problem, alkoholism, kvinnors handlingskraft), är ju alltid intressant. Eller vad sägs om hur Stiernstedts roll genom litteraturhistorien gradvis förminskats och delvis faktiskt tagits över av Nordström? Eller varför inte det faktum att även kända kvinnliga författares självbiografier har en tendens att hamna på bibliotekshyllorna sorterade som biografier över deras män?