När jag läste Jättehemligt första gången var jag nog runt tio år gammal. Lika gammal som Barbro i boken, men inte lika livserfaren som hon, skulle jag säga. Jag minns inte enskilda händelser ur böckerna, men jag minns att jag läste dem med en vag känsla av olust och förvirring, även om jag tyckte att de var bra. Jag minns inte nu vad det var som fick mig att känna så, men jag antar att känslorna som boken skildrar helt enkelt till viss del var nya för mig. Eller så hade jag tidigare bara anat dem, och när jag nu konfronterades med dem rakt på sak så var det inte enbart en behaglig upplevelse.

För Jättehemligt är långt ifrån en idyllisk barndomsskildring. Här finns sorg, död, ensamhet och sjukdom. Framför allt kan jag nu se att här finns en känsla av att vara utelämnad till världen – du må ha ett tryggt hem, som Barbro har, föräldrar som du älskar, syskon att ta hand om och en bästa vän som bor i huset bredvid. Du kan ändå aldrig vara säker på att du kommer ha något alls imorgon. Barbro drabbas själv av en depression som gör att ingenting längre känns roligt och hon får stanna hemma från skolan i flera veckor. Flera personer i hennes närhet är svårt sjuka och några dör. Och så finns Inga, Barbros storasyster Kerstins klasskamrat. Hon har inga andra vänner än Kerstin, men en dag vill inte Kerstin heller vara med henne. Skildringen av Ingas förtvivlade försök att få vara med är bland det sorgligaste jag läst.

Som vuxen läsare ser jag också hur rolig boken är. Humorn ligger i författarens precisa iakttagelseförmåga och hennes sätt att fånga ett barns – sitt eget – sätt att tänka. Barbros bästa vän Ingrid har till exempel olika tvångstankar för sig. Ett tag har hon renlighetsmani, ett tag sanningsmani, som gör att hon måste säga allting helt sant och inte kan svara på de enklaste frågor utan förbehåll. Barbro har också tvångstankar: utanför hennes fönster står ett träd som hon döpt till Teresia och utsett till sitt eget träd. ”Om Teresia blåser ner och dör så dör jag också, brukar jag tänka”. Ett tag går hon runt och säger fula ord, bara för att hon inte kan låta bli. Och så har hon sin depression, som blir bättre men som fortfarande finns kvar:

Nu tror alla att jag är precis som vanligt igen. Åtminstone tror dom det i skolan. Men det är jag inte. Fast jag kan vara glad rätt så länge ibland. Men så plötsligt är det som om allting blir alldeles nattsvart igen. Om jag går förbi ett hus till exempel, ett sånt där hopplöst av rött tegel och fullt med fönster med fula gardiner i – då kan jag plötsligt bli så där lessen! Som igår när jag gick förbi ett sånt hus. I köksfönstren såg jag arga fula mammor som stod och skrek och stekte. Då ville jag bara gråta.

Vid andra tillfällen funderar Barbro över saker som döden, rymdens oändlighet och hur pojkar egentligen tänker. Det är alltid både klokt och roligt på en gång, just så som barns funderingar kan vara. Självklara och helknäppa på samma gång. Tillsammans med Ingrid skriver hon på böcker som besvärjer allt det farliga:

Min heter Den olyckliga Sara och Ingrids heter Mörka sjelar och män. Dom är hemskt sorgliga, det blir bara värre och värre för varje blad. Just nu skrev Ingrid om ett skepp fyllt med lik, och min Sara hade fått lunginflammation och höll på att dö.

Jättehemligt kom ut första gången 1971, och har sedan kommit i flera nutgåvor. Den senaste, från 2010, innehåller foton från Barbros barndom istället för de teckningar som hon gjorde till de tidigare böckerna. Jag vet inte vad man som ung läsare tycker om det, själv tycker jag att det är roligt att få ansikten på människor som Barbros morfar som hon utväxlar brev med, som alltid inleds med ”Kära Dumbommen”, och hennes religiösa farmor som pratar värmländska och tar allting med jämnmod. Inte minst är det roligt med klassfotona där Barbros välkammade och finklädda klasskamrater sitter uppradade i en riktig tidsbild från femtiotalets Sverige.

Jag tänker att bokens värde är bestående, dels som tidsskildring, men också för att den farans närhet som den förmedlar är något som ofta saknas i böcker för mellanåldern (9-12 år) idag. Man kan behöva bli lite omskakad mitt i all tryggheten: också idag konfronteras barn med död och sorg. Har de turen att slippa det i livet så kan de gott ta del av det i litteraturen.