Johan Jönson har skrivit en stor bok, i flera bemärkelser. Med 1562 sidor är diktsamlingen en riktig tungviktare. Jönsons diktsamlingar är alltid tjocka, men mot.vidare.mot. slår rekord i sidantal. Innehållet är också stort: det rör sig mellan arbete, litteratur och död. En sak jag alltid har tyckt om och beundrat hos Jönson är att han vågar skriva det äckliga och avsmakliga. Hans diktsamlingar belyser arbetandets villkor, den nutida arbetarklassens villkor. Som undersköterska jublar det i mig varje gång Jönson skriver om de sidor av vården som inte är helt rumsrena. Om avföring, blöjor, våld, det underbetalda arbetet och den trötthet man kan känna efter ännu en dag av blöjbyten utan ett enda tack med bara en löjligt liten lön som bevis på värdet av ens arbete.

Jag känner tre av de sex som bor där. Jag har arbetat med deras deformerade och krampaktiga kroppar, matat, avlägsnat avföring, satt på nya vuxenblöjor, hållit om, utövat omsorg, affekter, emotioner, fått underbetalt etc osv.

mot.vidare.mot. är en diktsamling om den oavlåtliga upprepningen, döendet, kamp och inertia. Allt pågår ständigt, tas om på nytt och nytt och pågår och pågår. ”Dödsarbetet” pågår, döden pågår, vården pågår, våldet pågår, kassaarbetet pågår. Kamp pågår, tröghet och motstånd pågår. ”Om historia pågår/pågår också offer.”

Gör om sig så.
Tar sitt vidare.
Tas vidare.
Tas om.

Jönson påtalar ständigt diktens egen fiktion. Dikten drar uppmärksamhet till skrivakten, den påvisar att den är skapad och vem den är skapad av. På flera ställen jämförs poetens och låglönearbetarens/kroppsarbetarens roll. I mot.vidare.mot tycks poeten och arbetarklassen smälta samman. Enligt diktjaget är det synd om båda. Denna lite självömkande ton gör att jag drar mig bort lite från texten. Speciellt då den kontrasteras mot ett raljerande över kvinnokroppar som enbart finns till för sina kroppsöppningars skull.

På sin höjd kunde jag närmast slentrianmässigt fantisera om de kvinnliga artisternas kroppar och vad man skulle kunna göra med dem. Med urringningarna. Med brösten. Bröstvårtorna. Med munnarna. Med de långa slanka benen. Hur de kunde säras och hållas upp. Hur deras stjärtar skulle se ut om man tog dem bakifrån. […] Om de tog sperman i munnen eller inte. Om det gick att tvinga dem att svälja.

Stundtals är det så vackert att jag tappar andan:

Ljudet
av den ihophållna kroppens
skrik i ett landskap
av vindpustens hågkomst,
koltrastens drill,
företeelsernas förbundenhet

De partier jag upplever som starkast i samlingen är berättelserna: om journatten på boendet då något som är dolt för läsaren hände, skildringen av Khadaffis förnedrande död, Medeamonologen…

Hon förstår det. Att hon redan från begynnelsen var dömd. Hon låter då utplåna barnen. Fullständigt. Som hämnd. Helt utan förhoppningar men inte utan tillfredsställelse. BLA BLA BLA JAG ÄR ODYSSEUS TJIKATILO ROBERTO ZUCCO JAG ÄR KURTZ ROBESPIERRE DE SADE JAG ÄR KRONOS ZETHREUS SATURNUS JAG ÄR DUTROUX MACBETH HANNIBAL LECTER JAG ÄR QUICK OIDIPUS DAHMER JAG ÄR FADERN SONEN DEN HELIGE ANDE JAG ÄR KRIGET REVOLUTIONEN GULAG JAG ÄR AUSCHWITZ KAPITALISMEN STATEN JAG ÄR DÖDEN TIDEN SKRIFTEN

Johan Jönson har skrivit en stor bok. I flera bemärkelser.