Med publikfriande titlar som ”Etta på Svensktoppen”, ”Och nu ska vi sjunga” (I, II och III, faktiskt), och ”Fröjdefull jul” vill Lars Melin berätta för oss om hur vårt gemensamma språk används i vitt skilda sammanhang. Huvudtanken i boken är att bearbeta idéer om svenskans ”renhet” och ”äkthet”, och konstatera, eller i alla fall diskutera, var ord och uttryck kommer ifrån. Tanken är utmärkt god, och den här boken är i alla fall väldigt smidig att ta med sig, relativt tunn och behändig, och ändå inbunden. Den ligger dock så mycket i tiden, apropå ny språklag den 1 juli 2009 med mera, att det nästan blir fånigt – bokens innehåll påminner i många fall om det andra författare skrivit om i andra böcker som utgivits det senaste halvåret, nämligen. Upplägget är dock om inte nytt, så någorlunda fräscht, med en del infallsvinklar som inte spridit sig till kretsen utanför institutionerna för svenska: ikoniska, t.ex., vad är det och hur kommer det sig att vi alla kan det språket?

Andra exempel på vad Lars Melin funderar över är valspråket på våra mynt, likheten mellan årsredovisningar och hjälteepos, ifall vi skulle kunna begripa en närmare femhundra år gammal bibel samt genusjämställdhet i svenska språket.

Boken är lättsam, men fastnar inte riktigt hos mig. Men å andra sidan passar den fint som resebok, att plocka åt sig inför resan till släkten i sommar, och man har helt säkert något att diskutera när man kommer fram, även om man skulle hamna bredvid någon okänd person på studentskivan, midsommarkalaset eller kräftfesten. Svenska språket berör oss onekligen, och även om jag ställer mig skeptisk till den något ironiserande tonen som dyker upp emellanåt, så är det en lätt underhållande bok på stabil grund om språket vi använder till vardag och fest.