Namnet Thomas Bernhard brukar viskas i universitetskorridorer som ett lösenord och sekter upprättas till hans ära. Nu förstår jag bättre varför. Som den Bernhard-novis jag är känns det lämpligt att börja från början, med debuten. Frost är Bernhards debutroman, utgiven 1963 i Tyskland och översatt till svenska först 2013. Omslaget lockar in mig, det Stig Lindbergskt strama kontrasterar vackert mot det otyglade innehållet. Under 380 sidor får vi följa AT-läkaren som får i uppdrag av sin mentor att observera dennes broder: målaren Strauch. Allt ska observeras hos denne målare; beteende, åsikter, gester, hantering av käppen, hans sätt att ”värja sig mot människor”. Redan här etableras en mystik som sedan finns med under resten av romanen. Varför ska dessa saker observeras? Vad är det för sjukdom Strauch lider av?

Platsen AT-läkaren kommer till är lika mystisk som det uppdrag han har. Platsen heter Weng och bebos av människor i miniformat med ”försupna barnröster” som alla tycks vara otrogna med och mot varandra. Målaren är på kant med dem alla. Största delen av romanen består av återgivna monologer från Strauch som AT-läkaren skrivit ned. Det är ett sammelsurium av pessimism (”För målaren är allting förfärligt”). Målaren är en misantrop utan dess like och ingen går säker för hans blick. Han är oerhört ensam och har i det närmaste isolerat sig. Självmordet tycks vara det hela Strauchs karaktär strävar mot och döden upptar ständigt hans tankar. Han ser hela livet som en förberedelse för döden. Weng påminner om platsen för Kafkas Slottet; en märklig plats med märkliga människor, en plats med helt egna system. AT-läkarens uppdrag tycks vara lika absurt som K:s. Förutom parallellerna till Kafka drar jag även paralleller till Dostojevskij. Målaren Strauch påminner om huvudpersonen i En underjordisk dagbok. Båda rabblar de sina svårmodiga litanior.

AT-läkaren fastnar mer och mer i Strauchs sätt att se världen. Han upplever sig snärjd av Strauch och som läsare märker man hur han mer och mer uttrycker sig och tänker som Strauch. I Weng tycks folk försvinna och dö i en oerhörd takt. Målaren talar ofta om kroppar han har hittat, förfrusna, och dödsolyckor.

Vi gick förbi gölen. Målaren sade: ”Här försvinner människor utan att de någonsin dyker upp igen; hittas inte igen. Jag kunde räkna upp ett antal fall för er med människor som har försvunnit här. Senast försvann slaktarpigan. Spårlöst. Hade ännu på kvällen setts i sin säng. På morgonen var hon försvunnen. En gång för alla. Att det är möjligt”, sade målaren, ”det bevisar väl det spöklika, eller hur? Eller är det inte spöklikt om en människa försvinner? Spårlöst?[...]”

Frosten förekommer på flera ställen och tycks stå för något närmast apokalyptiskt: ”ett världsrikes undergång”. Målaren ser frosten både som något apokalyptiskt och som något positivt. Han beskriver den som allsmäktig och säger: ”Upptäckten att frosten tar allt i besittning är ju inte avskräckande”. Frosten fungerar också som en antagonist till den modernisering målaren vänder sig mot. Ett dammbygge i Weng får nämligen problem då frosten kommer. Då målaren är en misantropisk ensling som inte tycker om människor är det möjligt att det är just det apokalyptiska i frosten som han uppskattar.

Språket i romanen är fantastiskt. Neologismerna flödar och meningarna är som strofer i en dikt. De mystiskt många dödsfallen i Weng diskuteras och AT-läkaren konstaterar att ”fragment av ett främmande liv föll ofta döda ner framför hans fötter”. Weng beskrivs som ”en dal där förruttnelsen talade ‘ett språk för lomhörda’” och målaren beskriver det mörker han upplever: ”Mörkret når vansinnets hårdhetsgrad”. När AT-läkaren beskriver sin oro förstår man den helt och samtidigt inte alls: ”Känslan: jag har iklätt mig rummet som en tvångströja, och jag måste ta av den nu”. Romanen blir på sina ställen ganska monoton, vilket jag har förstått är en del av Bernhards stil. Själv kände jag mig uttråkad i partier och vissa delar av romanen minns jag knappt, men mitt i pladdret kommer någon mening eller händelse som fångar in en igen. Det är en av de stora styrkorna i romanen.

Frost är en roman som är svår att beskriva eftersom det inte går att slå fast något. Strauch är galen. Är han galen? Strauch är paranoid. Är han paranoid? AT-läkaren är pålitlig. Är han pålitlig? Frost handlar om. Vad handlar Frost om? Romanen drar sig undan definitioner, klargöranden och helhetsbilder. Som läsare är man inte på det klara med vad som faktiskt sker i romanen. Efter att ha läst Frost är jag inte på det klara med någonting.