Det här är inte en bok utan (som titeln anger) tre korta klassiker ur Lars Gustafssons digra produktion. Samlingen börjar med Tennisspelarna (1977) som har en inledande text av Sigrid Combüchen, fortsätter med En biodlares död (1978) med förord av Anders Olsson och avslutas med En kakelsättares eftermiddag (1991) vars förord är skrivet av Anna Hallberg.

Även om böckerna inte är så omfattande i formatet, Tennisspelarna är tex. bara på 80 sidor i den här utgåvan, så skulle den här recensionen kunna bli hur lång som helst. Varje bok innehåller så många små sidospår, funderingar och ämnen att det blir knepigt att avgränsa sig.

Innan jag började läsa hade jag bestämt mig för att ogilla Tennisspelarna (eftersom den tycktes handla om sport) och skriva mer om de andra två böckerna, tyvärr föll den taktiken på att jag älskade boken när jag väl läste den, en enkel berättelse utan mållinje som känns väldigt lättläst men ändå fylld av så många teman att man får mycket att fundera på.

Av de tre böckerna är också Tennisspelarna den bok som är gladast i tonen (även om den Gustafssonska berättarglädjen är tydlig i alla tre). Eftersom den är skriven i jagform och utspelar sig på ett universitet i Texas luras man (eller åtminstone jag) lätt att tro att den är självbiografisk, men mycket av det som händer är uppenbarligen inte sant alls, så så himla självbiografisk är den nog nu ändå inte. Gustafssons formuleringskonst är strålande och jag lockas hela tiden att citera honom nu när jag ska skriva om de här böckerna. Tennisspelarna handlar som titeln antyder en hel del om tennis, men även hel del om Texas, liv på andra planeter, en skojig teori om att Strindberg verkligen var förföljd (av några polska alkoholiserade kemister) när han hade sin infernokris och har också lite plats över för amerikansk universitetspolitik. Om man gillar stickspår, filosofi och böcker som lämnar läsaren med en överrumplande känsla av livsglädje så är Tennisspelarna en mycket sympatisk bok, mitt enda klagomål skulle väl i så fall vara att den tog slut för fort.

En biodlares död är faktiskt trots sitt tunga tema (smärta, cancer, död) också förvånansvärt lätt i tonen. Inte så att den bagatelliserar något av detta, men huvudpersonens till stora delar klarsynta acceptans av skeendena (trots ett visst huvudet-i-sanden-beteende) och hans reflekterande över sin situation gör att det här mardrömsscenariot nästan fram till slutet av boken ter sig som den naturliga del av livet som sjukdom och död ändå är.

Gustafssons tankar om smärta (eller frånvaron av densamma) känns ovanligt insiktsfullt, när han till exempel skriver ”När smärtorna för fjorton dagar sedan upphörde, återställdes ett slags ursprungligt paradis för mig.” så kan jag som sporadisk migränlidande känna igen känslan mycket väl, hur alla problem blåser bort och hur lätt allt blir och hur förutsättningen för den känslan är just smärtan man har haft innan. Bokens berättare minns ju längre boken framskrider mer och mer av sina barn- och ungdomsminnen och glider alltså längre och längre bort från sin samtid, som att ju närmare man kommer döden desto mindre aktuell och viktig blir den omgivande verkligheten. Precis som Tennisspelarna så innehåller En biodlares död en hel del intressanta sidohistorier, ett kapitel handlar om vad som händer när gud plötsligt hör och därefter besvarar människornas böner, sen finns det också i den här boken lite rymdvarelser, en snutt av en äventyrshistoria för barn, livsfilosofi och annat smått och stort att fundera över. Trots att redan titeln anger hur boken kommer att sluta så måste jag säga att den också lämnade mig med en ganska trivsam känsla.

En kakelsättares eftermiddag, som är skriven mer än tio år efter de andra två böckerna, har inte samma lätta ton och trivselkänslan har jag som läsare svårare att få fatt i. Det är nånting med hela berättelsen som känns som en av de där mardrömmarna man kan ha där allt är vardagligt men obegripligt på samma gång. En konstant undergångsstämning ligger över allt som händer och man känner hur tung och grå himlen hänger över den dag boken utspelar sig under. Bokens huvudperson känns också mindre sympatisk än i de två tidigare böckerna, kanske för att jag har lite svårt för skattesmitande vardagsrasister. Inte därmed sagt att han är något monster, snarare (tyvärr) som folk är mest. Bokens sidohistorier är också mindre utstickande än i de andra två böckerna. Även om dagdrömmar, berättelser om konstförfalskning och oväntade möten får en del utrymme, men inga rymdvarelser den här gången. Boken var utmärkt men lämnade mig lite moloken (och det var kanske meningen).

Jag har inte läst så mycket av Lars Gustafsson tidigare trots (eller kanske på grund av) att han är en av våra mest produktiva författare, efter att jag började med de här böckerna har han glidit in på en avsevärt högre plats i kön av författare jag ska ägna mer tid åt. Jag har redan skaffat en liten Gustafssonhög att plöja vid tillfälle. Hans tidigare nämnda berättarglädje och formuleringskonst lockar till merläsning och hans uppenbarligen breda intellekt gör att jag troligtvis har mycket att glädjas över i utforskandet av hans författarskap.

Kort sagt så rekommenderar jag en genomläsning av den här lilla samlingen.

De tre (så vitt jag förstår nyskrivna) förorden jag nämnde i inledningen är också insiktsfulla och intressanta att ta del av.