Ars Moriendi – Konsten att dö, är också titeln på en text daterad medeltiden, där man i förhållandet till döden sägs kunna betrakta livet.

Inger Edelfeldts bok med samma namn handlar om den framgångsrika fotografen Jacky Måhlin, som vid femtiotvå hamnat i något av en identitetskris. Vem är hon egentligen och hur fortsätta?

I sitt ”fria” förhållande med den hyllade och gifta, konstnären Elias Rex, börjar hon ifrågasätta sig själv, sitt yrke och sin förhållning till livet och döden. En ”hinna” hänger mellan henne och omgivningen och hon försöker förstå sin känsla av alienation.

”Hinnan”, ville jag säga, märker du inte hinnan?

Men jag tänkte att vad jag än benämner kommer det att kännas tomt. Vad jag än benämner kommer det att kännas påhittat.

På ett café får hon syn på Monia, en ung underskön kvinna.

Hon var klädd i en enkel blå klänning och hennes kropp såg stark, rak och liksom förtätad ut, lite som om hon kom från landet, från ett gammaldags bondland där kvinnor går ut på fälten med lunchkorgar.

Jacky övertalar Monia (som också liknar en trumpen mops), att få fotografera henne.

Inger Edelfeldt skriver njutbar prosa med poetiska inslag. Hon låter sin huvudperson gå på Fotografiska Museet i Stockholm och reflektera kring fotograferandets etik. Här blir boken intressant och jag önskar att hon kunde fördjupat det resonemanget ytterligare. Istället låter hon Jacky raljera kring sig själv och sitt självförakt. Som om hon sett igenom allt. Hon kan allt, men är vilsen. Analyserandet går i cirklar, jag vill likt en amatörpsykolog kliva in och ruska huvudpersonen, säga att nu behöver du uppfinna något nytt sätt att förhålla dig till livet, till människorna, till dig själv! Ja, jag blir trött på henne, kanske för att det råder hög igenkänningsfaktor. (!)

Berättelsen puttrar på och man väntar sig ett sammanbrott, ett genombrott. Alla ingredienser finns och Edelfeldt styr med skicklig hand. Det är en funderande, ifrågasättande bok, men tyvärr finns där också en hinna mellan karaktärerna och mig som läsare som inte låter historien beröra på djupet, såsom ett mästerfoto kan göra.