Recension

: Hat & Bläck
Hat & Bläck: En dialog om klasshat, litteratur och människors värde Kristian Lundberg och Crister Enander
2013
h:ströms
8/10

Det goda hatet. Vad är en människa värd?

Utgiven 2013
ISBN 9789173271868
Sidor 183

Om författaren

Kristian Lundbergs berättelse Yarden om arbetet i Malmö hamn har väckt stor uppmärksamhet bland kritiker och läsare. För den fick han ett av Sveriges största litterära utmärkelser, Ivar Lo Johanssons personliga pris. Uppföljningen Och allt skall vara kärlek kom i våras. Kristian Lundberg är också ny medarbetare i Gefle Dagblad, med ansvar för lyrikkritiken.

Författaren Crister Enander, Lund, är sedan många år medarbetare på Gefle Dagblads kultursida.

Sök efter boken

Under ett drygt år skriver vännerna Lundberg och Enander brev till varandra. Det är betraktelser över tidens tillstånd, litteratur och klass. Det är en bok som sjuder och bubblar av vrede och ilska. Vanmakt och frågan om vad en människa egentligen är värd när allt tas ifrån henne? En text som böljar fram och tillbaka mellan dessa två, där moral och allvar löper som två skarpa ledljus.

Politik och pengar. Klass. Fattigdom. Klassresa som, ”börjar bli ett uttryck utan innehåll”, påpekar Lundberg, och att vi, ”heller inte får glömma att klassresan också går andra vägen”.

Det som slår mig med boken är allvaret. Här finns inget publikfrieri, inget fjäsk. Fram växer en historia om samtiden, där vårt samhälle är på kraftig slagsida. Hur resa sig? Både bildligt och bokstavligt talat. Kan vi komma ur det här? Litteraturens förflackning, där det mesta handlar om att sälja, där allt skall vara lättsmält och lättspytt. Det nödvändiga i att skriva sin historia. Rätten att skriva sin historia, ja, som Enander skriver som svar till Lundberg när denne frågar om ”själva skrivandet kan vara ett övergrepp; ”Du äger din historia.” ”Din rätt att skriva är odiskutabel; ingen
kan ifrågasätta den”. Och fortsätter ”Det är din plikt – din förbannade plikt – att skriva denna historia.” Denna rättframhet, och brist på sneglande är befriande.

Jo, jag skrattar till lite på ett ställe. Eller två.

Kristian Lundberg är på möte i Stockholm och pratar om dramatisering av Yarden. Hans berättelse om när han arbetade på denna plats i Malmö där man flyttar bilar. Han får förslaget att han skall kanske byta ut männen mot kvinnor i berättelsen. Göra om den, ”anlägga ett genusperspektiv”. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det såg ut på det där mötet. Det är verkligen ofrivillig komik. Och tragik.

Medelklassens ängslan över att alltid vara rätt.

Det blir också ofrånkomligt lustigt, ja, tragikomiskt, när en elev på författarskola har sådan ångest, tycker det är pest och pina att skriva, och Lundberg får nog, ”Du kanske inte har något att säga.”

Varför är detta så befriande? Varför känner jag i det närmaste glädje? Antagligen för att jag som många andra saknar allvar, rättframhet och, faktiskt, respekt. Varför skall det hymlas, strykas medhårs, läggas undan, tystas ned hela tiden? Är inte det att göra en björntjänst?

Små brister och hack skall inte synliggöras i denna vår tidsålder. Nej, vi jobbar på, köper nytt, kliver förbi den vansinniga, tränar oss i att säga nej till tiggaren, stänger av och ser till att positionera oss.

”Hur ska vi förhålla oss till dessa nyordningens betjänter?”, frågar Enander, där han kritiserar samtidens kultursidor. Stadigt går han till angrepp mot den ”offentliga lekstugan”. Menar att ”Genom att ta udden av allvaret reducerar de betydelsen av det skrivna ordet. De gör det medvetet. De gör det i tjänsten. De fullgör sitt uppdrag.”

Det finns en poetisk ton i deras brev. Årstidernas växlingar med mullrande åska, regn och kvav luft följer likt en beständig kuliss, en fasthet, där allt annat rör sig åt fel håll, historien om vårt lands förfall, försöken att förstå en tid där ”det är sent på jorden”.

Hat & Bläck är en bok som ger mig hopp. Märkligt kan tyckas, men jag har nog aldrig hört eller läst manliga kulturskribenter, eller författare i deras position som så kraftfullt vågar stå fast vid, och framförallt ge röst åt den som har förlorat allt, den vansinniga, den som enligt samhället fallit ifrån, som inte kan beviljas en chans till. Sorgligt är att jag undrar om det finns fler.

Fler som Enander och Lundberg, som vågar vara obekväma och inte huka under, som Enander beskriver det, ”kulturjournalistik i Smurfarnas tecken.”

Fler som vill förklara hur våra misslyckande kan komma att definiera oss som människor. ”Den som misslyckas räknas snabbt bort”, skriver Lundberg, ”Du blir ditt misslyckande. Du blir din brist på bostad. Din brist på arbete. Din brist på vänner.”

Men också detta: ”En människa är okränkbar. Litteraturens uppgift måste vara att stå vakt vid den slutsatsen.”

Ute skiner solen, det är slutet på januari och boken Hat & Bläck må ha ett svart omslag. Det är trots allt den heliga vreden, efterlysningen av rättvisa och det goda hatet som dröjer kvar.

Och hoppet, likt längtan efter en kraftig åskskur efter en lång, kvav dag.

Nina Ahlzén

Publicerad: 2014-02-08 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-07 18:43

Kategori: Recension | Recension: #5551

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?