Sara Gordan har skrivit en roman – som inte är en berättelse om skogen – en roman som är skriven av någon annan, nämligen huvudkaraktären Martin Andersson. Det är alltså den fiktiva mannen i titeln som har skrivit boken och också mannen i titeln som boken handlar om. Det är ett intressant grepp. Dessutom får Martin Andersson en uppenbarelse: Hjalmar Bergman dyker upp som en karaktär i romanen. Hjalmar Bergman är en autentisk person som förekommer som verklig men fiktiv karaktär i boken skriven av den fiktive karaktären Martin Andersson i den verkliga boken författad av Sara Gordan. Det är en fiktiv Hjalmar Bergman som beskrivs i boken. Förutom i kapitel 3. Där finns ett citat hämtat från inledningen till Bergmans roman Clownen Jac. Citatet är autentiskt, hämtat ur Hjalmar Bergmans verkliga roman. Utöver dessa personer möter vi Martins partner Veronika, en sovande skuggfigur i periferin. Romanen skulle kunna vara en berättelse om Veronika. Martin, Veronika och Hjalmar är de tre karaktärerna, Martin och Hjalmar är två av tre författare i sammanhanget. Sara Gordan är den tredje. Hon är autentisk. Då har vi rett ut persongalleriet.

En sak till: Sara Gordan lägger ibland in direkta kommentarer som författare till ovanstående bok: ”tänkte han [Martin], eller, föreställer jag mig att han tänkte.”. Om det nu har någon betydelse att också den autentiska författaren förekommer i boken.

Vi är nu framme vid romanens inledande mening som lyder: ”Det skulle kunna vara en berättelse om skogen.” Denna mening återkommer flera gånger, i olika varianter om vad denna roman skulle kunna ha varit. I början förstår inte heller läsaren vad romanen ska komma att berätta, förutom att det verkar som att något sorgset och slutgiltigt kommer att inträffa. Eller har inträffat. Något som får karaktären Martin att tänka på hur ett svagt skratt endast får bröstkorgens muskler att röra sig, men är ett skratt som inte räcker upp till munnen, inte kommer i närheten av läpparna. Sådana skratt som är kroppens reaktion på någonting som borde vara roligt, men inte kan vara det i en fiktiv verklighet där allting annat är så fruktansvärt oroligt.

Det är verkligen ett skuggspel som utspelas mellan bokbladen. De minnen Martin har av Veronika måste skrivas ned för att förbli exakta ögonblicksbilder av den skuggvärld som snart ska rasa. Gordan använder upprepningar av fraser eftersom karaktären Martin vill hänga sig kvar vid början av en mening, vid det förflutna, inte tvingas sätta punkt eller komma fram till vad det egentligen är som ska berättas då nästa mening följer.

Språkstilen är inte poetiskt vacker utan snarare mässande, genom de många upprepningarna om vad det här skulle kunna ha varit för bok. Det är fortfarande ingen berättelse om skogen, även om skogen förekommer ganska ofta.

Istället används språket för att förmedla den sinnesstämning som den fiktiva författaren Martin känner. Det är just det som är kruxet med texten: den är inte inbjudande, medryckande eller fängslande. Texten gör heller inte anspråk på att vara det. Men att ”det skulle kunna vara en berättelse om något helt annat” är inte sant. Det som nedskrivits är exakt det som Martin förmådde skriva ned, inte ett ord utöver det. Karaktärerna är skuggfigurer och de förblir sådana även efter läsningens slut. Kanske är det konst. Men skuggor lämnar inga egna avtryck.

Den karaktär som är mest konkret är Hjalmar, han kräks och har sårskorpor; han måste skötas om som en bebis. Det är omhändertagandet av Hjalmar som hjälper Martin ur den handlingsförlamning och den tomhet han känner. Hjalmar ger honom en väg tillbaka till livet och författandet. I slutet klarnar allt, och när Martin kan ta in vad som har hänt Veronika, förstår också läsaren vem (eller vilka) det egentligen var som skulle förpassas till skuggornas land.

Det skulle kunna vara en berättelse om de attityder du kämpar med precis efter att någon har gått bort: maktlöshet, skuldkänslor och ilska över att den du älskat har övergivit dig genom att sluta andas. Därefter beskrivs vägen genom sorgen, och lättnaden – som en varklump mellan skulderbladen som spricker och försvinner – när du lyckas se det vackra i det som har varit och förstår att du själv fortfarande är vid liv.

Romanen ska läsas långsamt, och i små doser – vid skogens slut – där tittar sanningen ut. Först då förstår du kanske vad denna roman skulle kunna vara en berättelse om.