Nästan alltid när det kommer till novellsamlingar poängteras det positiva; att det alltid finns något som tilltalar alla. För de som inte orkar hålla läsintresset uppe en längre tid är noveller perfekta eftersom de är korta och oftast håller ett högre tempo. Gillar man inte inledningen på en novell kan man lätt bläddra fram några sidor och börja på en ny. Allt det här är sant, och gäller särskilt för skräcksamlingen De odöda. Förlaget Semic har valt att variera samlingen med noveller från etablerade författare (t.ex. Johan Theorin, John Ajvide Lindqvist), ett par lite mer okända (t.ex. Caroline L. Jensen och Amanda Hellberg) och gamla klassikerförfattare (H.P. Lovecraft och Selma Lagerlöf). Alla med den gemensamma nämnaren skräck, mer eller mindre.

Samlingen består alltså av korta noveller, skrivna av olika författare, som utspelar sig i olika tids- och rumsaspekter, nyskrivna blandade med gamla klassiker. Det är ett vinnande koncept. Och det är just det som är både samlingens fördel och nackdel. Man vet att man kommer hitta något som verkligen biter tag, samtidigt som man kan vara lika säker på att hitta något att snabbt bläddra förbi.

Samlingen byggs upp av en bra novell följd av en mindre bra, följd av en något bättre och så vidare. Samlingen blir med sin önskan om allas tillfredsställelse stundtals snarare komisk. Jag tänker då främst på Caroline L. Jensens Sju års olycka som med sitt monster och splatter får mig att skratta och sätta skämskudden över ansiktet istället för skrämselkudden. I text kan jag inte ta den till mig men som film skulle den säkert göra sig väl.

Att skrämma mig är ingen större utmaning egentligen men det är i det subtila man verkligen lyckas. Som i Åke Edwardsons Fönstret där en man tittar ut genom sitt fönster och ser en familj passera. Åren går men familjen förändras inte, barnen växer inte och klär sig inte efter årstidernas växlingar. Egentligen händer ingenting men Edwardson lyckas hålla kvar en med en känsla om att något, man inte vet vad, kommer att hända. Och han verkar göra det så lätt.

Det var ingens fel. En sten sätter ett jordskred i rullning, en snöflinga startar en lavin. Ingens fel. Något sätts i rörelse och måste fullfölja sin rörelse. Mer är det inte.
Jag är nöjd med mitt straff.

Så inleds den avslutande novellen Equinox av John Ajvide Lindqvist och jag har haft turen att inte läsa den tidigare när den publicerades i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar. Detta är den novell, tillsammans med Fönstret av Edwardson, som mot slutet verkligen lyfter samlingen och med sitt berättarspråk lämnar en med en önskan om mer.

Skräck är ju annars en genre som hör hösten till, men med förra årets förlängda höst finns det fortfarande tid till att krypa upp i soffan och låta sig skrämmas medan regnet smattrar hotfullt mot rutan – eller medan snön lägger sig som ett tyst täcke över landet och… alla dör.