En snäll bok med skum titel. Författad av en nära vän till Björn Afzelius, Gunnar Wesslén, som gör helt rätt i att skriva den första biografin om rock’n'roll-diktaren och internationalisten Afzelius. En lång vänskap, ”ett kvarts sekel”, men som inte förklaras närmre än så, utan sakligt håller sig i bakgrunden och låter andra berätta istället – vänner, kollegor och familjemedlemmar. Utifrån minnen, intervjuer och händelser beskriver betraktaren Wesslén sig fri från subjektet, och ur minnesmosaik framträder människan Afzelius konstnärskap och liv.

Jag hinner inte vara skör
i detta rika lilla hörn
av självfixering när jag hör
den stora striden

(ur ”Tellus”, av Björn Afzelius)

Det som förvånade mig när Afzelius dog, 52 år gammal, var två saker: Hur svensk media plötsligt hyllade honom hjärtligt – och hur besynnerligt kritiskt de gråtfärdiga vänskapsbeskrivningarna ibland intonerades. Mikael Wiehe var en av dem som tog ton som Afzelius bästa vän och musiska mentor. Jag tror Wiehe förstår att det finns olika ingångar till konstnärliga uttryck. Men menar samtidigt att han själv är given som den kvalitativa intellektuella musikern. Kan det vara så?

Mikael och Björn – som motsatser? En flitig och skolad musiker med genomarbetade arrangemang som håller en god kvalitet – mot en som besitter vad som brukligt benämns som ja, ren och skär musisk talang. Egentligen så är det två helt olika konstnärliga personligheter, men vem vinner? Båda vinner. På skilda sätt. 1986 spelade de in skivan ”Wiehe & Afzelius”, och resultatet blev mästerligt. Kanske bådas bästa skiva. Men.

Livet spinner som ett hjul
varje cykel har ett slut
det tycks som allt har skett förut
men det leder framåt

Tiden är en rörelse
i varje ny förförelse
döljs en ny förgörelse
men det leder framåt

(ur ”Tellus”)

Som barn fungerade Afzelius som väckarklocka, jag vet inte varför men skivan ”Exil” (inspelad med kompbandet Globetrotters) spelades frekvent på morgnarna när jag skulle upp och iväg till fritids, för att väcka mig eller slippa höra morgontjafset. Så vissa låtar på den skivan får jag fortfarande slummer- och irritationsassociationer av. Min mammas egna lilla ceremoni för uppvaknande. Hans sånger bär kvar känslor. Barndomshelvetet.

Varje tanke har sin tid
varje kunskap har ett pris
och varje seger kostar strid
med det leder framåt

(ur ”Tellus”)

Afzelius var en av de fåtal utvalda artister som ständigt stod inför den svenska kulturella landsförvisningen. För varje skiva han släppte tävlade kritikereliten – Lasse Anrell och Måns Ivarsson, tillsammans med andra puckon – om att förnedra och håna Afzelius musik och person, så häpnadsväckande elakt de bara kunde. Nu efteråt har Anrell tonat ned sitt hat och skriver ”ingen kan ta från honom att han gick in i den svenska folksjälen.” Vänta nu… Ingen kan ta ifrån honom vad? Vad kan ingen ta ifrån honom Anrell!? Säg. Du har ingen chans. Nåväl, det är svårt att ta något ifrån en död. För att få en modern referens så är Afzelius fortfarande populär, på Spotify är han väldigt populär, mest ”streamad” bland svenska artister. I Norge har han sålt flest skivor någonsin och i Danmark är han lika stor som på åttiotalet.

Ja, vad får jag för pultronerna
som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner
är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns,
medan andra bryter ryggen
i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.

(Ur ”Medan bomberna faller” Björn Afzelius)

Anrells citat finns placerat på baksidan av Gunnar Wessléns bok. Osmakligt. Varje skiva Afzelius släppte möttes av unisont kritikerhat från storstadstidningarna, och när han väl dog formades direkt en kanon av svagsinta recensenters postmortemhyllningar, vilket bara känns, hmm ja, kanske lite elakt, iskallt och svekfullt. För sent.

Vill du ge mig nåt så ge det till mig nu
Sjung ingen lovsång håll inga tal

Låt bli att säga hur fin jag var
vill du säga nåt så säg det till mig nu

(ur ”Liten blues vid gravens rand” av Björn Afzelius)

Så bokens titel är skum. Kanske är det bara jag, men jämför: ”En god man” med Afzelius låt ”En kungens man”, visst känns det som en parafras? Är detta medvetet kan man ju ifrågasätta förlagets och författarens förstånd. För ”En kungens man” är ju en fruktansvärd sång om våldtäkt och makt.

Undertiteln är en parentes ”(och bara en människa)”. Bara, människa? Ja titta här! Låt oss peka på det uppenbara! … Men det handlar inte ”bara” om en människa väl? Det handlar om ett konstnärskap som inte bara är ”bara” – för i så fall, varför en biografi på ett stort förlag? Sluta förminska människan Afzelius, vad är det för elitistisk hobby? Gör det bättre själv då, men jag vill inte spekulera längre, titeln är skum, på gränsen till pervers.

Epoker avlöser varann
jag minns de vänner som försvann
man samlar på sig brustna band
men det leder framåt

(ur ”Tellus”)

Gunnar Wesslén har skrivit en bra biografi. Inte för lång, snarare lite väl kort. För halva boken är bara slarvigt inslängda så kallade ”bonustexter”. En kort och välskriven text av Isabelle Afzelius och Rebecka Afzelius, Björns döttrar, samt en minnestext av Mikael Wiehe som känns befogad och intressant. Efter den ett utdrag från En gång i Havanna, Afzelius roman, som givetvis också fick usel kritik av kritikerna. Och här börjar det kännas som utgivaren behöver fylla ut formatet. Med massor av korrekturfel och slarv; förmodligen har de klipp&klistrat in romanutdraget. Även bokens sista text, en artikel Afzelius skrivit om fotbollslaget Örgryte, borde kanske ha lästs igenom innan publicering.

Men textutdragen visar ändå hur språkligt begåvad prosaförfattare Afzelius var, framförallt i dialogerna. Men varför ska det visas? Varför ska det poängteras? Och som om det inte vore nog med alla dessa bonustexter så medföljer även en bonusskiva, inspelad i Danmark någonstans – en liveskiva, mellansnacket är på danska – och syftet med den är också lite oklart. Låtlistan finns på nätet. Och skivan består bland annat av ett långt danskt bonusskämt, med obegriplig komisk poäng.

Och det är lite synd, för biografin är enkel, saklig och intressant. Men den fyller inte sitt format. Dessutom är kapitlet ”Kvinnorna”, om Björns disharmoniska förhållande till kvinnor – hmm… ointressant. Tyvärr. Kunde bli. Blev nästan. Blev inte. Synd.

Så: Boken fyller inte sitt format. Men är intressant. Speciellt det objektiva berättarsubjektet, och Afzelius döttrars korta text om sin farsa. Men parafrasen ”En god man”, det känns som en vilja till genusdiskurs, men bara en svag antydan. Den fullföljs inte, vilket gör titeln mycket skum. Nästan idiotisk faktiskt. För Afzelius är inte ”bara”, han är ju en av Nordens mest älskade artister – en språklig kameleont – som skrev alltifrån litterära berättelsesånger till låtar som kanske till och med Lasse Anrell fattar; för det finns alltid något, i varje skiva, som lämnar avtryck och visar vilken mästerlig människa Afzelius var, (och bara en konstnär).

Jag stod vid det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd;
Jag såg att nya stjärnor föds
Och fast det var natt
Blev det ändå aldrig svart
Där ute
Tändes nya ljus

(ur ”Ljuset” Björn Afzelius)