Denna bok är berättelsen om en människas väg från tro till otro. Eller, om man vill undvika det negativt laddade ordet ”otro”, berättelsen om en människas väg från säkerhet till osäkerhet. Från de säkra svarens uppväxttid, genom ett yrkesliv där de besvärliga frågorna alltmer trängt sig på, till ett avgörande där konsekvensen måste tas av att frågorna var omöjliga att besvara.

Eskil Franck, tidigare präst i Svenska kyrkan, tecknar här en bild av sin uppväxt i en släkt där prästämbetet gått i arv på manssidan i generation efter generation. Pappan är präst i en mindre stad i Bohuslän – en bygd präglad av vad man brukar kalla den gammalkyrkliga väckelsen. Denna kristendomstyp har helt dominerat trakterna norr om och omkring Göteborg, och gör det i viss mån fortfarande. Många har uppfattat och uppfattar den som en sträng kristendomstyp, med fokus på Bibelns av Gud inspirerade ofelbarhet med vad därtill hör – motstånd mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap, för att ta de mest kända exemplen. Gudstjänstens fokus är predikan, som syftar till att åhörarna rent intellektuellt skall ta till sig tron. Detta sagt bara som en liten teologisk bakgrund till boken.

Eskil Franck växer alltså upp i en välordnad prästfamilj där det är självklart vad man skall tro – och inte tro – och vad som är rätt och fel. Föräldrarna beskrivs som kärleksfulla och omtänksamma, även om Eskil tycker att pappa är ”en medioker präst”. När Eskil kommer upp i tonåren och de första kritiska frågorna kring den kristna tron väcks blir han frustrerad eftersom han inte tycker att han får några tillfredsställande svar. Det kan gälla en sådan sak som varför han inte får vara ute och spela fotboll på söndagen, samtidigt som pappa kan sitta hemma och titta på fotboll på teve. Och varför är Paulus ord om att kvinnan skall tiga i församlingen värda att ta på allvar, när hans ord om att kvinnan skall täcka sitt hår under gudstjänsten inte är det? Franck kallar detta ”perspektivtotalisering” – ett slags godtycklig tolkning som han i vuxen ålder alltmer upplever som en ”omöjlig tvångströja”. Han tar med sig detta in i sina egna universitetsstudier, och gammal ohejdad vana leder honom att själv när det gäller ta de ”konservativas” sida.

Efter avslutade studier arbetar Franck flera år som präst, innan han får möjligheten att doktorera och så småningom i mogen ålder arbeta som utbildningsledare för blivande präster i Svenska kyrkan. När han avslutar denna tjänst har han under ett antal år inte aktivt arbetat som präst, vilket har varit en befrielse för honom eftersom de egna tvivlen vuxit sig allt starkare. Till slut inser Franck att han är tvungen att ta konsekvensen av de alltmer radikala tvivlen och ifrågasättandet av de kristna dogmerna: han avsäger sig 2006 möjligheten att verka som präst i Svenska kyrkan. Han upplever det endast som en befrielse.

Om denna, flyhänt skrivna men stringenta intellektuella självbiografi, kan man säga mycket. Här är inte platsen för att diskutera, försvara eller förkasta Francks teologiska ställningstaganden i olika frågor. Dessa aspekter av boken tilltalar säkert också den som är mer insatt i teologiskt tänkande och kristendomens historia. Men den beskriver en enskild människas brottningskamp med eviga frågor, och på det sättet är den i högsta grad allmängiltig. Att göra något slags psykologiserande värdering av Francks resa från yngling med barnatro till vuxen man utan tro är kanske känsligt, eftersom det är en enskild människas existentiella frågor vi pratar om. Men förmodligen handlar hans utveckling om en oförmåga att göra upp med den kvävande kristendomstyp han upplevt från barnsben. Istället för att göra upp med den själv, tar han den med sig in i sin roll som präst och utför sedan en typ av allt mer desperat boxningsmatch med hela kyrkan som sparringpartner. Därför blir Francks porträtt av denna sin kamp också en intressant bild av Svenska kyrkan, som på olika sätt genomgått stora förändringar under 1900-talet. Det är förändringar som Franck avvisar, eftersom han tycker att det är hycklande att till synes ge upp kristendomens sanningsanspråk. Samtidigt är det ju dessa sanningsanspråk han själv ger upp. Inte heller Franck själv går fri från intellektuella motsägelser. Därför är det här en bok som fascinerar och som borde intressera varje person som själv har snuddat vid de existentiella frågorna.