Hedvig Elisabeth Charlotta är den yngsta kvinna att gifta sig kungligt i Sveriges historia. Blott femton år gammal är hon kanske snarare att betraktas som en flicka när hon 1774 anländer över Östersjön för att bli kung Gustav den tredjes bror Karls gemål. Kraven på henne är stora, och framför allt handlar det om att skänka landet sin tronarvinge.

Med på resan finns även Sophie von Fersen, som är mer intresserad av sin kärlekshistoria med prins Fredrik än något annat. Men hennes jobb blir att ta hand om Charlotta.

En tredje karaktär vi får lära känna i den här boken är Pottungen, en av alla de föräldralösa barn som jobbar längst ner på golvet och tar hand om skiten på slottet. Hennes perspektiv visar klassamhället, som då var något helt annat än vi kan föreställa oss idag.

Barnbruden är ett försök att feministiskt gestalta kvinnornas situation i dåtidens överklass. Men det är också ett ambitiöst porträtt av hur vardagen i hovet på den tiden tedde sig. Vad hade man på sig? Vilka relationer hade människorna till varandra (förvånansvärt många var förstås släkt i släkten, på ett incestuöst sätt som vi vänder oss ifrån idag men som var högst tillbörligt då, när det gällde att behålla makten inom familjen)? Hur levde människor och hur gick deras funderingar?

Anna Laestadius Larsson är välkänd journalist med bakgrund inom både tidnings- och tv-världen. Det här är hennes första roman, och det märks att hon gjort sin research väl. Språket är lite hackigt på sina ställen, men å andra sidan strålande på andra ställen. När det är som bäst övertygar Laestadius Larsson som historisk författare, texten blir film framför mina ögon och jag låter mig svepas med på Stockholms gator bland droskor och pudrade peruker, avloppsrännor och smuts i fin blandning med den överdådiga lyxen.

Just den feministiska aspekten kommer främst fram i Charlottas samtal med änkedrottningen vid hovet, Lovisa Ulrika. Hon inviger Charlotta i sitt bibliotek och de diskuterar den tidens stora kvinnliga tänkare. Efterhand börjar den unga Charlotta se sin situation ur andra ögon. Varför behandlar Karl henne så illa? Är hon egentligen något värd utan sin livmoder?

Ambitionerna är alltså höga. Och det är svårt att säga varför jag ändå upplever denna bok som ytterst seg och tråkig. Kanske tillhör jag bara inte rätt målgrupp? Jag är inte van vid att läsa historiska romaner, och just därför tyckte jag det kunde vara kul att utsätta sig. Ibland träffar det rätt med sådana förutsättningar, ibland inte. Kanske har det trots allt med researchen att göra, som på sina ställen är något överlastat återgiven. En utbroderad historielektion, istället för en roman. Kanske skulle boken bara må bra av att styckas ner lite, i mitten står det still i handlingen, trots de skiftande perspektiven.

Svårt att säga, som sagt, så trots min egen något vankelmodiga inställning rekommenderar jag den raskt för min mamma, som uppskattar historia ungefär lika mycket som Sophie von Fersen sin prins Fredrik.