Första dikten i Stina Johanssons diktsamling I gläntan på förut, som år 2007 utkom på det lilla förlaget Barqaz, går så här:

När längtans vår slog
rot,
sov en liten vide-ung där, i
gläntan på förut

Den gulliga tonen provocerar mig lite, varför tenderar poesi förlagd i naturmiljö att vara så förhärligande och mysig? Svaret kanske inte är långt borta, naturen slår väl an strängar inom oss alla; naturens rena själ manar såväl till lyckokänslor som inre lugn, men är det alltid så enkelt? Nej, självklart inte, känslor av såväl vilsenhet som ensamhet är inte friställda från en vandring i skogen eller längs ett skummande hav, en uppfattning som jag tror att jag delar med andra. Jag kan tycka att den snuttifierande naturlyriken inte biter på mig så mycket, kanske för att jag själv inte upplever naturen som enbart skön och rogivande, utan också som ganska hotfull i sin enslighet.

Medan poeter som Ann Jäderlund och Aase Berg använder naturen som plattform för att belysa skeva maktförhållanden och kvinnlig sexualitet, vill Eva-Stina Byggmästar och ganska nydebuterande Helena Olsson presentera naturen som något lättsamt och lyckobringande, ibland så förhärligat att det blir skrattretande. De sistnämnda poeterna skäms inte för att frossa i lust och lyckokänslor, för att utforska människors ljusa sidor, för dem behöver inte poesi alltid vara djupt ifrågasättande eller ha tydliga syften.

Stina Johansson verkar inte heller i någon större mån vilja problematisera eller belysa något specifikt med sitt lilla dikthäfte, utan snarare visa på olika dimensioner av sina vardags- och naturupplevelser, som i vissa partier faktiskt glänser till av humor och absurditet:

[…]Rapid Eye Move-
ments bjuder rått kött framdukat
på en lunga som ännu inte dragit
sista andetaget, men lite svagt
dallrar av dödsryckning.

Att det här diktutdraget ingår i samma diktsamling som diktutdraget längst upp i recensionen, visar på de olika tonfall och angreppssätt som finns på Johanssons 46 sidor. Blandningen av absurditet, gullighet, skevhet och lugn bildar en ganska brokig skara dikter vars röda tråd är svår att uttyda. Den prosalyriska, ganska kontrollerade stilen bryts ibland av med mer urspårade, poetiska vändningar, vilket jag gärna skulle se mer av.

Drömmen ligger inte långt borta när till synes vardagliga situationer blir alltmer skumma, som i dikten som börjar med meningen ”Sekvenser som från film”, där Johansson beskriver hur ”Två män lastar en släde med timmer.” Någonting går fel, en olycka sker och dikten slutar med följande katastrofala rader:

[…] Spetsen som
vandrat genom ben är djupt röd
av blod och suger girigt i sig av
överflödet. Så bestialiskt att lingo-
net huttrar. Det som blev glömt i
fjol.

Johansson har potentialen att skapa bilder som svänger om i läsarens skalle, som provocerar gränser och som leker med förutbestämda meningar. Men både till innehåll och språk känns det ofta utdraget, klumpigt och ganska osorterat, vilket gör att få bilder lyckas väcka läsaren. Ett tätare språk, med än mer utmejslade bilder och vågade försök, skulle troligen få den invanda naturlyrikläsaren med Harry Martinson som husgud att förbluffat höja på ögonbrynen.