Recension

: När det känns att det håller på ta slut
När det känns att det håller på ta slut Stig Larsson
2012
Albert Bonniers förlag
10/10

Ett genis dagbok

Utgiven 2012
ISBN 9789100126308
Sidor 510

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Född och uppvuxen i Umeå utbildade sig sedan Larsson på Dramatiska Institutet. Förutom att skriva böcker har han skrivit manus till både film, teve och teater. Efter sin fjärde roman Komedi I (1989) beslutade sig Larsson för att aldrig mer skriva romaner. Det löftet står han fast vid.

Sök efter boken

Stig Larsson har levererat en ny roman. Senast hände det 1989. Då lovade han att aldrig mer skriva en till roman, eftersom han upplevde att han inte kunde förnya sig i den utsträckning som skulle krävas för att skriva något som levde upp till hans högt ställda krav. Stig Larsson har alltid varit en omutlig konstnär och en omutlig sanningssägare. Det får man verkligen uppleva vid läsningen av denna hans memoarroman.

Det rör sig om 500 sidor om STIG. ”Hej, här är jag, jag heter Stig och är den bäste författaren i Sverige. Jag är ett geni. Ingen skriver som jag.” Så kunde den ogine och av jantelagen präglade Svensson tänka att Stig resonerar. Men den reaktionen uteblir. Stigs fullständiga ärlighet, och som det verkar, oförmåga att förställa sig gör att man blir helt avväpnad. Man blir till och med intagen av hans mycket speciella charm.

Man kan säga att det här är är en ganska ostrukturerad minnesbok. Stig går igenom avgörande händelser och personer under ett ganska långt liv. Det som, enligt honom själv, är hans viktigaste ärende är att berätta om sitt amfetaminmissbruk och förmå människor, främst unga, att undvika det som han hamnade i. Även om Stigs missbruk hela tiden verkar ha legat på en kontrollerad nivå ledde det dock till sist till att han var en hårsmån från döden. Därför är ärendet för honom att varna människor för det han råkade ut för.

Han berättar utförligt om sina olika langare, hur knarkvärlden fungerar, vad det är för skillnad på olika substanser, vad som är deras för- respektive nackdelar. Han berättar om första gången han rökte på, första gången han tog amfetamin, när han hängde med grabbar i Firman Boys och drog en lina, vad som är skillnaden mellan kokain och amfetamin, hur det är att skriva oavbrutet i över ett dygn, hög på amfetamin. Jag slås av likheten med Ernst Jüngers Psykonauterna. Rus och droger, där Jünger inventerar alla olika substanser han testat under ett långt liv. Skillnaden är att Jünger blev över 100 år, medan Stig höll på att stryka med i 50 års ålder.

Jag skriver ”Stig”. Inte ”Stig Larsson”, eller ”Larsson”. Det måste handla om att läsaren snabbt känner sig familjär med Stig – på grund av att han skriver så ärligt om sig själv, sina kärlekar, sina problem, sina kompisar, sin familj. Stig bryr sig inte om vad folk tycker. Han förställer sig inte. Han hänger med a-lagare och förtidspensionerade grovisar, äter oxfilé stulen och levererad av ”Kött-Åke”. Han umgås med yrkeskriminella och mördare. Och så sitter han då och då och tar en GT med Horace (Engdahl).

Han förklarar hur det gick till när han träffade sin blivande fru och sedan hur det blev så att de var tvungna att gå skilda världar. Han förklarar hur han har tänkt när han varit tillsammans med andra. Vissa detaljer framställer honom som mycket osympatisk, men han utelämnar dem inte för den sakens skull. Just detta gör att åtminstone jag känner mycket stor sympati för Stig som människa. Det här är en människa i all hennes komplexitet, med mörka och ljusa sidor. Och som låter dessa sidor ta sig uttryck i en omutlig litteratur.

Det här är naturligtvis något helt annat än hans romaner. De fyra romaner (Autisterna, Nyår, Introduktion och Komedin 1) som Stig publicerade under 10 år, 1979 till 1989, är mycket stringent komponerade. De är exakta och noggrant avvägda. Denna bok, däremot, är rapsodiskt skriven. Intryck, associationer, historier avlöser varandra utan någon strikt kronologi. Stig konstaterar själv detta vid flera tillfällen; ”Jag märker att det blir lite hejsan-svejsan med kronologin när jag beskriver det här.” Det är ett under att boken trots detta inte känns ofokuserad.

På baksidan skriver Bonniers att detta är ”den verkligt stora återkomsten”. Och det måste man ju oreserverat hålla med om. Men någon ”roman” är det ju inte fråga om, i bemärkesen fiktiv historia. Etiketteringen ”roman” gör mig förbryllad – särskilt som Stig själv lovat att efter Komedin 1 (1989) inte skriva någon mer roman. Det stör mig dock inte att han isåfall brutit sitt löfte – tvärtom. Den volym med dramatik som han publicerade förra året under titeln Realism kändes ganska avslagen. Det här är något annat. Det skall bli mycket spännande att se vad ”den verkligt stora återkomsten” kommer att följas av – nu när Stig är på banan igen.

Richard Pleijel

Publicerad: 2012-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-01 21:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5010

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?