Emma Woodhouse är onekligen den av Jane Austens hjältinnor som har det bäst förspänt. Hon är söt, rik och populär, en förmögen änklings enda hemmavarande, bortskämda ögonsten. Två hundra år senare hade hon onekligen spenderat sina eftermiddagar i någon finare galleria och vävt sina kärleksintriger per glitterosa mobiltelefon av senaste modell.

Austens Emma är inte bara hela bygdens lilla stjärna utan också dess självutnämnda äktenskapsmäklerska. Inga verkliga känslor får stå emellan när hon charmerande inbilskt lyckas slå i sin senaste skyddsling vem denne egentligen är upp över öronen förälskad i. Fastän hon vill allt gott får hon det mesta om bakfoten och så småningom slår det tillbaka mot henne själv.

Emma har kallats Jane Austens Så tuktas en argbigga – en obekväm, ofeministisk historia där Emma får lära sig veta hut och tuktas för att till slut bli en lämpligt ödmjuk hustru. Det är en illvillig tolkning. För vem vågar påstå att en bortskämd och självsäker 20-åring (eller för den delen vem som helst i vilken ålder som helst) inte skulle ha ett och annat att lära, inte då och då göra sig skyldig till förhastade slutsatser och förflugna ord?

Och jag har faktiskt svårt att se något fel i den kanske idealistiska och en smula gammeldags föreställningen om kärleken som uppfostrare, om den älskade som någon som ibland ställer krav men framför allt får en att vilja vara en så bra person som möjligt. Jane Austens hjältar och hjältinnor får varandra att se saker ur nya perspektiv och tänka ett steg längre. De uppfostrar varandra i smarta, kvicka och gärna sarkastiska replikskiften – och där står Emma och hennes tilltänkte bara Stolthet och fördoms Lizzie Bennet och mr Darcy efter.

Shakespeare är på många sätt ingen dum association. Förtjusningen i rappa replikväxlingar och den lysande blandningen av mänsklig värme, romantik och humoristisk distans har de båda brittiska giganterna gemensamt. Emmas förmåga att trassla till det för sig själv och människorna i sin närhet kunde nog känna sig hemma i någon av Shakespeares ljusare komedier. Möjligen finns här en och annan överraskning för förstagångsläsaren, men det är nu inte revolutionerande intriger som är grejen. Inte så mycket målet, som den lekfulla, lustfyllda vägen dit.