Viktor skriver en nekrolog. Viktor vaknar och känner sig inte utvilad. Viktor matar sitt trista husdjur. Chefen ringer från tidningen. Viktor vaknar och har huvudvärk. Och så håller det på. Okej, det finns en långsamt och marginellt utspelad intrig och husdjuret är inget mindre än något så exotiskt som en kungspingvin. Och visst är det underligt att nekrologerna ska skrivas medan dess måltavlor fortfarande lever, men Döden och pingvinen, nyligen utgiven i pocket, mynnar till sist ut i en sval och halvseg uppvisning i ledsamhet.

Ukraina lider av utbredd korruption (den svarta marknaden uppskattas stå för hälften av landets BNP) och detta verkar vara vad den ukrainske författaren Andrej Kurkov vill skildra, inlindat i en stillsam melankoli över liv & död. I bokens Kiev rivaliserar alltså två gangsterklaner och den nekrologförfattande huvudpersonens verk visar sig ha ett samband – nära eller avlägset – med huruvida folk tas av daga i korruptionens namn. I övrigt mycket mystik: "Så fort du får veta någonting betyder det att det inte längre finns något behov av ditt arbete, eller av ditt liv heller för den delen", säger chefredaktören.

Men mer än en samhällskritisk och existentiell thriller är Döden och pingvinen 300 sidor vardagstillstånd och leda. Den tysta, "finstämda" relationen mellan Viktor och hans pingvin passerar obemärkt. Än mer relationen till barnpasserskan, för att inte tala om alla övriga suddiga halvstatister som befolkar berättelsen. "Tragikomisk satir", annonseras det på baksidetexten. Nja. Detta är ju varken tragiskt eller komiskt. Bara jobbigt mittemellan.