Timmen mellan hund och varg är Silke Scheuermanns debutroman, hon är sen tidigare även poet och har gjort succé hos den tyska kritikerkåren.

Ines söker upp sin lillasyster i simhallen för att få kontakt med henne men mötet blir kyligt. Ines syster har i flera år bott i Rom och arbetat som journalist men när romanen tar sin början är hon tillbaka i Frankfurt och har fått jobb på en redaktion där. De har inte haft kontakt på flera år och har inte mycket gemensamt. Ines är den nyckfulla och spontana konstnären, energistjälande men charmig och älskad av många. En drömmare. Hennes syster framstår som mindre charmig, alldagligt grå. En cyniker. Vid mötet i simhallen vill Ines prata med sin syster och följer med henne hem. Ines behöver hjälp men hennes syster är inte särskilt intresserad av att hjälpa sin destruktiva syster en gång till. Allt förändras när hon själv inleder ett förhållande med Ines pojkvän. Hon lever upp, hamnar i ett rus av begär och åtrå.

Timmen mellan hund och varg handlar om att försöka hantera livet och ens relationer när allt rusar på i allt högre tempo. Den är lätt att läsa men inte på det triviala viset. Den griper tag i läsaren. Silke Scheuermanns formuleringar och associationer känns så självklara. De tar sig in i mina egna tankebanor och jag identifierar mig lätt med systrarna, även om jag inte vill det för det är inga smickrande porträtt som målas upp. Silke Scheuermann smickrar inte människan, hon beskriver henne som hon är. Det är som om Ines och hennes syster lever på riktigt och jag förväntar mig nästan att möta dem på bussen, i baren eller i simhallen.

Språket är poetiskt och bildrikt. Ibland rinner det på som vatten med långa meningar utan hejd, vilket gör att de lätt vandrar in i mitt eget tankeflöde. De egna tankarna hinner inte stoppa upp flödet av ord. Det är elegant.

Jag betraktade ljusskenet som gled genom rummet, det dök upp och försvann igen, dök upp och försvann, och man visste inte när nästa kom, även om man kunde vara säker på att det skulle komma, så säker, för det visste jag ju, som man kunde vara på att det fanns bilar här i världen, för det visste jag ju, även om jag inte ägde någon, fan också, det fanns bilar i världen och filmer som jag somnade till, filmer som jag låg med någon till, filmer som jag bara såg på, ensam, på gott humör på en bio i Rom eller Frankfurt, och imorgon skulle jag gå och simma, det fanns också simhallar, simhallar fanns det, och innan jag kommit till sjöarna, haven och bergen föll jag, påklädd, som jag var, lätt överspänd och svagt belyst av bilstrålkastare, som nu dök upp alltmer regelbundet, klockan hade redan blivit nära sex på morgonen, mitt i min inventering, i en gränslös, djup sömn.