Denna text kommer med nödvändighet att handla om två böcker, eller egentligen om två böcker och en film. I slutet av 1980-talet kom Kent Klich i kontakt med Beth. Han började fotografera hennes vardag i Köpenhamn. Den bestod av prostitution och en ständig jakt efter narkotika. 1988 kom "Beths bok" ut. Den är en rak chockerande fotojournalistisk berättelse. I svartvita närgångna bilder får läsaren uppleva sprutnarkomanens helvete. Texten består av intervjuer med Beth, journalanteckningar från institutioner samt faksimiler ur dagböcker och brev.

Ur Klichs fotoprojekt växte en vänskap fram. En vänskap som hållit i sig i över tjugo år och som nu resulterat i en ny bok samt en film. Och för övrigt också en utställning som turnerat runt i Sverige och Danmark. "Picture imperfect" gräver djupare i Beths liv. Hon närmar sig sextioårsåldern. Hon har mot alla odds överlevt sin missbrukarkarriär. Hon bor tillsammans med en man och försöker hitta ett sätt att leva. "Jag vill vara normal, jag vill vara mig själv" säger hon i filmen "Beths dagbok" som medföljer boken i form av en DVD-skiva. I "Picture imperfect" blandas bilder av Beths barndom, hennes missbrukarliv och hennes nya sätt att försöka överleva. Den här skenbart röriga bildfloden är i själva verket ett väldigt effektivt berättargrepp. Som läsare inser man vad barndomens övergrepp har för återverkningar idag. Familjebildernas skenbara "hygge" blir till fasansfulla vrångbilder när man samtidigt läser intervjucitat, läkar- och socialvårdsrapporter.

Beth är medförfattare och filmare. Boken och filmen blir därför delvis en självbiografi. När man ser filmen växer bilden fram av en oerhört stark kvinna som överlevt trots en hel barndomsvärlds svek. Vi får följa henne på väg till födelsedagsfirandet hos sin mamma. Mamman som en gång fick henne att prostituera sig för att skaffa pengar till sprit. "När hon dör är jag fri", säger Beth. Efter att ha levt ett helt liv i prostitution och kriminalitet har Beth svårt att lita på någon människa. I slutet av filmen framskymtar att hon ändå börjat känna kärlek till den man hon levt samman med sedan tio år.

Det är ingen lättläst bok. Man får som läsare försöka passa ihop bitar till det pussel som livet utgör. Men det som stannar kvar i minnet är att det är en ärlig och osentimental skildring av ett livsöde som rymmer erfarenheter som de flesta av oss inte ens vill tänka på. Men också glädjefyllda stunder som gör livet värt att leva. Kent Klich slutord lämnar en ledtråd till vad som är bokens verkliga budskap. "Det finns inget som är viktigare, mer inflytelserikt, eller mer potentiellt destruktivt för någon människa än familjen."