Tove har ett glassigt jobb på en reklambyrå i Göteborg. Det är bara lite för mycket att göra. När hon rent bokstavligen tror sig få en hjärtattack över att datorn inte fungerar ger hon efter för makens påtryckningar, säger upp sig, blir frilansare och flyttar till Varberg.

Nu ska de ta det lite lugnare. Gå vidare. Skaffa barn. Förstås.

Men tiden går, det blir inget barn och i hemlighet avskyr Tove Varberg. Hon avskyr att inte vara i stan, där det händer, med väninnor, kollegor och kunder ständigt omkring sig. Hon vågar bara inte riktigt tala om allt det där för sin man.

Istället sitter hon hemma och surfar. Får kontakt med en gammal ungdomskärlek på Facebook, en sådan där ”road less traveled”, en passionerad historia som aldrig riktigt fått ett avslut och som hon alltid grubblat över. Nu blir hon mer och mer uppslukad och beroende av nätflirtandet och parallellt med hennes historia går väninnorna Sanna och Tess igenom variationer på samma tema.

Varje kapitel inleds med de tre väninnornas statusuppdateringar med kommentarer. Någon gång känns det riktigt spännande att få läsa mellan raderna här, men särskilt mycket av den varan ger Gunilla Bergensten tyvärr inte utrymme för. Det finns liksom inte så mycket plats mellan raderna i Konsten att vara otrogen på Facebook, inte så mycket utrymme för läsaren att fylla i tomrum eller tänka själv. Trots att relationer och förväntningar, vem man är och hade kunnat vara, är ämnen som berör, berör karaktärerna sällan. Inte mig, i alla fall. De är liksom slutna.

Kanske beror det på att också handlingen framstår som sluten. Det är för lätt att se målet ända från början, svårt att uppbåda engagemang i de där hindren på vägen. Det är helt enkelt förutsägbart. Konventionellt.

Dessutom är det inte särskilt roligt. Jag tänker mig att en roman som åtminstone gränsar åt chick lit ska vara lite rolig. Min begränsade erfarenhet av genren – vilken ska erkännas mest består i ett vagt minne av Bridget Jones dagbok – hävdar att det ska vara lite roligt, ha en smula självdistans. Finns något sådant här går det mig helt förbi i namedroppandet av klädmärken och möbeldesigners, och när en ny frisyr i ett trängt läge verkligen framställs som en revolution letar jag verkligen med ljus och lykta efter åtminstone skuggan av ironi.

Till råga på allt påstår karaktärerna själva att de är just roliga. Tove får prestationsångest av att alla ”kreatörerna” på reklambyrån skriver så festliga statusuppdateringar hela tiden. Återigen sitter jag som ett frågetecken. Det gör de verkligen inte alls.

Däremot har Bergensten en poäng i just den iakttagelsen, i hur även det där lilla charmiga sättet att smidigt hålla kontakten med gamla vänner lätt blir en tävling, en statusjakt. I hur komplicerat det kan bli när olika sociala sammanhang flyter ihop på en webbplats, när man är privat och knyter nyttiga jobbkontakter huller om buller och världarna rätt vad det är slår ihop med en smäll.

Som romanuppslag är det briljant och visst finns det scener, inte minst när Tove tar ett glas eller fem för mycket och stalkar exet på nätet, som känns pinsamt klockrena. Sociala medier och liknande har på kort tid fått enorm betydelse i mångas liv och jag har verkligen sett fram emot romanen som lyckas väva in de här elementen på ett snyggt sätt.

Vi verkar bara inte riktigt vara där än.