Det är en svår konst att behandla tunga ämnen med lätt hand, utan att allvaret övergår i glättighet och banaliteter. Att skriva om att vara ung och annorlunda kvinna i ett patriarkalt samhälle, om lesbisk kärlek och vänskapsband som knyts upp, drogberoende och kriminalitet, alienation inför den egna överklassbakgrunden och annat komplicerat kräver sin kvinna.

Lucía Etxebarría avhandlar samtliga dessa ämnen med imponerande gott humör och språklig rikedom utan att någonsin tappa tråden eller förminska problemen som berättaren, drygt tjugoåriga Beatriz, brottas med. För att komma bort från hemstaden Madrid och det alltmer komplicerade förhållandet till bästa vännen Mónica åker hon på sin pappas inrådan till Edinburgh för att läsa engelsk litteratur på universitetet. Hon träffar Cat, en tjej som hon snart inleder ett kärleksförhållande med och utvecklar ett ojämlikt beroende av samt flyttar ihop med i en sunkig lägenhet. Genom henne kommer Beatriz i kontakt med en klubbscen som doftar tidigt nittiotal med housemusik, knark och dekadens i största allmänhet. Studierna går bra men engagerar inte, Beatriz närmar sig slutet på den fyraåriga skottlandsvistelsen och umgås löst med planer på att doktorera. Alla sådana beslut är dock underordnade den underliggande önskan om att slippa återvända till ett Madrid där Mónica är kvar, Mónica som hon inte haft kontakt med sedan hon lämnade Spanien. Det är inte bara vänskapen som måste redas upp, utan alltmer en gnagande känsla hos Beatriz att hon jämför alla andra människor, inte minst Cat, med den fulländning hon tycker sig se hos den forna själsfränden.

I växlande partier mellan livet i Edinburgh och återblickar mot de händelser som föregick flytten från Madrid väver Etxebarría samman berättelsen till en förtätad uppgörelse med minnen, livslögner och mänskliga relationer och beroendeförhållanden som Beatriz brottas med. Det lätt världsfrånvända liv av föreläsningar, uppsatsskrivande och knarkiga klubbkvällar tillsammans med det drivna och rika språket får mig att tänka på Donna Tartt och Den hemliga historien. Mycket riktigt inleds också sista delen av boken, i vilken Beatriz återvänder till Madrid för att konfrontera demoner och människor ur det förflutna, med ett citat ur denna bok:

Man inbillar sig lätt att det ligger en sanning i den där gamla plattityden amor vincit omnia. Men är det något jag har lärt mig under mitt korta sorgliga liv, så är det att just denna plattityd är en lögn. Kärleken övervinner inte allt. Den som tror det är en dåre.

Detta citat sammanfattar Beatriz och himlakropparna mycket bra. Utifrån denna insikt börjar Beatriz ta sig ur den dimma hon, bokstavligt talat, befunnit sig i under sina år i Edinburgh och bestämmer sig för att börja leva efter egna beslut, att försöka komma ur alla de invanda mönster hon handlat efter hela sitt liv. Återkomsten till Madrid skildras på en gång dramatiskt och försonande, när Beatriz söker upp Mónica för att kunna ta avstamp mot ett nytt liv.