Hur rolig kan en bok vara utan att det blir oengagerande? Och hur osannolik innan det blir tramsigt? Vad man än tycker om Viveca Lärn kan man nog säga att hon balanserar på en mycket tunn gräns.

Kvinnan som var en fyr handlar om Cecilia, en 50-årig attraktiv kvinna som varit förälskad sisådär 100 gånger och alltid i män med olika yrken. Men hon har aldrig varit kär. Så åker hon till Amerika för att lära sig att sälja elektriska öronrengörare och där träffar hon en vacker dansk som knackar på hennes dörr på natten och säger att han är hennes öde.

Sedan fortsätter berättelsen med lite roliga förförelsehistorier, middagar med de föraktfulla väninnorna, en livskris, en husförsäljning och en udda kärlekshistoria.

Allting berättas med glatt humör. Cecilia är raffig som "Den tatuerade änkan" ungefär. Hon knäpper upp jackan inför främmande karlar och visar slimmade fodral. Hon har så snygga ben att hon får täcka dem för att inte män i hennes närhet ska få tunghäfta. Hon hoppar ut ur bilen och stretchar mot ett träd. Ofta under läsningen uppstår bilder av att Cecilia springer omkring i en gammal journalfilm med ryckiga rörelser. De som följer Saltön kan nog älska det. Själv är jag mer tveksam.

Det är roligt med Göteborgsskildringen. För mig som är uppväxt i Göteborg är det oväntat tillfredsställande att läsa om Gamla Masthugget och Majorna i stället för en mängd för mig okända Stockholmsadresser, och plötsligt förstår jag charmen med att använda sig av gatunamn och kvarter i romaner. Att en av Cecilias föredettor, Ture som jobbade med återvinning, grovt göteborgskt kallas för "Reture" får mig också att fnissa igenkännande. Det är underhållande och finurligt.

Men på det stora hela blir berättelsen lite för tokrolig. Cecilia är en djupt ensam människa som aldrig tillåtit sig själv att älska någon på djupet, som har svårt med kvinnliga vänner och som tidigt blev steril och aldrig har fått några barn. Ändå berör det inte. Det är för hurtfriskt och för osannolikt på fel sätt, inte symboliskt overkligt som i latinamerikansk magisk realism utan overkligt som i Kulla Gulla där människor av olika samhällsklasser är oväntat släkt.

På slutet kan jag ändå klämma fram en tår. Men så är jag ovanligt lättrörd.