”Stop! Keep your dreams alive”, säger en av karaktärerna i ”The Sun-Eating Gypsy”, den första av fyra noveller i samlingen A Cup of Turkish Coffee av Buket Uzuner. Uppmaningen breder ut sig, dess underbetydelser förgrenar sig in i samlingens alla noveller.

Den medelålders mannen, bosatt i Istanbul med ett vardagsgrått vuxenliv, var nyss en pojke som i present till sin omskärelsefest önskade sig solen. Nu har han har slutat drömma. Tills han möter en konstnär med korpsvart hår som målar tavlor av solar. Kanske är hon en fantasi.

I ”The Mysterious Passenger at the Spanish Border” befinner sig en grupp kvinnor, av olika nationalitet, på ett tåg på väg till Barcelona. Den turkiska kvinnan betraktar soluppgången med en man som säger sig vara tysk författare, på flykt undan nazisterna.

Novellerna är kluriga; de glider undan, går inte att sätta fingret på. Texten är suggestiv, upprepande. Prosan sprängs, flyter ut och blir lyrisk. Gränserna mellan dåtid och nutid, natt- och dagdröm suddas ut. Verklighet och dröm blir ett och detsamma. Bosporen blir barndomsbyns flodbank. Färjorna kvistar i vattnet. Naturen kryper inpå.

Dramatiken lurar under ytan, för att då och då bubbla upp mellan raderna. Hela händelseförloppet eller dess innebörd avtäcks ofta, som i ”The Other Twin”, inte förrän strax i slutskedet. Och jag måste säga att jag blir riktigt överraskad när lampan tänds och den så kallade sanningen avslöjas.

Tyvärr går något av mångtydigheten i samlingens sista novell ”The Soul That Loves Not Istanbul, What Does It Know of Love”; förlorad med den engelska översättningen. För att förstå den finurliga ordleken bör man veta att pojknamnet Deniz tillika är det turkiska ordet för hav. Men att lösa det på annat sätt än vad översättaren faktiskt har gjort är förmodligen omöjligt, språket har trots allt sina begränsningar.

Titeln A Cup of Turkish Coffee känns först något långsökt (varför inte bara låta en av novellerna namnge hela samlingen?), men jag kapitulerar. För visst, både till form och innehåll är novellerna trots allt lite som turkiskt kaffe. Mycket döljer sig under ytan. Men när man rör runt i koppen flyter bottensumpen upp.

I prologen, där författaren också rekommenderar att novellerna avnjuts med kaffe, berättas det om ett gammalt turkiskt ordspråk, som lyder ungefär så här ”En kopp turkiskt kaffe inbjuder till fyrtio års vänskap.”
Det är något att ta fasta på. Vänskapen med Uzuners författarskap kommer alldeles säkert att bli långvarig.