Inger Alfvén tar grepp om de stora existentiella frågorna om liv och död. Det handlar om Laura med långt å, halta Laura, som vuxit upp hos sin mamma i Argentina.

Som tolvåring tvingas Laura resa till sin okände svenske pappa i Stockholm för att operera benet. Mamman har cancer. Kanske vill mamman vara ifred och dö. Pappan, en envis man, tafatt i mänskliga relationer och ovan vid barn, är neurobiolog och forskare. Det är han som undervisar Laura om hjärnan och amygdala – det mandelformade centrum i hjärnan där minnen av skräck, smärta och övergivenhet lagras. På vinden håller han långa monologer om hjärnans funktion, om förutsättningarna för liv. Sakta utvecklas deras far och dotterrelation.

Könsroller dissekeras. Laura är ingen "flickig" flicka, vilket gör pappan osäker. Laura blir tonåring. "Jag tror inte att det är någon fördel att vara för intelligent, om man ska få nån kille", säger bästa kompisen Lisa. De startar en förening som kämpar för djurens rätt och fastän Laura är den som kommer med idéerna tar Kevin, Lisas pojkvän, åt sig äran. Laura kommer in på läkarlinjen, engagerar sig nu i miljörörelsen och bestämmer sig för att själv börja forska. Hon vill inte vara en traditionellt "kvinnlig" kvinna, men längtan efter barn växer sig allt starkare. "Kvinnor som väntar barn blir som förryckta", säger Lauras nu åldrande pappa. "De tappar sin intellektuella spänst och sitt intresse för såväl forskning som världen omkring sig." Än en gång måste Laura kämpa för att slippa stå i skuggan av männen.

Det slår mig att ett oerhört researcharbete måste ligga bakom romanen. Lika fascinerad av hjärnan som Laura blir, blir även jag som läsare.

Alfvén manövrerar skickligt intrigen, skildrad ur Lauras perspektiv. Berättelsen pendlar mellan de inre och yttre världarna. Vad är det som skapar våra tankar? Vad händer i kroppen, i hjärnan? Hur påverkas vi av minnen från barndomen? Vilka mekanismer styr våra val och handlingar? Vad är det som gör oss till dem vi är? Ibland blir jag dock irriterad på att Alfvén inte tycks lita på läsarens förmåga att dra egna slutsatser, på att Lauras tankar ofta följs av långa och ibland övertydliga orsaksförklaringar, som stundtals ligger farligt nära banalitetens gräns.

Som helhet är det här ändå en intressant utvecklingsroman. Texten känns omsorgsfullt genomarbetad och det är en njutning att läsa denna tänkvärda undersökning av det mänskliga – av gåtan som kallas livet.

Den mänskliga hjärnan är en fantastisk skapelse, man skulle nästan ha lust att kalla den ett mirakel, det ger jag din mamma rätt i, men det är ingen Guds skapelse utan följden av en lång och delvis slumpartad utvecklingskedja. När vi kartlagt allt kommer vi också att förstå allt, det knepigaste är att komma åt själva kärnfrågan, vad liv egentligen är.