Om jag är min älskades bortval, hur stor valfrihet har jag då?

Till en början ser det ut som om karaktärerna i Inger Alfvéns roman Berör mig inte Berör mig bara har haft oturen att bli ensamma till följd av sjukdom, skilsmässa eller olika former av svek. Men ganska snart förstår jag att de innerst inne alltid varit ensamma. Och att ensamheten i själva verket ofta är ett resultat av deras egen eller någon annans ovilja, eller oförmåga, att betala det pris som närhet förutsätter.

En ny kvinna betydde nytt engagemang, nya förpliktelser, förväntningar och krav, besvikelser, förr eller senare blir människor alltid besvikna på varandra.

Inger Alfvéns titel fångar hur romanens karaktärer i en slags ständig pendelrörelse är på väg bort ifrån – eller till – någon. Vägandet för och emot en relation är också ett återkommande tema i de inre monologer som vi får ta del av.

Lärdomen av förhållandet med Lena var att kärlek inte var för sådana som han, ingenting för en fri ande. Han måste arbeta hårt på att bli sin egen, oberoende. Ingen skulle någonsin mer få bestämma över honom.

Romanen består av fem olika delar där de fyra första ägnas åt att teckna porträtt av huvudpersonerna: Laurence, Bea, Gunnel och Niklas. Två av dessa porträtt är skrivna i jag-form (Laurence och Gunnel) och de andra två i tredje person, men så nära karaktären att jag först inte tänker på att där finns en skillnad. Karaktärerna återberättar händelser och redogör för sina känslor, beskriver hur de ser på sig själva. Resultatet blir en sorts monologer som kanske hade fungerat bättre som dramatik. Framförda på en scen hade texten kunnat luta sig mot skådespelarnas gestaltande förmåga, scenografin och publikens gensvar. I detta utförande förblir karaktärerna platta och förutsägbara och som läsare får jag inte mycket hjälp alls att gjuta liv i dem. Detaljer i karaktärsteckningarna som kanske är tänkta att spegla samtiden bidrar istället till att forma stereotyper. Här finns den framgångsrike och kylige företagsledaren, den unga kvinnan med ett anorektiskt förflutet, den rollspelande pojken som sedermera blir stjärnkodare på Apple samt kvinnan som i sin övre medelålder äntligen blir frigjord och försonas med sin kropp.

Du i spegeln som är jag, en återgivning som ständigt rättar på sin min för att duga. Som vill se bra ut, sympatisk, snygg, någon värd att lära känna. Och älska!

I den sista femtedelen av romanen sammanstrålar karaktärerna i Indien. Här blir berättelsen rakare och rappare, förstärkt av skildringen som sker i presens med ett tredje persons perspektiv. Nu släpper Inger Alfvén äntligen ut karaktärerna ur sina monologburar för att delta i scener och dialoger som ofta känns trovärdiga, men ibland en aning för sorglustiga. Slutet är öppet, och en något ljusare än resten av berättelsen. Karaktärerna har kanske inte genomgått någon större förändring men mötena med de andra har ändå rubbat deras banor en aning.

Människans existentiella ensamhet och ambivalenta längtan efter närhet är ett tidlöst tema som jag hoppas att Inger Alfvén kommer att återvända till, men med en större tilltro till sin egen förmåga och till läsaren än den hon visar i Berör mig inte Berör mig.