Tänk dig att du är på konsert. Du ska se en artist du sett tidigare vars musik du tycker är medioker men med förmågan att skriva sångtexter du tycker är fantastiska. Nu har artisten släppt helt nytt material. Du är lite osäker på om det verkligen kommer vara bra. En skivbolagsmänniska kommer fram till dig och vill att du ska köpa skivan, 170 kronor. Vad gör du? Du bläddrar lite i skivkonvolutet och ser att inga låttexter är utskrivna. – Men de kommer att stå på storbildskärmen under föreställningen, säger skivbolagsmänniskan nöjd och pekar. Ja, inte köper du då den skivan innan du sett konserten i alla fall.

Om du köper skivan, då måste du försöka memorera låttexterna, så att du sedan kan höra dem till musiken på skivan hemma. Den här artisten sjunger nämligen lite sluddrigt.

Med "Fint som snus" och många andra nu verkande och före detta verkande estradpoeter är det liknande, fast tvärtom. Har man sett Boyacioglu framföra sina dikter på scen, ja då vet man att han är bra på teater, att han har karisma, rytmkänsla och att han kan få människor att skratta.

Dikterna i "Fint som snus" har jag inte sett live. Jag skrattar inte en enda gång nu när han, artisten inte är här. Jag känner inte rytmen och jag förstår inte budskapet. Jag skulle verkligen behöva ett soundtrack. De här dikterna går inte att se. De pratar, men man vet aldrig med vem, inte riktigt heller om vem. Monologen rör sig runt bland annat flickvänner, frånvarande fäder och om barndom och kusinbarn och mamma. De är riktiga energitjuvar, dikterna. De är som sådana där människor som bara pratar och pratar och pratar. Det är ingen idé att försöka avbryta dem, känna sig delaktig. Det blir så konstig stämning om någon annan än den som vanligtvis brukar prata, helt plötsligt också vill berätta om sig själv. En känsla av aggressivitet gömmer sig också här och var. Den här boken får mig att känna mig illa omtyckt. Den här sortens poesi som inte verkar gilla skriven poesi tycker nog inte heller om mig. De här dikterna gillar att vara skojiga, eller lite fräcka, särskilt i slutstroferna. Punchlines kallas det visst.

"Fint som snus" äger tyvärr också en avsaknad av rumslighet. Figurerna som de pratande dikterna berättar om sitter i ingenting, till exempel en tunnelbanevagn. Jaha? Hur ser den vagnen ut, är det några andra människor i vagnen? Hur luktar den, hur låter den? Jag ser den inte. Här krävs det nog ett förtydligande kroppsspråk.

Det är svårt att tänka sig att Boyacioglus avsikt är att vara svårförståelig, men ändå det är så mycket man inte förstår med den här boken. Hur författaren använder sig av interpunktion är en sak som förvärrar förvirringen ganska mycket. Man vet inte riktigt var estrad-Boyacioglu egentligen hade tänkt sig att ta en andningspaus, var han hade tänkt låta raderna smattra, var de istället ska sjunka bara långsamt in i varandra. Interpunktionen berättar inte detta. Man får gissa. Det är ansträngande.

Hittar trots allt så småningom lite vänskap hos en ödmjukt mjuk dikt men med fortsatt dold sorg och aggressivitet, som heter Tyngd. Den har smak och färg och rörelse i sig. Den går att se framför sig, den är mycket enkel och ändå stor. Den har sitt eget soundtrack.